Småhusens konstruktioner 1940–1970

Minna Lukander

Småhusbyggande i Finland på 1940-talet

Den dominerade småhustypen under återuppbyggnadstiden var det så kallade frontmannahuset. Det grundade sig närmast på typhusritningar som planerats för bygge på egen hand under krigen och efter dem. Frontmannahusmodellen, som i den här artikeln avser hus med trästomme byggda på 1940–1950-talet, hörde i ett tjugotal år till de vanligaste typerna av nybygge på landsbygden och i förorterna.

Egnahemshus byggt på 1940-talet i Mankans i Esbo
Egnahemshus byggt på 1940-talet i Mankans i Esbo. © Minna Lukander

Ett frontmannahus är ett tärningslikt egnahemshus i 1,5-plan med trästomme och sadeltak. Alla bostadsrum placerades runt skorstenen mitt i byggnaden. I den fyrdelade nedre våningen fanns tambur, två rum och kök. I övre våningen fanns två gavelrum som också kunde inredas som bostadsrum senare. I huset fanns ofta en källarvåning och i många fall även toalett. Avsikten var att tvättrum skulle byggas i en separat gårdsbyggnad. I många hus har man i efterhand installerat tvättrum, bastu och toalett innanför husets stomme eller i en tillbyggnad. Bastun placeras ofta i husets källare.

Trots den skenbara likheten är varje frontmannahus unikt. Det fanns hundratals typhusmodeller med olika modifikationer. Varje planerare och byggare kunde dessutom ändra planlösningen enligt egna behov. Även konstruktionerna modifierades enligt vilka material som var tillgängliga samt byggarens färdigheter och idéer.

Frontmannahusens modifierbara konstruktion

Med tiden, när bristen på material lättade, förändrades också typkonstruktionerna. Konstruktionerna och isoleringen blev tjockare, konstruktionerna blev mer komplicerade och man kunde använda dyrare material och förnödenheter. Därför kan ”typiska” konstruktioner presenteras endast i mycket stora drag och snarast riktgivande. Utöver mångfalden av ursprungliga konstruktioner har också reparationer gjorts under olika tidsperioder på otaliga sätt, så konstruktionerna måste alltid inventeras separat från fall till fall inför en renovering.

Ett frontmannahus kunde ha stockstomme, men mest användes den typ av stomkonstruktion som blev vanlig på 1930-talet, där den bärande konstruktionen var ett ramverk som bestod av hopspikat sågat virke av bestämda mått.  Den förstyvades med diagonal inbrädning. Även olika slags byggskivor användes, bland annat insulit. Vägg-, golv- och takkonstruktioner isolerades i huvudsak med sågspån och kutterspån. Som vindskydd och isolering för konstruktionerna användes tjärpapper och spännpapp.

Frontmannahusens modifierbara utrymme

Stommens insida kläddes med tät brädfodring som täcktes med spännpapp. Även olika porösa träfiberskivor och byggskivor blev vanligare som material på stommens insida. På utsidan kläddes byggnaden vanligtvis med stående brädfodring med täcklister, där springan mellan två bredare brädor täcks av en smal list. Arkitekterna gynnade däremot liggande brädfodring i sina typhusritningar.

Yttertaket bars normalt upp av enkla takstolar av trä. De stöddes mot ytterväggarna och de bärande mellanväggarna som skilde vindens bostadsrum från kallvindarna. Med liten spännvidd var den här konstruktionen tillräcklig och utrymmet kunde utnyttjas så effektivt som möjligt. Ett annat alternativ var den så kallade svenska takstolen, som stöddes och förstyvades med snedstöttor nära ytterväggen. Också den här konstruktionen skapade fritt tillgängliga bostadsrum i mitten av vinden. Den typiska lutningen var en relativt brant 1:1,5.

