Stadsarkitekts karriär i Uleåborg

Jonas Malmberg

Stadsplanelagen som trädde i kraft år 1932 ökade stadsplaneringsarbetet i städerna, vilket ledde till att nya stadsarkitekttjänster etablerades i många småstäder. I de flesta städer fanns det få experter inom området och det var inte många planerare som hade en utbildning. Utanför Helsingfors fanns det nästan inga begränsningar för tjänstemännens verksamhet som privatarkitekter. Stadsarkitekterna hade nästan regelmässigt även egna byråer vid sidan av sitt tjänstearbete. Således kunde en enda planerar ha en mycket betydande roll i byggandet i en liten stad, i synnerhet då byggnadskontoren utöver stadsplanerna även planerade ett stort antal av stadens offentliga byggnader.

Koskikeskus planerades enligt en plan av Alvar Aalto. Martti Heikura planerade tre av tornhusen på området åren 1949–1951. De erbjöd nya bekvämligheter såsom elspis, badrum, rinnande vatten och balkong. Ule älvs deltaområde är en byggd kulturmiljö av riksintresse. Höghusen i Toivoniemi.
Koskikeskus planerades enligt en plan av Alvar Aalto. Martti Heikura planerade tre av tornhusen på området åren 1949–1951. De erbjöd nya bekvämligheter såsom elspis, badrum, rinnande vatten och balkong. Ule älvs deltaområde är en byggd kulturmiljö av riksintresse. Höghusen i Toivoniemi. © Bild: Tapani Sainio, Museiverket.
Möjligen en karikatyr av Heikura ritad av en studiekamrat år 1931.
Möjligen en karikatyr av Heikura ritad av en studiekamrat år 1931. © Bild: Uleåborgs landskapsarkiv.

Martti Gunnar Heikura (1909–63), som utexaminerades som arkitekt år 1935, var en av de stadsarkitekter som gjorde en betydande insats för byggandet av vårt land, men som har hamnat utanför arkitekturhistorien. Han var Uleåborgs första stadsarkitekt från och med år 1939 ända fram till sin plötsliga bortgång. Vid sidan av sitt tjänstearbete drev Heikura en produktiv enmansbyrå som planerade över 130 objekt som man känner till. Den dubbelroll som uppstod ansågs uppenbarligen inte vara problematisk i staden. Heikura utförde möjligen också en del av den egna byråns planeringsarbete i byggnadskontorets lokaler, eller använde åtminstone utrymmena för förhandlingar med sina kunder. Den egna byrån i kombination med tjänstearbetet var en hel livsstil, som arkitektens änka minns att även sträckte sig till parets sommarvilla i Kiviniemi i Kello, dit Martti Heikura ofta tog med sig sitt ritbräde.

Tidningen Kalajokilaaksos tryckeri från år 1939 är den tidigaste bevarade planen av Heikura. Det proportionerliga funkishuset i trä har höga fönster som är jämnt fördelade.
Tidningen Kalajokilaaksos tryckeri från år 1939 är den tidigaste bevarade planen av Heikura. Det proportionerliga funkishuset i trä har höga fönster som är jämnt fördelade. © Bild: Uleåborgs landskapsarkiv.

Början av Martti Heikuras karriär färgades av krigsåren, då han kartlade bombningsförödelsen och gav instruktioner om återuppbyggandet. De första planerna han sammanställde som stadsarkitekt var olika typer av frontmannahus i Karjasilta i Uleåborg, planläggningsuppgifter och skolplaner.

Heikura planerade trähöghus under återuppbyggnadsperioden

Martti Heikura planerade trähöghus i Karjasilta, Raksila, Tuira och Heinäpää från och med år 1945. Han ritade dessa hus för att lösa bostadsbristen ännu under 1950-talet, samtidigt som han ritade lägenheter utrustade med bekvämligheter i stadens dyrare områden.

Heikura planerade den första stadsplanen för stadsdelen Karjasilta och ritade frontmannahustyperna i området.
Heikura planerade den första stadsplanen för stadsdelen Karjasilta och ritade frontmannahustyperna i området. © Bild: Jonas Malmberg.

Brädfodring, vertikala fönster och höga tegelskorstenar var karakteristiska för trähus från återuppbyggnadsperioden, som byggdes i hela landet. Woldemar Baeckman och Yrjö Dunderfelt planerade under ledning av Hilding Ekelund trähus för Helsingfors stads byggnadskontor. Två av de höghus som byggdes i Gumtäkt i Helsingfors skyddades i stadsplanen år 2004, men oftast var trähöghusen en snabbt försvinnande del av återuppbyggnadstidens arv.

