Pinja Metsäranta
Mänttä är ett imponerande exempel på ett arkitekturmässigt högklassigt industrisamhälle. Största delen av de viktigaste byggnaderna i Mänttä härstammar från början av 1900-talet, från Gösta Serlachius tid. I fabrikens före detta huvudkontor, Vita huset, öppnades år 2003 Gustaf Serlachius-museet, som presenterar industrisamhällets uppkomst och utveckling samt livet i Mänttä ur ortsbornas synvinkel. Museet har också en avdelning som fokuserar på arkitekturen och samhällsplaneringen i Mänttä under olika tidsperioder.
Tätorten Mänttä växte från och med 1860-talet fram omkring de industrianläggningar som grundades av G. A. Serlachius. © Bild: Pinja Metsäranta.
Apotekare G. A. Serlachius grundade ett träsliperi vid Mäntänkoski på 1860-talet. Då var det lugnt i regionen och vid stranden av forsen fanns några kvarnar och en liten såg. Han utvidgade industriverksamheten i Mänttä genom att grunda papp- och pappersfabriker. G. A. Serlachius började också inlösa mark och byggnader i Mänttä för bolagets del, och bolaget ordnade bostäder för sina anställda.
G. A. Serlachius var en patron av den gamla stammen, som själv beslutade hur fabrikerna och de andra nya byggnaderna skulle placeras. I slutet av 1800-talet var fabriksbyggnaderna två- eller trevåningsbyggnader av rödtegel. Utöver dessa lät Serlachius bygga Mänttä slott i gammaldags stil bredvid fabriken, för att använda som bostad för sin familj. Det revs på 1930-talet för att ge plats åt ett blekeri.
Gösta Serlachius började utveckla samhället
G. A. Serlachius brorson och svärson Gösta Serlachius inledde sin karriär som fabriksdirektör efter sin farbrors död år 1901. Han förnyade fabrikens verksamhet och började utveckla samhällsförhållandena bland annat genom att anställa en läkare och en barnmorska. Bolaget bad arkitekt Valter Thomé att planlägga Mänttä. Thomé var en erfaren industriarkitekt: vid århundradets början anlitades han för att planera Ahlströms industriområde i Varkaus och byggnader för träförädlingsindustrin även på andra orter.
I Thomés planer placerades bostäder för olika sociala klasser åtskilda från varandra. På den tiden byggdes bostäderna nära fabrikerna. 1910-talets arbetarbostäder, de s.k. kaffekvarnarna, var tvåvåningsträhus med åtta spisrum per hus. Tjänstehusen vid Asemankulma var å sin sida stadsvillor som hade egna köksträdgårdar.
Valter Thomé planerade också produktionsbyggnader på 1910-talet. 1913–1914 byggdes en sulfitcellulosafabrik på den östra sidan av forsen. Planeringen av fabrikerna grundade sig på produktionsprocessernas förlopp och var på den tiden till största delen ingenjörernas ansvar. Arkitektens roll var att planera fasaderna.
Kyrkan som färdigställdes år 1928 är den viktigaste enskilda byggnaden av W. G. Palmqvist i Mänttä. © Bild: Pinja Metsäranta.
Valter Thomé dog i inbördeskriget år 1918. Arkitekt W. G. Palmqvist utsågs till ny planläggare och byggnadsplanerare i Mänttä. På 1920-talet började man bygga egnahemshus för arbetarbefolkningen enligt nordisk modell. Syftet var att husen i högre grad skulle förbinda arbetarna till orten. Även möjligheten att odla en egen trädgård ansågs vara bra och hälsosam för arbetarna. W. G. Palmqvist planerade också idrotts- och jordbruksbyggnader i Mänttä samt den kvarn som numera fungerar som konstgalleri. Palmqvists byggnader från 1920-talet var klassicistiska till sin stil.
Den mest betydande av de byggnader som Palmqvist planerade i Mänttä på 1920-talet var Mänttä kyrka. Fabriksförsamlingen i Mänttä grundades redan år 1921 och villkoret för dess grundande var byggandet av en kyrka. G. A. Serlachius Oy donerade kyrkan till församlingen i samband med bolagets 60-årsjubileum år 1928. Kyrkan byggdes delvis i sten och delvis i tegel.
Också 1930-talet var en tid av livligt byggande
Industribyggnaderna förnyades på 1930-talet: bl. a. utvidgades cellulosafabriken och en ångkraftsstation färdigställdes. De nya produktionsbyggnaderna representerade rationalismen: i konstruktionerna användes armerad betong, men fasaderna byggdes fortsättningsvis av rödtegel. Också Mänttäs första stenhöghus, Pilvilinna, blev klart på 1930-talet.