Det rådde brist på material för yttertak, precis som på allt annat. Till en början var pärtor nästan det enda tillgängliga takmaterialet och man gav till och med anvisningar för hur man bygger strå- eller halmtak. Dessa tak har emellertid inte bevarats, eftersom de torde ha ersatts omedelbart när bättre material blev tillgängliga. Typiska takmaterial för frontmannahus är bitumenfilt med triangelläkt, maskinfalsad plåt och betongtakpannor.

Frontmannahusens källare

Byggnadernas grund lades som djupgrundläggning. Sockeln av betong lades djupt i marken nedanför tjälgränsen med betonggivare. Man byggde källare under husen eller lämnade ett vädrat luftrum mellan den varma golvkonstruktionen och markytan, en krypgrund. Eftersom grunden i regel gick ner till tjälfritt djup var svåra skador på grunden ovanliga i frontmannahus trots den dåliga kvaliteten på betongen.

Däremot kunde det förekomma fuktskador i källarkonstruktionerna på grund av brister i vattenisoleringen och dräneringen. Källarens väggar var i allmänhet oisolerade, men där markgrunden var fuktig gjordes fuktisolering på insidan genom att stryka ut bitumen på väggarna. Ännu på 1940-talet var grunderna allmänt odränerade.

Frontmannahusens fönster och inredningsmaterial

Fönstren var normalt dubbla träfönster som öppnades inåt–utåt. Den vanligaste fönstermodellen var delad i två eller tre delar vertikalt. På grund av energisparandet och bristen på glas var fönstren små. Den dominerande formen var ett lågt, nästan kvadratiskt, tudelat fönster. Under ransoneringstiden fick fönsterglaset inte vara tjockare än tre millimeter.

På RT-korten med bygganvisningar fanns också fullständiga ritningar med inredningsdetaljer, bland annat fasta möbler. Möblernas stommar gjordes av plywood, dörrarna kläddes med björkfaner, försågs med kantlister av björk och lackades. Innerdörrarna var enkla spegeldörrar av brädor eller släta dörrar av plywood. Golven var oftast av brädor, ibland täcka med matta. Linoleummattan ersattes under kristiden med den så kallade stragulamattan.

Frontmannahusens strukturella problem

Typiska strukturella problem för frontmannahusen har varit kylan och dragigheten. De värmeisoleringsmaterial som använts har haft dålig isoleringsförmåga eller varit otillräckligt tilltagna, med ett okontrollerat luftläckage genom konstruktionerna.

De frontmannahus som ursprungligen var dåligt byggda har redan rivits eller renoverats grundligt, så ofta beror de värsta byggfelen och problemen på tanklösa reparationer som gjorts i efterhand. Vanliga sådana är arkitektoniska blundrar såsom beklädnad av byggskivor eller tegel, ändringar av fönstrens storlek och bågindelning eller oproportionerliga tillbyggnader.

Ändringar av konstruktionerna är fel och risker som är betydligt farligare för byggnaden. Typiska byggfel har uppkommit när man monterat isolering och paneler på väggarna i källaren samt lagt till extra isolering i ytterväggar, golv och takkonstruktioner. Konstruktionerna kan ha isolerats och tätats av icke sakkunniga, som samtidigt har täppt till konstruktioner som är avsedda för vädring, så att risken för fuktskador är stor.

Mot individualitet: småhus på 1950-talet

Egnahemshus från 1950-talet i Drumsö i Helsingfors
Egnahemshus från 1950-talet i Drumsö i Helsingfors. © Minna Lukander

Den stora migrationsvågen från landsbygden till tätorten ledde till att städernas och tätorternas befolkning blev större än landsbygdens. Trots att bostadsproduktionens tyngdpunkt efter återuppbyggnadstiden förflyttades från frontmannahus till våningshus planerades de nya tätorterna, skogsförorterna, med många olika hustyper. Tanken var att olika sociala klasser skulle blandas ihop.

Radhuset blev en allt vanligare byggnadstyp på 1950-talet och egnahemshus kunde också till skillnad från tidigare placeras i mycket täta klungor. Det byggdes fortfarande många frontmannahus och Arava-dimensionerade typhus planerades också, men så småningom minskade behovet av egentliga typhus. Den välbeställda befolkningen lät bygga stora, individuellt planerade egnahemshus i förstäderna enligt amerikansk modell.

