Vad torven gömmer – våtmarkernas arkeologiska kulturarv

Satu Koivisto, forskardoktor, arkeolog

Finlands våtmarker gömmer ett rikligt och mångsidigt arkeologiskt forskningsmaterial om tidigare befolkningars bosättning, näring och miljö. En stor del av objekten har dock ännu inte hittats. Det är ont om tid med forskningen, eftersom våtmarkernas arkeologiska kulturarv hotas av såväl klimatförändringen som dikning.

Den dränerade sjön Nuorajärvi, Lemi. Bild: Satu Koivisto.
Den dränerade sjön Nuorajärvi, Lemi. © Bild: Satu Koivisto.

 

I min färska doktorsavhandling (Archaeology of Finnish wetlands 2017) fokuserar jag på våtmarksarkeologi och de metoder, med vilka man kan studera och hitta objekt i våtmarker. I Finlands myrar och andra våtmarker finns det nämligen mycket att studera, även för en hel armé arkeologer, eftersom cirka en tredjedel av vårt landområde är täckt av torvmarker. Varför har våtmarker väckt ett intresse hos mig – en arkeolog – och lett till ett mångårigt arbete och en hel doktorsavhandling? I första hand därför att i en våt miljö bevaras material i tusentals år, medan vår sura jord på torra land däremot förstör sådant material på bara några årtionden. Till exempel hittar man vid stenåldersutgrävningar i sandmarker knappt några organiska material, såsom trä, läder eller näver. Det är möjligt att man hittar en del ben eller växtdelar, men vanligtvis endast brända och sönderfallna i små smulor. Våtmarker däremot erbjuder ideala syrefria förhållanden, under vilka organiskt material bevaras.

En annan drivfjäder var att våtmarksarkeologi har idkats skamligt lite i Finland, och att undersökningsobjekten och fynden i dessa utgör bara toppen på isberget. Ett stort problem är att det inte är möjligt att hitta nya objekt med traditionella arkeologiska torrmarksmetoder och att största delen av fynden har upptäckts av en slump i samband med markanvändningsprojekt. Det är även svårt och tidskrävande att studera de objekt man känner till. De intressanta skikten ligger ofta djupt begravda under grundvattennivån och fynden kan ligga flera meter under lager av torv, gyttja och svämsediment. Arbetet försvåras även av att det är mycket svårt att urskilja vattendränkta organiska skikt från den annars vattniga omgivningen utan att gräva, till exempel med olika icke-intrusiva metoder.

En del av en fiskekonstruktion från stenåldern bärgas vid utgrävningarna i Purkajasuo i Överijo. Bild: Donald Lillqvist/Museiverket (AKD40796).
En del av en fiskekonstruktion från stenåldern bärgas vid utgrävningarna i Purkajasuo i Överijo. © Bild: Donald Lillqvist/Museiverket (AKD40796).

Boplatser, fiskekonstruktioner, stråk, sista viloplatser...

I våtmarkernas skrymslen gömmer sig ovärderlig information såväl om tidigare befolkningar som om hur miljön och klimatet har förändrats (Kosteikkojen arkeologinen kulttuuriperintö). De kanske kändaste fynden i våtmarker i världen är så kallade mosslik – offrade eller av annan anledning dödade människor vars lik bevarats i myrar. De kändaste mossliken från tidig järnålder finns i Danmark, såsom Tollundmannen och Grauballemannen, men motsvarande fynd har även gjorts på andra ställen i Nordeuropa. I våra inhemska myrar har man ännu inte funnit någon ”fornfinländare” som i tiderna hamnat i sumpmarken, men från sen stenålder har man funnit enskilda föremål, såsom stenyxor som i tiderna offrats, tydligen med avsikt, i våtmarker. Även vattengraven i Levänluhta från järnåldern har gett upphov till färggranna tolkningar om de lik som hamnat i den grunda sjön.

Våtmarksarkeologiska objekt i Finland. Bakgrundsmaterial: Lantmäteriverket och Museiverket. Karta: Satu Koivisto 2017.
Våtmarksarkeologiska objekt i Finland. Bakgrundsmaterial: Lantmäteriverket och Museiverket. © Karta: Satu Koivisto 2017.

För min doktorsavhandling sammanställde jag en översikt av det arkeologiska kulturarvet i vårt lands våtmarker och bedömde objekten och deras material i ljuset av arkeologiska, naturvetenskapliga och etnografiska källor. Jag granskade särskilt fiskeplatser från stenåldern, vid vilka använts konstruktioner i trä (Kalastusrakenne). Det verkar som att fiskekonstruktioner är speciellt vanliga i Finland. Det kan dock förekomma en liten förvrängning i betoningen av fiskeplatser, eftersom till exempel man ännu inte ordentligt kommit åt boplatser vid igenväxta sjöar, då dessa är särskilt svåra att hitta. I Finland känner man till en del förhistoriska boplatser som begravts i torven, men för att hitta nya objekt behövs det systematiska forskningsprojekt med tillräckliga resurser. För att komma åt dessa arkeologiskt mycket lockande material förutsätts det omfattande utgrävningar samt tvärvetenskapliga metoder. Förut innan man inledde arbetskrafts- och resursdryga våtmarksutgrävningar var man tvungen att noga överväga var i myren det lönar sig att gräva. I min doktorsavhandling föreslår jag en kombination av olika metoder, i syfte att modellera den forna miljön och utreda de lämpligaste områdena.