Trevåningshus i kvarteret på Kajaaninkatu

Bredvid domkyrkan i Uleåborg, i det område som hade förstörts i kriget, planerade Heikura en enhetlig byggnadsgrupp. Husen som ursprungligen var avsedda för hyresbostäder förverkligades slutligen som bostadsaktiebolag.
Bredvid domkyrkan i Uleåborg, i det område som hade förstörts i kriget, planerade Heikura en enhetlig byggnadsgrupp. Husen som ursprungligen var avsedda för hyresbostäder förverkligades slutligen som bostadsaktiebolag. © Bild: Jonas Malmberg.

I sin plan från år 1947 inkluderade Otto-I. Meurman och Aarne Ervi en avvikelse, d.v.s. en diagonal gata, vid namn Lävistäjä i rutmönsterkvarterens gatunät. Fem år senare planerade Heikura byggnaderna i det angränsande kvarteret. Trevåningshusen följde planens öppna kvartersprincip. De uppvisar typiska detaljer för tidsperioden, såsom böjda balkongräcken i stål, dräneringsrör som ventilationsrör på vinden och burspråk med sneda hörn.

Höghusen på Kajaaninkatu berättar om hopblandningen av stadsarkitektens roller som tjänsteman och byråinnehavare. Ritningarna till husen finns i Heikuras eget arkiv, men arbetet har i inventeringarna registrerats som stadens plan. Förvirringen ökar av att man hade för avsikt att placera stadens hyreshus i kvarteret, men stadsstyrelsen beviljade inga medel för dessa och kvarteret förverkligades som ett bostadsaktiebolag.

Tornhus byggdes bredvid Merikoski kraftverk

Tyglandet av Ule älv förbereddes och kraftverket i Merikoski började byggas i älvdeltat redan år 1939. På grund av kraftverksområdets betydelse för stadsbilden ordnades en planeringstävling för inbjudna där Alvar Aalto och Bertel Strömmer deltog med förslag. Aaltos förslag ”Koskikeskus” vann i kategorin för allmän organisering av området. Tävlingen avgjordes år 1942 och planen fastställdes år 1949. Strömmer fick planera kraftverket.

Aaltos Koskikeskus-plan inkluderade stadion på ön Raatti, som Heikura planerade år 1956. I bakgrunden syns tornhusen i Toivoniemi, också de planerade av Heikura.
Aaltos Koskikeskus-plan inkluderade stadion på ön Raatti, som Heikura planerade år 1956. I bakgrunden syns tornhusen i Toivoniemi, också de planerade av Heikura. © Bild: Jonas Malmberg.

Aaltos Koskikeskus förverkligades endast delvis. I Toivoniemi byggdes punkthus och Heikura planerade idrottsstadion på den plats som Aalto hade föreslagit. Monumentalbyggnaderna i Piki-, Lammas- och Linnansaari med sina universitet förblev å sin sida oförverkligade.

Heikura planerade tre tornhus i Toivoniemi åren 1949–51. De gula husens mjölkpaketliknande former med sadeltak torde vara de stadsbildsmässigt mest framträdande av de byggnader som Heikura planerade i Uleåborg. I den första versionen fanns fyra tvårummare på var och en av de sju våningarna. Senare blev lägenhetsindelningen mångsidigare och i det andra och tredje huset byggdes till och med 93 m² stora lägenheter.

Bostadsplaneringen under återuppbyggnadstiden kritiserades just för sin betoning av tvårummare. Idealet var en bostad med två sovrum och ett vardagsrum, så att föräldrarna och barnen fick egna utrymmen. Hilding Ekelund presenterade samma målsättning i sin bok Keksintöjen kirjaredan år 1938. Även om lägenheterna ofta var små, erbjöd husen invånarna sådana bekvämligheter som varmt vatten och centralvärme, vilket var lyx för människor som hade vuxit upp på landsbygden och i gamla trähus.

Stadsarkitekten planlade och designade offentliga byggnader

Skolhuset i Nokela planerades år 1957 som en tämligen lång helhet i en sluttning. De flesta skolorna med sadeltak från 1950-talet hade formen av ett L eller ett T omkring huvudtrappuppgången.
Skolhuset i Nokela planerades år 1957 som en tämligen lång helhet i en sluttning. De flesta skolorna med sadeltak från 1950-talet hade formen av ett L eller ett T omkring huvudtrappuppgången. © Bild: Jonas Malmberg.

I början av sin karriär som stadsarkitekt skötte Heikura också planläggningen, men huvuddelen av hans tjänstearbete gällde offentliga byggnader. Den viktigaste gruppen utgörs av över tio skolor. Tegelskolorna, som ställvis till och med kan karakteriseras som klassicistiska, var byggnadstekniskt gammalmodiga under det spirande elementbyggandets tid. Heikuras skolor, som ofta hade rappats gula, följde tidsperiodens sätt att bygga skolor, så att en tre eller fyra våningar hög byggnad med sadeltak planerades runt en huvudtrappuppgång i form av ett L eller ett T.

