Klang i konserthusen

Riitta Niskanen

Den internationella konserttraditionen började med privata musikevenemang som främst ordnades inom hovkretsar och som i medlet av 1600-talet började bli offentliga. Så vitt man vet ordnades den första offentliga konserten år 1672 i London, där också de första musiklokalerna, York Buildings, uppfördes.

Lappiahuset i Rovaniemi planerades av Alvar Aalto och byggdes i två faser under 1960–70-talen.
Lappiahuset i Rovaniemi planerades av Alvar Aalto och byggdes i två faser under 1960–70-talen. © Bild: Raimo Niskanen.

Under 1800-talet började konserthusen få en egen karaktär. Detta framgick i synnerhet av byggnadernas utsmyckning samt i de byggnadsdelar som visade var salen fanns och hur den användes. Som dekormotiv valdes ofta vetenskapens och konstens gud Apollo. Den tidiga akustiken var experimentell, och den vetenskapliga utvecklingen inom området inleddes först i slutet av 1800-talet.

Konserthusens och -salarnas arkitektur blev mångsidigare från och med slutet av 1800-talet. Den traditionella skoaskmodellen var den vanligaste, men också solfjädern och andra geometriska modeller var populära. Man lade märke till att formen på salen hade stor inverkan på akustiken. I moderna salar har otaliga former använts. Till exempel Royal Festival Hall i London är äggformad och Berlins Filharmonia månghörnig med en stegvis stigande, så kallad vingårdssalong.

De första konserterna ordnades i Åbo

De första konserterna i Finland gavs i Seipels hus i Åbo, idag känt som Ingmans hus.
De första konserterna i Finland gavs i Seipels hus i Åbo, idag känt som Ingmans hus. © Bild: Raimo Niskanen.

I Finland startade konsertverksamheten senare än på andra håll i Europa. De första offentliga konserterna i vårt land ordnades i huvudstaden Åbo i slutet av 1700-talet. Den äldsta lokalen som användes som konsertsal var Seipels sal från 1770-talet, en stor hall för cirka 200 personer i andra våningen av bryggmästare Johan Seipels hus. Musikaliska sällskapet i Åbo som bildades år 1790 använde ända från början denna sal för sina konserter. Idag är Seipels hus känt som Ingmans hus.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var konsertsalarna allaktivitetsutrymmen där också möten, fester, danser och teaterföreställningar ordnades. Lokalerna var ganska små, obekväma och opraktiska, trots att Seipel försökte försköna sin sal med rosenmålningar för att locka publik till evenemangen.

Musicerande i universitetssalarna

Åbo universitet med sina stora festsalar blev färdigt år 1815. Professorerna gav arkitekt Carl Christian Gjörwell och de konstnärer som ansvarade för utsmyckningen av salen noggranna anvisningar om hur musiken skulle beaktas i planerna och hur byggnaden skulle beskriva konsertanvändningen. Den romerska antiken, Vitruvius och renässansarkitekt Andrea Palladios idéer, var planerarens förebild. I salen gjordes sex reliefbilder med motiv från antikens mytologi av skulptör Erik Cainberg. Bland dessa finns Väinämöinen med sin kantele som här är en motsvarighet till antikens lyra. I den finländska mytologin ansågs Väinämöinen vara konstens beskyddare.

Takmålningar i det tidigare societetshuset i Lovisa. Idag fungerar byggnaden som bibliotek.
Takmålningar i det tidigare societetshuset i Lovisa. Idag fungerar byggnaden som bibliotek. © Bild: Raimo Niskanen.

Helsingfors universitet var centrum för finländsk musik i närmare ett och ett halvt sekel, dvs. från år 1832 då universitet blev färdigt till år 1971 då Finlandiahuset togs i bruk. Också festsalen byggdes enligt förebilder från antiken. Arkitekt Carl Ludvig Engel kände utmärkt till sina klassiska förebilder, och i universitetets fasader och inre utrymmen förekommer rikligt med antika teman som har tillämpats på ett skapande sätt. I huvudrollen finns hänvisningarna till Apollo. Den halvrunda festsalen var en arkitektonisk nyhet i Finland, och Engel själv kallade den amfiteater. Engel hade viss kännedom om akustik och tog musikanvändningen noggrant i beaktande vid planeringen.

