Yttertak på kulturhistoriskt värdefulla byggnader

Erkki Mäkiö

I takens historia kan man urskilja träperioder, järnperioder, tegelperioder och filtperioder. De olika perioderna överlappar varandra delvis eller helt och hållet. Vissa perioder var långa och dominerande, andra var korta eller upprepades flera gånger. Många typer av material har förekommit.

Visavuori konstnärshems taklandskap
Visavuori konstnärshems taklandskap. © Risto Holopainen, Museiverket

I läroboken "Muistellus oppi rakennus-taidossa" som publicerades i Viborg 1867 skriver Alexander Ruti om yttertak. Han påpekar att tak, som är den yta som skyddar byggnader mot regn, görs av många olika material. Enligt Ruti görs tak på vanliga byggnader av pärtor, brädor och tegel, skiffer, järn, zink och tak på stora byggnader av sten, bly, bleck, koppar som ibland förgylls eller försilvras samt av papper, lera, filt, cement, kvistar med mera.

Det stora sortimentet av takmaterial är alltså inte kännetecknande för läget idag. Endast ett fåtal av dessa takmaterial användes emellertid allmänt. Orsakerna till det var både kosmetiska och tekniska. Även tillgång och kostnadsfrågor påverkade valet av takmaterial.

I arkitekturens historia finns många exempel på imitation av konstruktioner och material, användning av färger och former för att ge ett intryck av eller en hänvisning till en detalj eller byggnad gjord av andra material. Imitation har präglat framför allt utrymmen inomhus och fasader. Med bara några få undantag har yttertaket inte varit en komponent som imiterats. Med tanke på traditionella tak har ”imitation” förekommit endast riktgivande med hjälp av färg. Pärttak, som var den stora nyheten i takmaterial under den senare hälften av 1800-talet, rödmyllades enligt C.J. Cardberg för att likna tegeltak. Med gröna plåttak har man också försökt ge ett intryck av koppartak.

Yttertaket en del av byggnadens yttre arkitektur

Trots att yttertakets funktion är teknisk är det också en del av byggnadens yttre arkitektur. Utöver formen på taket kan även materialet vara starkt bundet till arkitekturen. C.L. Engel lät ibland helt bli att rita yttertaket när han planerade byggnader i så kallad empirestil. Taket skulle vara så låglutande och osynligt som möjligt. Engels stora fascination var svarta, tjärade papperstak, men även svarta plåttak av skivor fungerade utmärkt som takmaterial. En ”osynligt” tak är ett lika viktigt element och särdrag i byggnadens arkitektur som ett shingeltak med torn och branta takfall.

I sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet gjorde nationalromantiken och jugendstilen takfallen branta och mer synliga än tidigare, ett slags förlängning av fasaden. Yttertakets material fick på sätt och vis ett nytt innehåll. Brända lertegel, shingel och träspån var de vanligaste takmaterialen.

Även ändamålet med byggnaderna i våra trästäder har traditionellt kunnat avgöras exempelvis av yttertakens material. Hierarkin syntes i att byggnaderna längs gatan hade plåt- och tegeltak medan uthusbyggnaderna på gården hade filt- eller pärttak. Detta särdrag ska helst bevaras i samband med reparationer.

Tegeltak 1700-talets nyhet

Med de gula byggnaderna i städer och på herrgårdar på 1700-talet infördes ett nytt takmaterial och en ny färg, tak av enkupigt holländskt vingtegel. Det enkupiga så kallade holländska takteglet var en förenklad modifikation av munk- och nunneteglet. Efter det holländska teglet kom det två- eller trekupiga så kallade engelska takteglet.

Vingtegeltaket imiterar ingen annan taktyp. En betongtakpanna ser ut som en imitation av tegeltypen av bränd lera, men egentligen har betongtakpannan bara de praktiska egenskaperna av ett taktegel i fråga om teglets storlek, överlappning, falsarnas täthet och vattenavrinning.

Tegelpannan, det så kallade bäversvansteglet, kan inte heller anses imitera något annat takmaterial. Fjällformade takpannor lämpar sig naturligt för att läggas av flera olika material, såsom trä, tegel, natursten, asbestelement och olika metaller. I tak av metallpannor görs pannornas överlappning med en enkel hakfals.

Plåt på rulle till Finland på 1950-talet

Galvaniserad plåt fanns fram till 1950-talet som 61x180 cm stora skivor. I början av 1950-talet började man sälja också plåt på rulle i Finland. När man förnyar taket på hus med plåttak som byggts före rullplåtens tid är det i allmänhet onödigt att göra de falsar som imiterar skivplåtstak.

Under de senaste krigen och kristiden efter dem slutade man göra plåttak nästan helt och hållet fram till början av 1950-talet. Exempelvis 1945 var de enda tillgängliga takmaterialen betongtakpannor och vingtegel samt asbestelement. Takplåt fanns endast till vattenrännor och stuprör. Under den svåraste kristiden fick man lägga pärttak till och med på våningshus. Det påverkade naturligtvis den planerade takvinkeln. Man kan alltså tala om en tydlig kristidsstil på byggnaderna. Även om kristidens takmaterial påverkade byggnadens arkitektur var det bara en tillfällig lösning.

Korrugerade skivor av järnplåt från och med 1880-talet

I Berlin byggdes i början av 1830-talet en kasernbyggnad med tak av järnplåt i skivor. Skivornas kanter i takfallets riktning hade böjts uppåt och de täcktes med en fastskruvad ränna av järnplåt. Korrugerade skivor av järnplåt användes som takmaterial åtminstone sedan mitten av 1800-talet. I Finland användes de från och med 1880-talet. Några av dessa tak finns fortfarande kvar.

