Välfärdsfinlands motionsmiljöer

Hilkka Högström

Flera aktuella strukturreformer riktar sig till den offentliga servicen som vi är vana att ta för givet. I växande städer vars samhällsstruktur görs tätare letar man efter ledig tomtmark även på motions- och fritidsområden. Vid kommunsammanslagningar förnyas de sammanslagna kommunernas service- och samhällsstruktur. Därför läggs närskolor med sina idrottssalar och -planer ner och vissa skolor rivs. Den strama kommunala ekonomin avspeglas även i idrottsbyggnader och parker, vars ändamålsenliga underhåll, reparation och bevarande står på spel. Då det fattas beslut om reformer lönar det sig att repetera vad motions- och fritidsmiljöer är och varför välfärdssamhället har satsat på dem.

Simstadion som ligger vid Helsingfors centralpark, nära täta bostadsområden.
Simstadion som ligger vid Helsingfors centralpark, nära täta bostadsområden. © Bild: Ulla Salmela.

Motionsområdenas planläggnings-, miljö- och socialpolitik

Barn i en lekpark på bostadsområdet Norra Haga.
Barn i en lekpark på bostadsområdet Norra Haga. © Kuva: Teuvo Kanerva, Museiverket.



Motionsmiljöerna har länge varit en viktig del av stadsplaneringen. "Att ordna anstalter för idrottsfostran hör nuförtiden till statens och stadens offentliga uppgifter på samma sätt som att skaffa vatten och ljus, bygga avloppsnät och grunda skolor och sjukhus. En viktig uppgift i stadens planläggning är att ordna dessa anstalter inom samhällets organism på ett sätt som tillfredsställer detaljplanen", skrev tidningen Arkkitehti 1933. En tillfredsställande organism syftade på att man i de planer som styr byggnaden av städer och samhällen bör rita upp områdesgränserna för idrottsplatser och fritidsområden så att de fria grönområden, parker, stränder och stigar som ligger mellan bostadsområden och övriga tätt bebyggda områden ska forma ett oavbrutet nätverk från stadens inre delar ända till utkanten, med vattenleder som en fortsättning på dem.

Professor Otto-Iivari Meurman, som publicerade Asemakaavaoppi ("Stadsplaneringslära") 1947, underströk att barn måste få röra sig i sitt eget bostadskvarter och lekparken där, och barn i skolåldern på den egna stadsdelens närskolors planer. Större motionsparker och idrottsplatser bör placeras i samband med de flesta bostadsområden så att de utgör en del av en samhälls- och servicestrukturhelhet som sträcker sig över hela staden. Grönområden och -nätverk syns på kartorna som gröna områden, som inkluderar effektivt byggda motionsparker, historiska stads-, strand- och folkparker, liksom även parkskogar som behållit sin skogaktiga karaktär och utsikt.

Kajsaniemiparken var Helsingfors första offentliga stadspark efter att staden blev huvudstad. Vid sidan av vägen som genomkorsar parken har det funnits en idrottsplan sedan 1880-talet.
Kajsaniemiparken var Helsingfors första offentliga stadspark efter att staden blev huvudstad. Vid sidan av vägen som genomkorsar parken har det funnits en idrottsplan sedan 1880-talet. © Bild: Hilkka Högström.

Helsingfors första detaljplansarkitekt Bertel Jung var en visionär som redan 1914 föreslog det som stiftades i idrottslagen 1980: det är stadens uppgift att ordna sin egen förvaltning som ansvarar för motionsmiljöerna och finansiera "tillräckligt omfattande" parker för att betjäna "de djupa ledens ansträngda flockar" och bygga motionsplatser "som tillfredsställer både människors skönhetssinne och krav på omväxling och tillåter platsens utmärkta natur att helt komma till sin rätt". Jungs sätt att sammanföra planläggningen från 1900-talets början med socialpolitikens strömningar till en samhällelig motivering är aktuell även idag. Som planläggare för motionsmiljöerna ligger Helsingfors centralpark längst upp på Jungs meritförteckning: det grönområde som lämnats mellan de tätt bebodda stadsdelarna, och som nuförtiden sträcker sig med sina många motionsplatser och -leder från Tölövikens omgivning i söder ända till Vanda å.

Motion för stadsborna

Uleåborg är känt för cykelkulturen som möjliggörs av goda lättrafikleder. Pikisaari i förgrunden.
Uleåborg är känt för cykelkulturen som möjliggörs av goda lättrafikleder. Pikisaari i förgrunden. © Bild: Hannu Vallas, Museiverket.
I och med urbaniseringen på 1960-talet var bygget av välfärdssamhället mer programmässigt än förr. Långsiktig planering av hela folkets motionsmiljöer var en samhällelig fråga.

inom både stadsplaneringen, undervisningen av planerare och styrningen av byggandet. Inom idrottspolitiken ansågs det vara kommunernas uppgift att bygga idrottsplatser som lämpade sig för motionering och som var lättillgängliga, så som spel- och lekplatser, boll- och friidrottsplaner, gymnastik- och bollsalar, badinrättningar och simhallar samt upplysta motionsleder utomhus. De kommunala idrottsplatserna skulle ligga nära läroanstalterna, och det beslöts att öppna skolornas salar efter skoldagens slut för idrottsbruk.