Dessa tidiga festsalar uppstod utifrån den unga nationens kulturbehov och önskan att visa sin egen identitet och historiens särskilda karaktär. Man tog modell av den klassiska arkitekturen, inklusive symbolerna som uttryckte konst, också musik.

Dekormotiv från antiken

Den festliga salen i FBK-huset i Heinola blev färdigt på 1890-talet och var på sin tid centrum för stadens societetsliv.
Den festliga salen i FBK-huset i Heinola blev färdigt på 1890-talet och var på sin tid centrum för stadens societetsliv. © Bild: Raimo Niskanen.

Under 1800-talet byggdes nya festsalar i till exempel rådhus, societetshus, fria brandkårens hus, restauranger och badinrättningar. De ståtligaste uppfördes naturligtvis i de största städerna, till exempel Åbo, Viborgs och Helsingfors societetshus samt Åbo och Helsingfors brandkårshus. Restaurang Kämps och Brunnshusets musikaftnar har fått ett legendariskt rykte, huvudsakligen tack vare sina kända kunder.

Modellerna för dessa samlingslokaler togs också från klassiska källor. I det arkitektoniska arrangemanget betonades festsalens betydelse och ställning. Salen placerades i mitten av huset, i andra våningen. Salen hade i allmänhet större och mer dekorativa fönster än de andra rummen. Salen, huvudtrappan och foajéerna var vanligen utsmyckade med blom- och lövruskmotiv samt ymnighetshorn, symboler för gästfrihet. På de förmögnaste orterna gjordes varierande bildserier med till exempel putti eller gudinnor som höll musiksymboler i sina händer, till exempel instrument eller nothäften.

Arkitekturen söker sin form

I början av 1900-talet utformade arkitekterna olika modeller för den finländska konserthusarkitekturen. Målet var ett konsertpalats i Helsingfors, men drömmen uppfylldes inte. Sibeliusakademins byggnad och konsertsal från 1930-talet påminner mer om ett vanligt stadshöghus än en kulturbyggnad. Huset är också främst en skola. Sibeliusakademins sal är viktig för forskningen om den tidiga akustiken. Arkitekt Eino Forsman var själv en stor musikvän och gjorde vid planeringen av akademin en noggrann utredning av klangforskningens rön under sin egen tid.

Salarna och foajéerna i Lahtis konserthus som blev färdigt år 1954 har i det närmaste bevarat sin ursprungliga form.
Salarna och foajéerna i Lahtis konserthus som blev färdigt år 1954 har i det närmaste bevarat sin ursprungliga form. © Bild: Raimo Niskanen.

Det finländska konserthusets individuella form utkristalliserades först på 1950-talet i och med Åbo och Lahtis konserthus. Den raka modellen på Åbo konserthus som blev färdigt år 1952 var planen för Viborgs konserthus, Ragnar och Martta Ypyäs storartade funktionalistiska skapelse från år 1939. På grund av kriget inställdes projektet i Viborg, men planen hade stor betydelse som det första finländska konserthuset, en högklassig representant för en byggnadstyp som hade funnit sin karaktär. Åbo konserthus ritades av Risto-Veikko Luukkonen och Ahti Korhonen.

Lahtis konserthus som planerades av Heikki och Kaija Siren har formen av en stor snäcka. Med byggnaden försökte man ge en bild av en ung framåtsträvande stad som satsar på kultur. Av ekonomiska skäl placerades också ett hotell, en restaurang, en biograf, en bowlinghall och ett varuhus i byggnaden. Modellen var Carnegie hall i New York, den första byggnaden där kommersiella och kulturella verksamheter förenades. Krafterna bakom byggnadsprojektet var viborgare som hade flyttat till Lahtis efter kriget. Det karelska syns bland annat i konsertsalens rödsvarta färgsättning.

