Trapphus och deras arkitektoniska betydelse

Pia Ilonen

Arkitekturen i trapphus varierar beroende på vilka möjligheter man hade att bygga under den tidsepok som huset byggdes och vilken stilinriktning som var rådande. Olika tidsepoker syns förutom i fasaderna särskilt tydligt i trapphusen. Hus som är byggda på 1880-talet är historiska rariteter redan på grund av åldern. Många av de tidigaste trapphusen är av betydelse förutom för sin dekoration också till exempel för sin sällsynta valvkonstruktion. Trapphusen i hus byggda innan 1920 är ofta helhetskonstverk som representerar endera klassicismen, nationalromantiken eller jugendstilen. Unika lösningar och en hantverksbetonad byggnadsteknik är typiskt för dem och man har strävat efter att göra dem imponerande och representativa.

Porrashuone
© Bild: Marina Fogdell, Helsingfors Stadsplaneringskontoret

Trapphus med byggnadskonstnärligt värde finns såväl i äldre höghus som i moderna hus. Under 1920-talet blev trapphusen mindre och trappornas konstruktion enklare i och med att den blev lättare, vilket också passar in i arkitekturens funktionalistiska mål under 1930-talet. Under 1940-talet fick funkisstilen mera romantiska former. Det industriella byggandets tidsepok inleddes under 1960-talet, när man började med elementbyggande och industriell massproduktion. Effekterna av denna utveckling, som utarmade arkitekturen, syntes i början av 1980-talet också i trapphusen. I dagens byggande fäster man åter uppmärksamhet vid trapphusen.

Trapphusen 1880-1920

I de tidigaste höghusen gjordes portgångarnas och trapphusens övre bjälklag av massiva murade konstruktioner, som hade bärande murar och valvformade utrymmen. Stål- och järnkonstruktioner blev mera allmänna i slutet av 1800-talet. Senare började stålbalkarna tillåta allt större spännvidd, vilket ledde till att man utgående från balkarna kunde göra olika formade konstruktioner av betong. Slutligen förenades stål och betong till armerad betong. Tack vare den armerade betongen blev konstruktionerna och trapporna graciösare och trapphusen mera öppna.

Ett trapphus från slutet av 1800-talet. Sjötullsgatan 13, Helsingfors.
Ett trapphus från slutet av 1800-talet. Sjötullsgatan 13, Helsingfors. © Bild: Pia Ilonen.

Väggarna i trapphusen från denna tidsperiod är ofta målade eller putsade. Den nedre delen är traditionsenligt målad med en mörkare nyans och de övre med en ljusare. Där nyanserna möts har man ofta med hjälp av schabloner eller till och med på fri hand målat bandliknande dekorationer. I tapphus från slutet av 1800-talet har man på väggarna och i taken dekorationer av gips eller puts, konstnärliga dekorationsmålningar och målade ytor som imiterar olika stenarter.

Trappstegen och avsatsernas golv bestod i de tidigaste höghusen av endera trä eller kalksten. Det golvmaterial som senare blev det vanligaste var mosaikbetong, men även keramiska plattor och slipad betong förekom. De dekorativa räckena gjorda av gjutjärn eller stål är en viktig del av trapphusens arkitektur. Det är också de stilenliga dörrarna och fönstren.

Trapphusen är rymliga, eftersom byggnadsordningen åtminstone i Helsingfors krävde att trapporna skulle vara cirka en och en halv meter breda. Däremot är bostadshöghusens kökstrappor mycket smalare. Hissarna blev under 1910-talet vanliga i höghus som hade fyra eller flera våningar.

Trapphusen 1920-1960

Ett trapphus från 1950-talet. Drumsö, Helsingfors.
Ett trapphus från 1950-talet. Drumsö, Helsingfors. © Bild: Minna Lukander.

Under 1920-talet utvecklade man höghus som hade större variationer i bostädernas storlek. Trapphusen blev mindre och inte lika pampiga, och de var inte längre ett tecken på förmögenhet. Detta minskar dock nödvändigtvis inte på deras arkitektoniska värde. I och med att konstruktionerna blev lättare, blev trapporna enklare. Trapphusen i funkishus har slipade detaljer och tydliga former och färgytor. Förutom byggnadens planerare kunde konstnärer och hantverkare delta i planeringen av trapphusen. Under 1940-talet fick funkisstilen mera romantiska undertoner.

