Industriorternas industrilandskap vid vattendrag, höga skorstenar som syns på långt håll, varvskranar och gruvtorn är symboler för arbete och utkomst i regionen. Många stora produktionsutrymmen är numera kända för de nya funktioner som placerats i dem, till exempel kulturevenemang, läroanstalter, verksamhetslokaler och bostäder. Byggnaderna bevaras även om strukturförändringar har förnyat de industriella processerna och industrin har flyttats ut från centrum och till och med bort från landet.
De produktionslokaler som byggdes för den före detta bomullsfabriken i Forssa på 1800-talet är ett viktigt industriarvsobjekt där bland annat Forssa museum huserar i dagens läge. © Bild: Lauri Putkonen.
Idylliska bruksmiljöer på olika håll i landet representerar den tidigaste industrin. Bruken grundades från 1500-talet, ofta i anslutning till en herrgård. Vid Ojamo järngruva i Lojo inleddes gruvverksamheten på 1540-talet. Den egentliga industrialiseringen började i mitten av 1800-talet, även om fanns pappers-, keramik- och glasfabriker i vårt land redan under föregående århundraden. Efter att textilfabriker i stil med Finlayson i Tammerfors utvecklats till storindustrier och Ahlströms skogsindustri fått sitt genombrott följde bland annat Wärtsiläs verkstad i Åbo och Nokias elektronikindustri.
I bruksbyarna byggdes förutom bostäder för arbetarna även en skola och en kyrka. Industriföretagen har genom tiderna, på samma sätt som fabrikerna i Valkeakoski, påverkat samhällsplaneringen på orten i syfte att säkerställa såväl produktionen och boendet som möjligheterna till utbildning och fritidsintressen. Många företag har bidragit till uppkomsten av industrisamhällen jämbördiga med Serlachius Mänttä som också uppskattas som kulturmiljöer.