Platsbyggda hus vanliga

På 1950-talet var platsbyggnad ännu den dominerande byggnadstekniken. Husens stommar byggdes av trä eller murades av tegel. År 1956, när ransoneringen av byggmaterial var över, började man tillverka en ny typ av styv byggskiva, spånskivan, i Finland Man tillverkade skivan genom att pressa samman träspån av olika storlekar. Lim användes som bindemedel. Tack vare skivans styvhet föll hela arbetsmoment bort i byggandet av träbyggnader, eftersom skivan förstyvade stommen och samtidigt fungerade som ett färdigt underlag för ytbehandling. Som värmeisolering började man allt mer använda lätta mineral- och bergullsisoleringar som tillverkades av smält glas- eller stenmaterial.

Husen byggdes ofta i ett plan i stället för i 1,5-plan. Byggnaderna hade sadeltak och breda takskägg med ett långt fönsterband i vardagsrummet. Byggnadernas låga och långa modell förklaras med att man ofta hade också garage och inomhusbastu under ett och samma tak.

Byggnadernas fasader på 1950-talet

Typiskt för bostadsplaneringen och även för småhusen på 1950-talet var att man skapade variation med olika fasadmaterial i områden som annars var enhetligt byggda.

Fasaderna var till största delen antingen brädfodrade eller putsade. Fasadernas ytor indelades allmänt exempelvis genom att låta en del av huset ha tegelyta medan resten var putsat. Olika skivor, såsom Minerit och korrugerad plåt, började användas som nya beklädnader. Fönstren i tegelhus fick kanske en ram av slät puts och särskilt kring ytterdörren i putsade hus murades ofta en ram av tegel. Den grova stänkputsen var den dominerande putstypen. Brädfodring med täcklister på fasaden upplevdes som gammalmodigt och i stället använde man breda brädor med öppna fogar, helst bestrukna med mörkt rötskyddsmedel. En annan populär typ av brädfodring var vågrät panel med halvspont.

Byggnadernas grund lades fortfarande som djupgrundläggning. Socklarna putsades. Typiskt var också att klä sockeln med skiffer i så kallat koskinnsmönster. Från och med 1950- och 1960-talet har grunderna normalt dränerats.

Byggnadernas material på 1950-talet

Kipsonitskivor började tillverkas i Finland 1949 och de användes på mellanväggar och i tak. Skivan består av rent, finkornigt gips och är klädd med limhaltig kartong på båda sidor. Skivan gjordes fast på en enkel trästomme. Den ersatte putsning inomhus på samma sätt som spånskivan och fungerade också som värmeisolering. En fördel med skivan var brandsäkerheten. Av Kipsonit gjordes också perforerade takskivor som beklädnad för innertak.

På 1950-talt fick plasterna sitt genombrott. Plast ersatte trä bland annat i knappar till ugnen och lock till toalettstolar. Man började också använda plastmattor.  Tapeter uppskattades igen och finländska designer och konstnärer planerade tapetkollektioner. År 1954 lanserade snabbtorkande plastbaserade latexfärder, som man började använda också utomhus. En nyhet på marknaden var Ensoskivan, en färggrann hård skiva med lackad yta, som imiterade kakel men var förmånligare.

Problem i egnahemshusens konstruktioner på 1950-talet

I konstruktionerna i hus från den här tidsperioden förekommer samma problem som i hus från tidigare decennier, men en del av problemen är förknippade med nya byggmaterial vars egenskaper och fukttekniska beteende man inte kände till. Bland annat kunde man inte använda ångspärr med mineralullsisolering eftersom konstruktionen inte vädrades tillräckligt.