Särskilt inom våtmarksarkeologi har lyckosamma händelser, såsom översvämningar eller andra naturkatastrofer, varit av stor betydelse för att objekten bevarats. Naturkrafterna kan ha begravt och bevarat värdefullt organiskt material i ett nästan oförändrat tillstånd i tusentals år. Samma gäller även på andra håll i världen. I Finland är Österbotten tack vare den kraftiga landhöjningen och frekventa översvämningar ett lämpligt område för våtmarksarkeologi. Även gamla igenväxta insjöar är lockande miljöer ur ett myrarkeologiskt perspektiv. Vid Lamminoja, en igenvuxen insjö, i Haapajärvi provade vi tillsammans med min forskningsgrupp tre elektromagnetiska apparater: en markradar, en magnetometer och elektromagnetisk induktion. Vi gjorde detta i syfte att finna träkonstruktioner från stenåldern i våtmarksmiljö – dock med ganska dålig framgång.

Fiske med stor skopa

I Finland har man i låga strandvatten, bottenslam eller torv i över hundra orter hittat fiskekonstruktioner i trä. På stenåldern för över 5 000 år sedan vid Purkajasuo i Överijo i Uleåborg idkades storskaligt fiske. Vid arkeologiska myrutgrävningar har man ur den nuvarande myråkern bärgat över 2 000 välbevarade träfynd från stenåldern. En stor del är delar av fasta fiskekonstruktioner som legat i Bottniska vikens och Ijo älvs svämsediment. För tusentals år sedan på stenåldern utgjorde Purkajasuo åmynningen till Ijo älv, det vill säga havskust, men landhöjningen drog den försumpade havsviken långt upp i inlandet. På stenåldern fiskade man även med träredskap åtminstone i Lamminoja i Haapajärvi.

Väggelement till en över 5 000 år gammal fiskekonstruktion, vars störar av tall är sammanbundna med näversnören vid Purkajasuo i Överijo. Bild: Hans-Peter Schulz/Museiverket (AKD35280).
Väggelement till en över 5 000 år gammal fiskekonstruktion, vars störar av tall är sammanbundna med näversnören vid Purkajasuo i Överijo. © Bild: Hans-Peter Schulz/Museiverket (AKD35280).

För min doktorsavhandling samlade jag referensmaterial om användningen av motsvarande fiskekonstruktioner under historisk tid i Finland och i närområdena. Mycket liknande konstruktioner användes ända in på 1950-talet, fram till att man började använda katsor med metallnät. Katsor har under historisk tid i Finland använts särskilt vid insjö- och lekfiske. I många grunda insjöar finner man fortfarande rester av katsor, i synnerhet vid lågvatten tack vare skarpsynta fiskare och andra som rör sig på vatten.

På stenåldern var fiskemetoderna mycket lika dem som tillämpades ännu i början av 1900-talet, men på stenåldern var fisket inte bara en hobby eller gemytligt tidsfördriv. Arbetet krävde mycket tid, möda och tillverkningsmaterial, och betydelsen av fisket var särskilt viktig då det annars var knappt med näringen. I fångstvolymerna och -kvaliteten samt i fångstsäsongens längd och tidpunkt kan även ses tecken på förändrade klimat- och miljöförhållanden. Stenåldersmänniskorna utvecklade snabbt fungerande och specifikt för vissa förhållanden anpassade utkomststrategier för att trygga sitt uppehälle och sina liv. Även om man på stenåldern idkade många andra näringar, såsom jakt, säljakt och växtsamlande och senare jordbruk, utgjorde fisket länge den fundamentala näringen vid tusen insjöar, stora åar och den långa kustremsan. De områden vid åmynningarna och små insjöarna nära kusten i Österbotten, vilka jag studerat, visar att fisket krävde mycket arbetskraft och en stor arbetsinsats för att bygga och underhålla fångstredskapen samt behandla och lagra fångsten.

Det behövs en räddningsoperation

Den arkeologiska forskningen i våtmarker får dock inte längre skjutas upp i framtiden, om man vill ta till vara mångsidigare information om de förhistoriska människornas materiella kultur, näringar och miljö. Myrar och grunda insjöar har dränerats i århundraden på grund av att man behövt nya odlingsmarker. Senare har man dikat torvmarker för skogsodling och torvproduktion. Den kraftiga utdikningen sänker kontinuerligt grundvattennivån, även om dikena växt igen, och i våtmarkernas tillstånd syns redan tecken på klimatförändring. Marken blir även försurad, till exempel på grund av omkringliggande jordbruk och sura regn, vilket leder till att de organiska arkeologiska skikten stegvis men oundvikligen förstörs. Man borde ha börjat kartlägga objekten betydligt tidigare, eftersom de känsliga våtmarksobjekten förstörs stegvis och oundvikligt. Det finns tecken på att en del av materialet redan är fullkomligt förlorat.

Skribenten dokumenterar utgrävningsområdet under torven i vid Rajalamminsuo i Savitaipale sommaren 2017. Bild: Juuso Koskinen.
Skribenten dokumenterar utgrävningsområdet under torven i vid Rajalamminsuo i Savitaipale sommaren 2017. © Bild: Juuso Koskinen.

Vi våtmarksarkeologer studerar utöver myrar även andra områden, som antigen permanent eller tidvis är täckta av vatten, såsom åar och älvar, insjöar, kustområden och översvämningsområden. I projektet Lost Inland Landscapes (LIL) som för närvarande pågår vid Helsingfors universitet strävar vi efter att hitta boplatser och miljöer från tidig stenålder, vilka har hamnat under vattenytan i södra delen av Saimen eller begravts under strandmyrarnas skikt.

satu.m.koivisto@helsinki.fi

Publicerad 12.1.2018 kl. 12.42, uppdaterad 12.1.2018 kl. 12.47