Harri Metsälä
Det finländska byggandet i trä har i hundratals år bestått av timmerbyggen, och byggprinciperna har påkallats av praktiska behov. Man har behövt skydd mot vädret – torra rum för människor, husdjur, föda och föremål. Byggnaderna uppfördes med egna krafter och av material som var lätta att få tag på, och man undvek att köpa delar. Den finländska byggtraditionen karaktäriseras av ett visst slags anspråkslöshet – man har nöjt sig med att använda det bästa som har stått till buds.
Timmerbyggnadstraditionen lever vidare. © Kuva: Olli Cavén, Museiverket.
Användningen av trä innebär hållbar utveckling
´En traditionell timmerkonstruktion är hållbar, enkel och lätt att bygga om. © Kuva: Kari Gröndahl, Museiverket.
Inom byggandet gäller principen om minsta möda: rätt material på rätt plats minskar renoveringsbehovet. De viktigaste delarna skyddas med en ytbeklädnad som lätt kan bytas ut. På så sätt kan man minimera den arbetsmängd som sätts ner på en byggnad under dess livscykel. Principerna för det traditionella byggandet är föredömliga ur den hållbara utvecklingens synvinkel. I byggandet har man gynnat lokala råvaror; tillverkningen och transporten har konsumerat så litet energi som möjligt. Resultatet är en mångårig och ombyggbar konstruktion, som till slut återgår till naturen eller återvinning utan problem. De knappa materialen och den enkla konstruktionen har gjort byggandet lättfattligt och byggnaderna lättskötta. Den långa traditionen har bidragit med kunskap om materialets starka och svaga sidor och därmed om hur trämaterialet kan utnyttjas optimalt.
Trä i både bärande konstruktioner och på ytor
Buckila åkdonsmuseum har präktiga takstolar av trä. © Bild: Selja Flink, Museiverket.
Trä är ett mångsidigt byggmaterial, som lämpar sig lika väl som bärande konstruktion, värmeisolering och ytbeklädnad. Att trä i så stor omfattning utnyttjas inom byggandet beror på dess goda tekniska egenskaper: det är lätt att bearbeta, erbjuder mångsidiga sammanfogningsmöjligheter och är både ekonomiskt och hälsosamt. Trä kan användas som byggmaterial såväl sommar som vinter. Trä finns att få överallt, och det är ett varmt och vackert material. Man har lärt sig kontrollera träets ofördelaktiga egenskaper, såsom att det lever med fuktväxlingar, brinner, är känsligt för röta och håller i viss mån ojämn kvalitet, sålunda att dessa egenskaper inte begränsar träkonstruktionernas och träbyggnadernas hållbarhet och ålder. Konstruktionsmässig hållfasthet kräver kompakt cellstruktur, rak stam och rakvuxna fibrer. Dessutom ska träet ha så litet kvistar som möjligt samt vara friskt och av jämn kvalitet.
Träslag efter behov
Ett träslags väderbeständighet och fuktbeteende beror på dess egenskaper. Också ytans beskaffenhet och utseendet hos olika träslag varierar. I Finland kan furu, gran och asp användas i byggnaders stomkonstruktioner. Andra träslag används närmast i ytkonstruktioner och inredningar.
Gran passar för bärande konstruktioner. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Specialobjekt och krävande förhållanden fordrar virke utöver det vanliga. Efter behov lägger man vikt vid träslagets fuktbeständighet och belastningshållbarhet, bearbetningsmöjligheter, lätthet, porositet eller ytans jämnhet. Ibland letar man efter träd av en viss form eller storlek och ibland kanske ett ihåligt träd. I undervattenskonstruktioner används ofta klibbal, i bärande takkonstruktioner följsam gran och i konstruktioner utan sockel kådig och tjärig furu. Bastulavar byggs av slät och porös asp, och bastuväggar eller -tak bekläds ogärna med kådigt virke, som kan bränna huden. Ihålig asp passar utmärk som brotrumma.