Från typhus till husfabrikernas modeller på 1960-talet

Hus från 1960-talet i Mankans i Esbo
Hus från 1960-talet i Mankans i Esbo. © Minna Lukander

I byggandet av egnahemshus på 1960-talet gynnades en hustyp i ett plan utan källare, där vågrätheten betonades av den låga sockeln och det flacka sadeltaket med en lutning på 1:2–1:4. Man byggde inga vindar. Typhus med trästomme i 1,5-plan byggdes fortfarande, men deras arkitektur betraktades som klumpig på grund av tärningsformen. Boende i ett plan uppskattades och medierna skrev om hur ansträngande det var att gå i trappor.

På 1960-talet kom i stället för typhusen nya industriellt tillverkade småhustyper med trä- eller tegelstomme. Varje husfabrik hade sina egna modeller. Samtidigt kom också decenniets slagord ”En lycklig familj bor i tegelhus”. Idén att kombinera lycka och husförsäljning var effektiv. Bland annat Tiilikeskus husmodeller Eero och Juhani har byggt runt om i Finland. Husens fasadmaterial var slätmurade rödtegel.

Husgrunden var allt oftare låg. I slutet av 1960-talet betongplatta utan sockel den dominerande typen av bottenbjälklag. Till en början försågs bottenbjälklaget med värmeisolering och ovanpå den lades uppreglade golvbrädor eller skivor. Problemet med konstruktionen var fukten som kondenserades på plattans ovansida. Man byggde också golv med dubbelplatta, där värmeisoleringen låg mellan två betongplattor. De allra tidigaste grunderna och bottenbjälklagen på 1960-talet är inte ens alltid isolerade.

När man å ena sidan ville göra byggnaderna lägre och å andra sidan försökte slippa köldbryggorna mellan ytterväggen och bottenbjälklaget, utvecklade man en så kallad blindsockel, där den nedre delen av trästommen ligger nästan oskyddad mellan två betongkonstruktioner, ofta dessutom under markytan.

Trästomme vanligast

Trots att en del heltegelväggar och senare också lättbetong- och blockväggar byggdes, behöll den traditionella vertikala stommen av sågat virke sin ställning som den överlägset mest populära väggkonstruktionen. Mineralullsisoleringarna trängde undan sågspåns- och kutterspånsisoleringarna. Isoleringens tjocklek var till en början ungefär densamma som i sågspånsväggar, cirka 100 mm. Stommen förstyvades med snedstöttor och vindskyddsskivor som förankrats i hörnen. På grund av spånskivans standardbredd kom en träbyggnads stomindelning på 1960-talet att standardiseras som 60 cm.

Man kände fortfarande inte särskilt väl till egenskaperna och det fukttekniska beteendet hos de nya byggmaterialen som blivit vanligare i takt med det industriella byggandet. Därför är problem med konstruktionerna i hus från 1960-talet ofta förknippade just med fukt i botten- och vindsbjälklag samt ytterväggar.

Nya ytmaterial tar över branschen

Tegel, puts samt asbestcement- och mineralskivor användes mer än tidigare som ytmaterial för ytterväggar. Dessa material dök också upp på frontmannahusens väggar. Tack vare de nya, täta beklädnadsskivorna och latexfärgerna lärde man sig så småningom använda sig av en luftspalt bakom ytbeläggningen. Typiskt för trähusbyggande på 1960- och 1970-talet var en viss misstro mot trä som fasadmaterial, vilket åtminstone delvis berodde på de problem som latexfärgerna medförde. Asbestelementskivan Minerit marknadsfördes uttryckligen som en underhållsfri lösning. Brädfodring användes trots allt fortfarande på fasader, i synnerhet horisontalt.

Vindsbjälklagets bärande konstruktioner byggdes ännu på 1960-talet ofta som platsbygge av styckegods. I slutet av decenniet tog man i bruk takstolar som kombinerade vindsbjälklagets bärande konstruktion och yttertakets stöd. I början spikade man ihop dem på byggplatsen, senare användes fabrikstillverkade rutverk. Rutverken befriade planeringen av bostadsrummen, eftersom bärande mellanväggar nu endast behövdes vid större stomdjup. Vindsbjälklaget isolerades som vanligt med mineralullskivor som monterade tätt mellan takstolarna.