Under 1950-talet byggde man omfattande bostadsområden med enkla lamellhus, ofta i fyra våningar, i utkanten av städerna. I fasadernas och trapphusens detaljer finns ännu mycket hantverk, fast man levde under den förindustriella modernismens tid. Man utvecklade standardtyper för trapporna och de första elementtrapporna blev färdiga på 1950-talet.

Trapphusen under det industriella byggandets tid 1960-

Ett trapphus från 1970-talet. Brobacka, Helsingfors.
Ett trapphus från 1970-talet. Brobacka, Helsingfors. © Bild: Salla Itäaho.

Typiskt för trapphusen från 1960–70 -talen är deras färgsättning och de stora fönstren. Det ensidiga fokuserandet på effektivitet ledde dock ända fram till slutet av 1970-talet till att kvaliteten på bostadsbyggandet blev sämre. Denna utveckling syns också i trapphusens arkitektur, även om det till exempel i en del förortshöghus från 1970-talet finns trapphus där man gått mot strömmen. Under 1980 -talet diskuterade man redan allmänt om att förbättra kvaliteten på arkitekturen.

Nuförtiden planerar man ofta trapphusen i bostadshöghus så att de är ljusa och trivsamma. I bästa fall placerar man även konstnärers verk i dem, som man gjorde i inledningen av förra århundradet.

Trapphusens arkitektur bestämmer förändringar

När man planerar iståndsättande och ändringar i trapphusen ska man ta byggnadens arkitektur och särdrag i beaktande och ta reda på hur trapphusen ursprungligen såg ut. Utgående från dessa uppgifter kan man avgöra vad som ska bevaras och vad som möjligen ska återställas. Även vid reparationer av husteknik där trapphusen används som installationsrutt, ska man ta de byggnadskonstnärliga värdena i beaktande och rutterna ska planeras av en kunnig arkitekt.

Värderingarna ändrar under årtiondenas gång. I många objekt har de gamla dörrarna bytts ut mot släta dörrar och glasöppningarna har förseglats. Detta har lett till att trapphuset förlorat sin ursprungliga form. Ofta har väggarna och taken gjorts om, eftersom deras ytbehandling nu och då förnyats. Den ursprungliga ytbehandlingen, färger och dekorationer kan lyckligtvis undersökas och återställas samt iståndsättas och tas fram under de nyare lagren med målarfärg. Den senaste tiden har man uppskattat att ta fram olika lager och bevarandet av ursprungliga byggnadsdelar. Med tanke på helheten är det av stor betydelse hur belysningen och eventuella stigare planeras.

En renovering av trapphuset ska planeras noggrant

En undersökning av färgen är det första steget vid renovering av trapphus.
En undersökning av färgen är det första steget vid renovering av trapphus. © Bild: Minna Lukander.

Vid ommålning eller reparation av trapphus behövs vanligtvis inte bygglov eller någon annan form av kontakt med myndigheterna. Det är alltså på bostadsbolagets, disponentens och invånarnas ansvar att man tar byggnadens stil och andra egenskaper i beaktande. Däremot behövs det alltid bygglov om man vill installera en hiss. Genom att undersöka olika alternativ och planera väl är det möjligt att hitta arkitektoniskt högklassiga lösningar som bevarar de kulturhistoriska värdena.

Vid renovering och omändring av kulturhistoriskt eller byggnadskonstnärligt värdefulla trapphus ska man rådgöra med byggnadsskyddsmyndigheterna. Det kan vara utmanande att anpassa de åsikter som invånarna, leverantörerna av byggnadsdelar och byggnadsskyddet har till varandra. Det är av största värde och lönar sig att anlita en arkitekt som har kunskap om reparationsbyggande och arkitekturhistoria. I det inledande planeringsskedet kan man låta bostadsbolaget välja mellan flera olika alternativa lösningar. Utgående från färgundersökningen bestämmer arkitekten de riktiga färgnyanserna och vilka kombinationer av målfärgsbehandlingar som ska användas samt anpassar de nya tekniska installationerna och elstigningarna, som ofta görs i samband med renoveringen, till helheten. En sakkunnig person som specialiserat sig på trapphusens ursprungliga utseende och analys av den ursprungliga färgsättningen anlitas vid renovering av gamla trapphus.

Publicerad 18.11.2010 kl. 12.35, uppdaterad 22.3.2016 kl. 9.11