Sådana ”skolor som ser ut som skolor” byggdes runt om i Finland genom att variera samma mönster som utgjorde urtypen för en skolbyggnad. Dessa skolor från 1950-talet fungerade som verksamhetscentra i förorterna och har i efterhand visat sig vara både estetiskt och tekniskt hållbara. I slutet av decenniet blev också Heikuras skolplaner lägre och de rappade ytorna byttes ut mot rödtegel. Byggnaderna anpassades också i högre grad till miljön.

Heikura planerade från Virdois till Enare

Av de objekt som Heikura planerade utanför Uleåborg är ett av de viktigaste kommunhuset i Muhos, som han planerade i många faser från och med år 1955.
Av de objekt som Heikura planerade utanför Uleåborg är ett av de viktigaste kommunhuset i Muhos, som han planerade i många faser från och med år 1955. © Bild: Jonas Malmberg.

I sin egen byrå planerade Heikura på ett stort område. Det sydligaste objektet torde vara skolan i Virdois kyrkby och de nordligaste kommunkansliet och apoteket i Enare. Många arbeten, eller åtminstone beslutet att anlita Heikura, kan ha haft anknytning till tjänsten som stadsarkitekt. Sådana är till exempel kommunhuset i Muhos, ämbetshuset i Sauvosaari i Kemi, hälsogården i Vihanti eller centralskolan i Haukipudas.

Även om största delen av Heikuras produktion består av bostadshöghus och offentliga byggnader, finns några egnahemshus på olika orter bland de arkiverade ritningarna. Egnahemshuset Närhinen som Heikura planerade i Kalajoki är ett bra exempel på ett rappat, vackert vardagligt småhus med tegeltak från början av 1950-talet. Den omsorgsfulla planeringen av detaljerna berättar om den tidens sätt att bygga, som trots de storstilade drömmarna om elementbyggande och byggande med färdiga delar i praktiken grundade sig på byggande på plats, även vad gäller den fasta inredningen och kompletterande byggnadsdelar.

Kommunhuset i Muhos är kanske den mest betydelsefulla byggnaden i Heikuras egen produktion. Planeringen av kommunhuset var det största enskilda arbetet under de sista åren av Heikuras karriär. Planerna för den första fasen av huset är daterade år 1955 och senare samma år utarbetade han ritningarna för kommunhusets biblioteks- och tingsrättsdel. Heikura sammanställde planerna för husets tillbyggnader år 1961 och 1962. Byggmästare Olavi Kinnunen slutförde planerna för den sista fasen efter Heikuras bortgång året därpå.

Vardaglig arkitektur med säkert grepp

Största delen av Heikuras produktion är säker arkitektur, om än vardaglig. Byggandet motsvarade den tidens behov och planerna följde de allmänna karaktärsdragen för varje tidpunkt. I ritningsarkivet finns endast ett fåtal perspektivbilder eller avancerade presentationsbilder. Däremot finns det många planer för öppna spisar, fast inredning och andra detaljer. Byråns rutiner skildrar tidsperiodens byggnadssätt, som strävade efter effektivitet, även om det inte i större utsträckning än hänvisningarna på RT-korten grundade sig på standardisering.

Detaljerna i egnahemshuset som Heikura planerade i Kalajoki berättar om den tid då arkitekturen byggdes för hand.
Detaljerna i egnahemshuset som Heikura planerade i Kalajoki berättar om den tid då arkitekturen byggdes för hand. © Bild: Uleåborgs landskapsarkiv.

Vid övergången till 1960-talet förändrade industrialiseringen och effektiviseringen byggandets ideal. Elementen och de nya materialen påverkade arkitekturens estetik. Rappningarna slopades, byggnadernas form blev mer renodlad och fasaderna fick ett mer horisontellt utseende, vilket också syns i Heikuras sista planer. Han fick dock aldrig uppleva elementens segertåg, eftersom de första helelementbyggnaderna i Uleåborg sannolikt uppfördes först på 1970-talet.

Heikuras inverkan på gatubilden i Uleåborg och på uleåborgsbornas boendemiljö är betydande, trots att många av husen har rivits och en del har förändrats mycket till följd av hårdhänta reparationer och utbyggnader. Lyckligtvis håller uppskattningen av 1950-talets finstämda arkitektur på att öka, och förhoppningsvis får de objekt som ännu finns kvar sin del av förstående omsorg.

Författaren är arkitekt och skriver sin Pro gradu-avhandling i konsthistoria vid Helsingfors universitet om Heikuras produktion.

Litteratur

Nikula Riitta (toim.), Sankaruus ja arki – Suomen 50-luvun miljöö. SRM. 1994.

Mäkiö Erkki, Kerrostalot 1940–60. Rakennustietosäätiö. 1990.

Mäkiö Erkki, Kerrostalot 1960–75. Rakennustietosäätiö. 1994.

Tuomi Timo, Paatero Kristiina, Rauske Eija (toim.), Hilding Ekelund (1893–1984) arkkitehti. SRM. 1
Publicerad 14.9.2010 kl. 15.50, uppdaterad 29.2.2016 kl. 9.45