Valet av byggnadsvirke kräver kunskap
Även om det inte är särskilt knepigt att bestämma vilket träslag som behövs, krävs det redan mer kunskap och erfarenhet för att välja ut lämpliga trädexemplar. Egenskaperna har med utgångspunkt i användningsändamålet bedömts både okulärt och experimentellt. Man kan se om ett träd har rak stam och om det har kvistar eller inte; utifrån trädets storlek och trädkronans form kan man sluta sig till trädets ålder och tillväxtstadium.
Tätfibrig furu lämpar sig utmärkt som byggnadsvirke. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Var ett träd växer avgör dess tillväxttakt och hur fuktigt och friskt träet är. I fråga om barrträd har man föredragit torrare träd som har vuxit långsamt och i fråga om lövträd välvuxna och friska träd. I vartdera fallet är syftet att få fram så starkt trä som möjligt. Också tillväxtförhållandena påverkar kvaliteten. Alla träd formas individuellt beroende på ljusets mängd och riktning, skogens täthet, terrängens lutning och vindförhållandena. Tillväxtförhållandena inverkar på trädstammens rakhet, tillväxtens jämnhet, kvistmängden och tillväxttakten. Till byggnadsvirke väljs helst tillräckligt tätvuxna träd med döda grenar som har utgått från en så lång rotstock som möjligt. Alla kvistar och grenar utanpå stammen löper ända in i trädets märg. Hur rakvuxna ett växande träds fibrer är kan avgöras på basis av yttre tecken. Om grenarna ligger i regelbundna rader sägs det att trädet har rakvuxna fibrer; om grenraderna däremot är oregelbundna, är träet skevt.
Lönande att avverka under midvintern
För att ett träd ska bli till utmärkt byggnadsvirke måste man fästa uppmärksamhet vid förfärdigandet och hanteringen. Avverkningstidpunkten har stor inverkan på träets kvalitet. Av erfarenhet rekommenderas att träd för byggnadsvirke avverkas endast vintertid. Det är säkrast att avverka träden i januari eller februari, då de befinner sig i fullständig vila. Då hinner träet torka tillräckligt före vårvärmen, då de mikroorganismer som försämrar träet börjar växa.
Det lönar sig att avverka träd till byggnadsvirke på vintern. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Hur ett träd avverkas och hur stocken hanteras påverkar virkeskvaliteten. I synnerhet lövträd, men ibland också granar, har syrfällts, vilket innebär att de lämnas okvistade i skogen tills löven eller barren gulnar. Då har träden vanligtvis avverkats i augusti.
Hur stockarna lagras och barkas inverkar på uppkomsten av sprickor när stockarna torkar. En stock måste torka tillräckligt snabbt för att den inte ska få blånads- eller rötskador, men å andra sidan tillräckligt långsamt och jämnt för att den inte ska spricka. Därför borde stockarna barkas endast delvis och lämnas för att torka på ett luftigt ställe, som är skyddat mot sol. Det lönar sig att blockhugga två sidor av de stockar som ska användas som timmerstockar för att kärnveden och splintveden ska torka i samma takt.
Torkningen kräver tid
Nyligen avverkade träd kan användas endast som timmerstockar; för andra ändamål måste träet få torka omsorgsfullt. Först ska stockarna lufttorkas, varvid stockarna staplas för torkning i luftiga travar eller i övrigt så att det skyddas mot vatten och sol. På så sätt får stockarna torka åtminstone till följande år och helst i flera år. Då lägger sig virket och kommer inte längre att ändra form eller leva med fuktväxlingar. I det här stadiet visar virket sin karaktär och kan slutligen utses för sitt speciella ändamål.
Slät asp används ofta i bastulavar. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Innan virke som är avsett för inomhusbruk används bör det vara inomhustorrt, vilket innebär att virket får lägga sig i sina slutliga dimensioner i lugn och ro. Då blir det också lätt att bearbeta. Förr i tiden fick det bästa virket torka inne i stugvärmen eller i en ria i åratal. Det bästa resultatet åstadkoms i en ria eller bastu, där det var stundom varmt och torrt och stundom fuktigare. Att virket lagrades länge och väl och fick söka sig sin egen form var förr i tiden ett självklart arbetsmoment.