Gösta Serlachius lät bygga Joenniemi gård som sitt hem. Idag fungerar det som konstmuseum. © Bild: Pinja Metsäranta.
På 1930-talet planerade Jarl Eklund bostadsbyggnader för den högsta ledningen i Mänttä, såsom Joenniemi gård för självaste Gösta Serlachius. De nya bostäderna för ledningen byggdes längre bort från fabrikerna än tidigare. Eklund planerade också ett nytt blekeri till fabriken, som färdigställdes år 1938. År 1931 ordnades en arkitekturtävling om det nya huvudkontoret, som vanns av Valter och Bertel Jung.
Planerna för huvudkontoret utvecklades under en lång tid i samarbete mellan arkitekterna och bolaget. Gösta Serlachius ville organisera lokalerna rationellt, och även kontorspersonalen fick påverka planeringen av inomhusutrymmena. Bekvämligheten ökades med hjälp av bl.a. linoleum- och gummigolv. Serlachius ville göra huvudaulan till husets hjärta och mötesplats, där informationen skulle förmedlas på ett naturligt sätt från en avdelning till en annan. Planeringsprocessen var svår och stridigheter uppstod också, men slutligen färdigställdes huvudkontoret, Vita huset, år 1934. Gamla trähus revs runt byggnaden för att huvudkontoret skulle få tillräckligt med utrymme.
Huvudkontoret byggdes på 1930-talet enligt Valter och Bertel Jungs planer. © Bild: Pinja Metsäranta.
Gösta Serlachius dog år 1942 och hans son R. Erik Serlachius tog ledningen över bolaget. På 1940-talet blev Mänttä köping. Efter W. G. Palmqvist ansvarade arkitekt Heimo Kautonen för stadsplaneringen. Bolaget donerade tomter till frontmän som återvände från kriget och områden med frontmannahus uppstod i Mänttä.
Gösta Serlachius påverkade på bred front
Bergsrådet Gösta Serlachius påverkade inte bara den framstående samhällsplaneringen utan också uppkomsten av ett aktivt konstliv i Mänttä. Han var intresserad av konst och estetik. Under sin tid var Gösta Serlachius känd som konstmecenat och finansierade bl.a. byggandet av Helsingfors konsthall på 1920-talet. Redan G. A. Serlachius understödde på sin tid de unga konstnärerna Akseli Gallén-Kallela och Emil Wikström.
Gösta Serlachius konstmuseum på Joenniemi gård öppnades år 1945. Det fick sin början från den konstsamling som Serlachius hade förvärvat och var vid tidpunkten för grundandet det sjunde konstmuseet i vårt land. I museets samlingar ingår verk som är betydelsefulla för Finlands konsthistoria och museet ordnar varje år växlande utställningar. Gösta och Gustaf Serlachius museer upprätthålls av Gösta Serlachius konststiftelse, som bergsrådet själv grundade år 1933. Konststiftelsen har också skaffat offentliga skulpturer till olika platser i Mänttä.
Aulan är huvudkontorets hjärta. Konstverken i aulan beställdes av Lennart Segerstråle. Idag verkar ett museum i lokalerna. © Bild: Pinja Metsäranta.
Kulturlivet i Mänttä är också i övrigt livligt: sommartid ordnas bl.a. bildkonstveckor för nutidskonst och en musikfestival.
Industritraditionen är synlig i Mänttä
På 1960- och 1970-talen revs – enligt den rådande tidsandan – flera byggnader i Mänttä som på ett väsentligt sätt tillhörde tätorten. På 1970-talet uppstod dock en diskussion om att bevara byggnaderna, och bl.a. trähusen vid Asemankulma undkom rivning. Tätorten som växte i takt med industrin har en mångsidig arkitektur och där finns fortfarande många byggnader från början av 1900-talet.
Herrgårdens park som planerades av trädgårdsarkitekt Paul Olsson på 1930-talet restaurerades på 1990-talet. © Bild: Pinja Metsäranta.
Mänttä och Filppula utgör numera tillsammans staden Mänttä-Filppula. G. A. Serlachius Oy fusionerades med Metsäliiton teollisuus år 1986. Den industriella traditionen i Mänttä förs vidare av Metsä-Serlas fabrik, som producerar mjukpapper.
Fabrikerna och samhället i Mänttä ingår i Museiverkets förteckning över byggda kulturmiljöer av riksintresse.