Lag om kommulana idrottstjänster som garanti för jämställdheten

Mot slutet av 1900-talet försäkrades kommunernas offentliga tjänster med lagstiftning. Idrottslagen och -förordningen (1980) såg till att varje kommun hade en idrottsnämnd och de uppgifter som tilldelats nämnden. I motiveringarna till idrottslagen framhävdes idrottens samhälleliga betydelse:
1) idrotten sammanför olika befolkningsgrupper och genom att syssla med idrott blir den personliga nyttan även till fördel för samhället,
2) idrott är en viktig fritidssysselsättning,
3) idrotten har en stor betydelse för folkhälsan,
4) en idrottshobby gör människor mer sociala,
5) idrott för nationer närmare varandra.

Staten linjerade byggandet av motionsplatser och styrde och stödde byggandet av motionsmiljöer både inomhus och utomhus genom undervisningsministeriet och länsförvaltningen. Trots strävan till jämställdhet kvarstod ojämlikheten mellan landsbygdens fattiga kommuner och de förmögna städerna i södra och västra Finland, trots att politiken beträffande utvecklingsområden inskrivits i målen för bistånden som staten delade ut ur tipsmedlen.

Hierarkiskt planeringssystem - guider som stöd för genomförandet

Motionsmiljöernas hierarkiska planeringssystem åskådliggjordes med olika diagram i den fjärde Finland bygger-utställningen 1970.
Motionsmiljöernas hierarkiska planeringssystem åskådliggjordes med olika diagram i den fjärde Finland bygger-utställningen 1970. © Bild: Olli Lehtovuori.
I och med att planerings- och styrningssystemen blev mer detaljerade inkluderades även Meurmans förslag på ett planerings- och dimensioneringssystem för motionsmiljön. Planeringen av motionsmiljöer skulle börja från bostadskvarteret, dimensionerat enligt antalet bostäder och invånare, och utforma ett hierarkiskt system som innefattar hela kommunen från det egna bostadskvarterets skolor ända till motionsparker och fritidsområden. De största nätverken av grönområden planerades så att de överskred kommun- och landskapsgränser, så som nationalparker.

Som stöd för den nya idrottslagen publicerade Finlands Byggnadsingenjörers Förbund handboken Urheilulaitokset för planerare, byggare och kommunernas tjänste- och förtroendemän. I boken presenterades planerings- och byggnadsinstruktioner för utövningsplatser för nästan alla idrottsgrenar som utövas i Finland. De internationella tävlingsreglerna som alltid definierar idrottsbyggnaden finns som bilaga till handboken.

Plan Otnäs idrottsplan i boken Urheilulaitokset 1980. Alvar Aaltos plan för Otnäs som blev färdig i början av 1950-talet, där motionsparken placerades på campusområdets östra sida, nära havet. Aalto ritade även parkens idrottshall Otahalli.
Plan Otnäs idrottsplan i boken Urheilulaitokset 1980. Alvar Aaltos plan för Otnäs som blev färdig i början av 1950-talet, där motionsparken placerades på campusområdets östra sida, nära havet. Aalto ritade även parkens idrottshall Otahalli.

Idrottsvetenskapliga sällskapet spelade en viktig roll i att ordna planeringsseminarier och publicera guider. De internationella kontakterna sträckte sig västerut och i länderna i östblocket. Den

Motionsplatsnätverket fördubblades årtionde för årtionde från 1950- till 1980-talet. I dagens Finland räknar man med fler än 30 000 motions- och idrottsplatser. Statistikcentralen 2011.
Motionsplatsnätverket fördubblades årtionde för årtionde från 1950- till 1980-talet. I dagens Finland räknar man med fler än 30 000 motions- och idrottsplatser. © Bild: Statistikcentralen 2011.

internationella idrottsvetenskapliga samarbetsorganisationen ICSPE grundades i Rom 1960 på Unescos initiativ, och den hade en egen Sport and Leisure-kommitté. Finländarna deltog även i det internationella arkitektförbundets UIA:s Sports and Leisure-arbetsgrupp. År 1977 ordnade undervisningsministeriet och Finlands Arkitektförbund SAFA ett internationellt Sports and Leisure-seminarium i Karlberg. I mittpunkten av seminariet fanns planeringen av kommunens hierarkiska idrottsplatsnätverk. Samtidigt ordnades det en utställning med samma namn i Finlands museum för byggnadskonst och publicerades en utställningskatalog om högklassiga finländska motionsmiljöer på engelska.