När taken blev flackare minskade användningen av tegeltak märkbart. Mest användes plåt och filt.

Fabrikstillverkade fönster blir vanligare

På 1960-talet var fönstren fabriksprodukter med standarddimensioner. Den vanligaste fönstertypen var ett träfönster med dubbla glas som öppnas inåt–utåt, om än fönstertypen som öppnas inåt–inåt också användes. Jämfört med frontmannahuset blev fönstren och deras glasade öppningar större. Man slutade använda mellanbågar och till och med vädringsfönstret satt i en egen karm. Fönstren betonade också arkitekturens vågräthet: de enskilda fönstren var bredare än sin höjd och de placerades ofta i fönsterband. Från och med 1960-talet blev det också vanligare att använda isolerrutor som fönsterglas, särskilt i fasta fönster som liknar glasväggar.

På 1960-talet var ytterdörren oftast en enkel dörr med vertikal panel som skyddades av ett litet tak eller en öppen veranda. I dörren kunde finnas ett fönster upptill eller en smal och hög glasöppning.

Kork-, linoleum- och plastmattor som limmades direkt på betongplattans yta blev vanligare material i inredningen och väggarna kläddes med spånskivor med öppna fogar, som rollats med latexfärg.

Centralvärme

Centralvärmesystem för olika typer av bränsle blev vanligare och eldstäderna förlorade sin betydelse som värmekälla. I stället för värmelagrande eldstäder började man mura öppna spisar, vars viktigaste uppgift var att fungera som ett arkitektoniskt element och skapa stämning. När planeringen av bostadsrummen frigjordes och till exempel toaletter och badrum kunde flyttas vart som helst i huset var inte heller alla frånluftskanaler längre samlade i samma skorsten som rökkanalen, utan de byggdes av lättare plåt eller järnrör.

1970-talet, småhusens nya uppsving

Bostadsmässan var från och med 1970 ett skyltfönster för småhusboendet. Fabrikstillverkarnas typhus och olika konstruktionssystem betonades.

Platt tak från 1970-talet i Mankans i Esbo
Platt tak från 1970-talet i Mankans i Esbo. © Minna Lukander

Med 1970-talet kom ännu flackare tak på husen än tidigare, 1:5 ända ner till platta tak. Pulpettak användes också. Takskäggen blev smalare eller försvann helt och hållet. I stället användes en relativt hög brädfodring på takkonstruktionens takfotsbräda. Byggnaden ändrade form från en rektangel till en mer varierad, ofta L-formad så kallad halvatrium hustyp med terrasser och skärmtak. Även sluttningslösningar var populära. Fönstren var bredare än sin höjd. Stora panoramafönster var populära; vardagsrummets hela yttervägg kunde vara av glas. När byggnaderna blev större och stomdjupet ökade försökte man få naturligt ljus till de inre rummen med hjälp av kupolformade takfönster.

Hus med trästomme kläddes ofta med röda eller gula tegel. Trädelar såsom fönster och takfotsbrädor betsades mörka.

”Gökur” från 1970-talet i Mankans i Esbo
”Gökur” från 1970-talet i Mankans i Esbo. © Minna Lukander

Under den senare hälften av 1970-talet dök ”gökurshusen” upp i den finländska byggnadskulturen. De var 1,5-plans småhus med branta tak och dekorativa gavelbalkonger.

På grund av energikrisen blev fönstren mindre och väggarna tjockare. Även husgrundens form skars ner och blev än en gång en kompakt rektangel.

På 1970-talet var betongplattan på marken fortfarande den vanligaste typen av grund. Då började man använda den från undersidan isolerade betongplattans som är vanlig än idag.