På 1920-talet började man tillverka korrugerade skivor av annat material i Finland. Det första korrugerade asbestelementet användes som tak på Kejsarpaviljongen i Langinkoski 1924.

Arkitekturen avgör valet av tak

I samband med reparation av en kulturhistoriskt värdefull byggnad kräver valet av tak kännedom om arkitektur och byggandets historia. Det är viktigt att höra en experts åsikt.  Helt klart är att funktionaliteten, hållbarheten, underhållet och kostnaderna alltid har haft en viss, större eller mindre, inverkan på valet av takmaterial.

När man väljer tak ska man med tanke på byggnadens yttre arkitektur beakta att takformens och takvinkelns inverkan på typen av tak omfattar både tekniska och arkitektoniska motiveringar:

1. Typ av tak bunden till arkitekturen

2. Möjliga typer av tak från tiden när byggnaden uppfördes

3. Stilkänsla och god smak

När man vill sörja för det övergripande intrycket av en byggnads arkitektur får kostnaderna för förnyandet av yttertaket inte påverka valet av tak. Skillnaderna i fråga om priset på olika typer av tak är inte heller speciellt stora. Nya typer av tak som lätt kan läggas med gemensamma krafter på talko kräver alltid ett underlagstak, som höjer kostnaderna.

Arkitektur identifieras i detaljerna, deras material, utformning och färger. Detaljerna i en byggnad, som kan verka rent tekniska, vardagliga eller avsedda för fastighetsskötaren, är kanske omsorgsfullt planerade delar av den arkitektoniska helheten. Att ändra på sådana ibland helt oansenliga detaljer kan förorsaka stor skada. Det kan ske om väggarna i korridoren i en byggnad från 1930-talet målas om, visserligen med rätt nyans men med en mattare yta än den ursprungliga högblanka, så att den väsentliga spegeleffekten försvinner. Eller om stuprännorna på samma byggnad förnyas av fastighetsskötaren med trattar som anskaffats från järnhandeln. Den för tidsperioden och den nordiska funktionalismen typiska trattens individuella form, som stöder sig på detaljeringen som helhet, förstörs och tratten är inte längre en utsmyckning.

Nya typer av tak passar inte på gamla hus

Yttertakets former kan vara sådana att endast vissa typer av tak är möjliga. Nya tak har ofta ränndalar och nocklister, kragar för genomföringar samt annat som ger yttertaket en helt ny detalj- och formvärld. Takmaterialet kan i viss mån inte tillräckligt noggrant återskapa takets former. Yttertakets detaljer vid kanten av takskägget kan ge takskägget element som skymmer prydnadslisterna. En ny typ av tak kan medföra en ny dominant komponent i byggnadens arkitektur. Det är särskilt störande på en byggnad där ett ”osynligt” tak utgör en del av arkitekturen.

En ny typ av tak kan på grund av tillverkningsmetoden ha ett grundläggande utseende som avviker från de övriga komponenterna i byggnadens yttre arkitektur. Exempelvis en träbyggnad med fasader som helt klart är utformade och dekorerade med hantverksmetoder kan inte täckas med ett tak av färdigt ytbelagda plåtpannor som imiterar ett tegeltag. De perfekta raderna ger ett tydligt industriellt intryck som inte passar tillsammans med fasadernas snickarglädje. Den här typen av tak kan inte heller på ett naturligt sätt förses med fotrännor. Man blir i stället tvungen att använda hängrännor, som i allmänhet är olämpliga för den äldre arkitekturen. Vid valet av tak ska man också beakta att täckmaterial för våningslister, överbleck och liknande utgör en helhet tillsammans med hela byggnadens tak.

Ursprungligt tak ett säkert val

Om man har beslutat att bevara en byggnad så att fasaderna följer den ursprungliga exteriören i fråga om detaljer och färgsättning kan yttertaket inte utgöra ett undantag till den linjen. Taket ska vara ett verkligt alternativ med tanke på tidpunkten för byggandet eller ha uppkommit i samband med någon senare, arkitektoniskt lyckad ändring. När man överväger vilken typ av tak som är stilmässigt mest lämplig ska man beakta att ett byte av den ursprungliga taktypen för ett sextiotal år sedan kan ha varit ett uppenbart misstag, som det är skäl att korrigera.

Med ett maskinfalsat plåttak kan man följa takets former mycket noggrant. Filt fungerar ännu bättre i den bemärkelsen. De här typerna av tak används när takets form ska imiteras mycket noggrant och man vill att taket ”försvinner”. Vingtegel och betongtakpannor användes under vissa tidsperioder och dem ska man hålla fast vid. Produktionen av de här takmaterialen borde bli mångsidigare. Behov av exempelvis en takpanna med platt profil som motsvarar den gamla betongtakpannan kunde finnas.

När yttertaken på kulturhistoriskt värdefulla byggnader byts ut är det skäl att hålla sig till grundtyperna. Lertakpannor, betongtakpannor, ståndfalsade stålskivor och bitumenfilt är inga specialprodukter utan industriprodukter som fortfarande används allmänt. Användningen av dessa takmaterial sträcker sig åtminstone till byggnader som stod färdiga på 1960-talet. Vid reparation av tak som ursprungligen lagts med andra material, såsom träspån, zinkplattor eller shingel, ska man naturligtvis sträva efter att använda det gamla takmaterialet.

Artikeln grundar sig på Museiverkets utlåtande till Finlands Hembygdsförbund den 26 februari 2001.

Publicerad 17.1.2018 kl. 10.35, uppdaterad 6.9.2018 kl. 12.51