Idrottsmiljöer och -byggnader främjar välmående och jämställdhet

Grundpelarna för högklassig idrottsplanering är mångsidigt användbara, nåbara och jämlika miljöer och byggnader. De moderna linjerna härleder från 1930-talets byggande med sikte på 1940 års olympiad. Även då hade den offentliga finansieringen som kriterium att byggnaderna ska planeras inte endast för elitidrotten, utan även för vardagsmotion året om för personer i olika åldrar samt som scen för olika evenemang för allmänheten nära tätt bebodda områden.

 

De begåvade planerarna ritade landets första arenor som uppfyllde olympiska krav, liksom de första sim-, is- och friidrottshallarna på 1950- och 1960-talen. I och med att hallbyggandets mängd och skala mångdubblades blev den arkitektoniska, miljöbildliga och byggnadstekniska kvaliteten urvattnad och hölls inte på samma nivå som övriga offentliga nybyggen.

På grund av grenarnas mångfald finns det åtskilliga typer av motions- och idrottsbyggnader. De har oftast ett nära förhållande till sin omgivning, planen, banan, stranden eller läktaren. I byggnadernas omedelbara närhet finns ofta strukturer med en väsentlig koppling till byggnaden, så som staket, kiosker och stenbeläggningar, och i samband med simhallar ofta även offentliga konstverk. De stora parkeringsområdena berättar om den ökade bilismen.

Även av den övriga offentliga förvaltningen byggde idrottsutrymmen: de byggdes i högskolor, garnisoner, fängelser, församlingscentrum och läger- och fritidscentrum. De har även byggts av föreningar och organisationer samt företag och arbetsgivare till exempel på storindustriorter. Skid- och ridcentrum, badinrättningar, golfplaner och även ofta is- och innehallar samt dans- och motionssalar ägs ofta av privata företag.

Om motions- och idrottsmiljöernas värderingar och betydelse

Motionsmiljöernas värderingar och betydelser är summan av flera faktorer. Det är viktigt att granska dem i en kulturell och samhällelig kontext så att man kan bedöma betydelsen av en miljö som ibland tas för givet.

Motionsmiljöerna som byggdes med offentliga medel i slutet av 1900-talet:
- är en central samhällelig institution som målmedvetet byggts upp av välfärdsfinland.
- är miljöer för samhällelig planering och beslutsfattande.
- ger uttryck för landets välfärdsstrategi: de är en del av såväl hälsans, välfärdens som uppfostrans forskning och historia.
- är även en del av socialpolitiken: genom att erbjuda umgänge och fritidsmiljöer som regleras av regler som strävar till jämställdhet har man velat förebygga problem som orsakas av urbaniseringen.
- är en väsentlig del av stadsplaneringen och -miljön, som genomförts enligt den modernistiska planeringsprincip som gjorts upp av samhällsplanerare.
- är delar av miljön som utvecklats i samma takt med kommunens ekonomiska förhållanden, ekonomiska tillväxt och kultur, som i bästa fall skapar individens och hela samhällets identitet och ökar deras självkänsla.
- är spelplatser för individens, samhällets och nationens spektakel med symboliska betydelser.
- följer internationella förebilder och utvecklingslinjer i sina interna strukturer och utrustningar, stadsplaneringsmässigt och arkitektoniskt.

Källor

Otto-I. Meurman, Asemakaavaoppi. Jyväskylä 1982. (Faksimil av ett verk som gavs ut 1947 av bokförlaget Kustannusosakeyhtiö Otava.)

Pekka Salminen et al (red.), Sports & Leisure. Architecture in Finland. SAFA The Association of Finnish Architects. Helsingfors1977.

Maunu Häyrynen, Maisemapuistosta reformipuistoon: Helsingin kaupunkipuistot ja puistopolitiikka 1880-luvulta 1930-luvulle. Helsinki-Seura 1994.

Kalervo Ilmanen, Kunnat liikkeellä. Kunnallinen liikuntahallinto suomalaisen yhteiskunnan muutoksessa 1919-1994. Jyväskylä universitet 1996. 

Jouko Kokkonen, Valtio liikuntarakentamisen linjaajana. Idrottsvetenskapliga Sällskapet 2010.

Intervju med professor, arkitekt Pekka Salminen 15.6.2012.

Hilkka Högström, "Liikuntaympäristö on kulttuuriympäristö", artikel i tidskriften Liikunta ja tiede 4/2012. (publicerad som fil på sidan www.nba.fi)

Teijo Pyykkönen (red.), Liikuntaympäristöt kulttuuriperintönä - opas arviointiin, Idrottsvetenskapliga Sällskapets publikation 170. Helsingfors 2013.

Länkar

Liikuntaympäristöt kulttuuriperintönä - opas arviointiin (2013).

http://www.nba.fi/fi/kulttuuriymparisto/rakennusperinto/rakennettu_hyvinvointi/liikuntaymparistot

http://www.liikuntakaavoitus.fi/

http://www.muinaispolut.fi/index

http://www.luontoon.fi/RETKIKOHTEET/Sivut/Default.aspx

Publicerad 25.11.2014 kl. 14.50, uppdaterad 2.2.2016 kl. 10.31