Väggkonstruktioner och ångspärr

En viktig ändring skedde i fråga om väggkonstruktionerna i början av 1970-talet. Då togs ångspärren – plastat papper eller senare plast – i bruk för att hindra fukt från byggnadens insida från att komma ut i mineralullsisoleringen. Ångspärren fungerar bara om monteringen är helt tät. De första folierna var inte särskilt hållbara och många fel gjordes i samband med monteringen. Bland annat spikar och olika genomföringar såsom elledningar gick rakt genom folien utan problem. Om ett hus från 1960–1970-talet har flera våningar (till exempel sluttningslösningar och ”gökurshus”) är det mycket sannolikt att ytterväggens ångspärr inte har gjorts genomgående vid mellanbjälklaget. Hela fogkonstruktionen kan vara en enda stor köldbrygga.

I mitten av 1970-talet medförde energikrisen att isoleringens tjocklek ökade så att en 100 mm stomme fick 50 mm extra isolering med tillhörande uppregling. Stommen förstyvades med snedstöttor och vindskyddsskivor.

Spånskivan var den absolut mest populära väggbeklädnaden inomhus. Det en gång så akuta problemet med allergiska reaktioner mot formaldehyden i spånskivornas lim har idag i praktiken försvunnit. Om det fortfarande finns ursprungliga spånskivor i väggbeklädnaden inomhus har formaldehyden i alla fall avdunstat under decenniernas lopp – endast i samband med fuktskador kan ämnet fortfarande frigöras. Nya spånskivor orsakar inga problem för allergiker.

Takkonstruktioner

Med de platta takens intåg ökade användningen av filttakmaterial. Filttakens kvalitet förbättrades eftersom ett platt tak kräver större täthet och hållbarhet än tidigare. ”Gökurshusen” slog ett slag för tegeltakens popularitet.

Problemen med platta takkonstruktioner hänförde sig ofta till avloppsbrunnarna, som lätt täpptes till om man inte regelbundet rensade bort barr och dylikt från yttertaket. Vatten blev stående på taket och trängde in under takfilten. När vattnet frös och expanderade revs takets fogar upp och släppte in mera vatten.

Svåra fuktskador har uppkommit i yttertakkonstruktionerna då luftspalten täppts till med extra isolering i ytterväggen. Om luften inte kommer åt att cirkulera i vindsbjälklagets luftspalt kan fukten i luften inte avdunsta. Särskilt i ”gökurshus” med branta tak är det viktigt att kontrollera att de smala, långa luftspalterna längs hela takfallet fungerar som de ska. Problem uppstår också i situationer där ett platt tak har byggts om till sadeltak och den gamla takfilten har lämnats kvar under det nya taket. Filten håller kvar fukt i konstruktionerna under taket och hindrar luftcirkulationen, så att förhållandena blir ypperliga för skador.

Dörrar, fönster och ventilation

På 1970-talet var dörrarna och fönstren fabriksprodukter med standarddimensioner. Den vanligaste fönstertypen var ett träfönster med dubbla glas som öppnas inåt–inåt. Även trippelglas lanserades på marknaden. Nyheter var de gallerförsedda vädringsluckorna som ersatte vändringsfönstren och ytbehandling med ljus målarfärg i stället för mörkt, i allmänhet brunt bets.

På grund av 1970-talets minimalistiska stil försvann till och med de små farstukvistarna, så att ytterdörren kunde ha endast takskägget eller en liten fördjupning till skydd. Den viktigaste tekniska nyheten var att den värmeisolerade ytterdörren togs i bruk i början av 1970-talet.

Mekanisk ventilation började sitt intåg i början av 1970-talet, men den installerades ofta fel och ledde till att frånluften inte fungerade. ”Ventilation” ordnades genom att vädra genom fönstret, vilket orsakade problem med drag. Under energikrisen stängdes ventilationen i vissa fall helt enkelt av. När konstruktionernas lufttäthet samtidigt förbättrades blev inneluftens kvalitet märkbart sämre.

Publicerad 19.1.2018 kl. 10.59, uppdaterad 19.1.2018 kl. 10.58