Asp är böjligast
Om man vill böja virke i bågform, måste man först öka dess böjlighet, vilket lyckas med hjälp av värme och vatten. En del träslag är böjligare än andra; asp är allra böjligast. Att böja virke har hört till snickarnas uppgifter; på byggen har likadana böjningsmetoder använts endast när man har förbehandlat spån. Man hade märkt att hyveln gled utmärkt på spånkubbar som hade blötts i vatten eller värmts i bastuånga; spånen blev lika fina som ”abc-bokens pärmar”.
Kåda är ett naturligt impregneringsmedel
Om högklassigt byggnadsvirke skyddas mot regn, markfuktighet och sol håller det i århundraden. Ibland måste man dock använda virke i förhållanden där det inte står sig eller håller. För sådana exceptionella förhållanden kan man odla träd som blir till mer hållbart virke än normalt.
När en levande tall barkas börjar den producera kåda. På så sätt fås särskilt kådigt och hållbart byggnadsvirke. © Bild: Museiverket.
Kåda är naturens eget träimpregneringsmedel. När ett barrträd skadas, rinner det ut kåda från trädet som skydd för såret. Detta har man lärt sig utnyttja vid produktionen av synnerligen kådigt trä som råvara vid tjärbränning. Genom samma slags avbarkning, genom att pina träden, kan man producera kådig furu också som byggnadsråvara.
Kåda är ett gåtfullt ämne.Även om man har använt kåda mångsidigt redan i tusentals år, har man inte ens till dags dato riktigt lyckats reda ut dess sammansättning. En verklig gåta är alltjämt varför träden producerar kåda. Tidigare ansåg man att kåda var trädets egen medicin mot skador på dess yta. Idag antar man att kådan är en biprodukt av trädets ämnesomsättning. Efter träet är kådan den näst mest värdefulla produkten som utvinns ur skogarna. Kådans betydelse grundar sig på de förädlade produkter som tillverkas av kåda, varav olika sorters harts, olja och terpentin hör till de viktigaste. Byggarna har använt kåda inte bara för att på naturlig väg impregnera trä; också tjära, lackharts eller terpentin har strukits som skydd på ytorna.
Näver som vattenisolering
Även om nävern som skogsprodukt inte har bevarat sin ekonomiska betydelse på samma sätt som kådan, var nävern en gång i tiden ett tämligen mångsidigt och oersättligt byggmaterial. Med näver har man vid grunder och öppningar skyddat de ömtåligaste delarna av en timmerstomme mot fukt. Av näver har man också gjort långlivade yttertak och underlag för moderna yttertak.
När taket på kyrkoruinen i Pälkäne renoverades plockades näver med gemensamma krafter. © Bild: Selja Flink, Museiverket.
Taknäver togs helst från större björkar med hel näver. Trädet fick inte ha torkade gren- eller kviststumpar eller förhärdade och lavbevuxna ställen – trädstammen skulle vara så slät som möjligt. Näver från björkar som vuxit på moar var torr och näver från björkar som vuxit på myrar ojämn. Allra slätast var nävern från glasbjörk på lundmarker.
Tidpunkten för när nävern tas till vara inverkar på dess kvalitet. Vårnävern är vackrast och följsammast, medan höstnävern är seg och mörk. Ofta förvarades vårnävern så att den med hjälp av stentyngder sänktes i vatten för senare användning. Genast efter plockningen måste näverflaken buntas och pressas; annars rullar de ihop sig och kan inte längre användas som taknäver. Numera är det förbjudet att ta näver från levande träd, men förr i tiden hade varje gård en stege för det här ändamålet. Man kunde till och med röra sig i andras skogar och plocka näver utan att någon egentligen brydde sig.
Litteratur:
Harri Metsälä: Puukirja. Rakennusalan kustantajat. 3.p., Jyväskylä, 2001.
Harri Metsälä: Puukansa. Helsinki 2000.
Harri Metsälä: Pihka. Jyväskylä 2001.