Aaltos solfjädersformiga salar

Finlandiahusets konsertsal framträder som högre än de andra utrymmena. Foajéerna i byggnaden öppnar sig mot Tölövikens havslandskap.
Finlandiahusets konsertsal framträder som högre än de andra utrymmena. Foajéerna i byggnaden öppnar sig mot Tölövikens havslandskap. © Bild: Jari Heiskanen, Museiverket.

Ett särskilt kapitel i serien av finländska musiklokaler är konserthusen som planerades av Alvar Aalto, framförallt Kulturhuset som blev färdigt år 1958 och Finlandia som byggdes i två faser på 1970-talet. Ett flertal sådana byggnader beställdes av Aalto, eftersom man ville koppla stadens image till den kända planerarens rykte. Aalto gynnade solfjädersformiga konsertsalar. På sitt karaktäristiska sätt planerade han sina hus som hela konstverk, där varje detalj avslöjar strävan efter en individuell konstupplevelse.

Allaktivitetshus byggdes i hela landet

Kulturcentrummet Poleeni i Pieksämäki inrymmer bland annat en teater och ett bibliotek.
Kulturcentrummet Poleeni i Pieksämäki inrymmer bland annat en teater och ett bibliotek. © Bild: Raimo Niskanen.

Sedan 1960-talet har ett flertal kulturhus byggts i Finland. Detta anknyter i hög grad till städernas önskan att höja sin image med kultur och kulturbyggnader. Fenomenet spriddes sig också till mindre orter, där man uppförde stora konsert- och kongresshus som ritats av kända arkitekter. Ofta är de nya kulturhusen mycket avvikande från den gamla skalan och byggnadsbeståndet i omgivningen. Man har också frågat sig om det lönar sig att bygga en konsertsal på en ort där det inte finns någon orkester. De akustiska frågorna är svåra att lösa i salar som är avsedda för många olika typer av musikframträdanden. Sakari Aartelos och Esa Piironens Tammerhuset är kanske det pompösaste av alla allaktivitetshus under denna period, Poleeni i Pieksämäki, Kristian Gullichsens skapelse som blev färdig år 1989 kanske det känsligaste och mest mångdimensionella i sin symbolik.

I skydd av träväggar

Konstfabriken i Borgå ligger i en fabriksfastighet som staden köpte för kulturändamål år 1986. Vid denna tidpunkt ordnades också festivalen Avantis Sommarmusik för första gången.
Konstfabriken i Borgå ligger i en fabriksfastighet som staden köpte för kulturändamål år 1986. Vid denna tidpunkt ordnades också festivalen Avantis Sommarmusik för första gången. © Bild: Raimo Niskanen.

Vid planeringen av Sibeliushuset i Lahtis strävade man efter att inkludera ortens historia. En liten del av den gamla industrianläggningen, den ursprungliga källan till stadens framgång, har bevarats vid sidan av det mäktiga kongress- och konserthuset. Byggnadsmaterialet var trä som skulle minna om ortens sågindustri i det förflutna. I foajén gjorde arkitekterna Kimmo Lintula och Hannu Tikka dessutom ett arrangemang av enorma träpelare som skulle minna om Finlands skogar och gröna guld. Gamla övergivna fabriksbyggnader har också på andra ställen erbjudit utrymme för kulturen. Sigynsalen i Åbo och Konstfabriken i Borgå är de mest kända exemplen.

Musikhuset väcker fortfarande diskussion

Planerna för Musikhuset i Helsingfors väckte en stormig diskussion om de historiska värdena och symbolvärdena i huvudstadens centrum. Musikhuset visar att den själmedvetenhet och säkerhet med vilken kulturbyggnader tidigare placerades i stadsstrukturen är som bortblåsta. De gamla hierarkiska reglerna för byggnaderna har försvunnit. I planeringstävlingen för Musikhuset segrade Ola Laihos, Mikko Pulkkinens och Marko Kivistös förslag som placerar sig på ett ärevördigt ställe mellan riksdagshuset, Kiasma, posthuset och Sanomahuset där det anpassar sig till den brokiga arkitekturen i grannskapet och ger den utrymme. I denna omgivning konstaterade man att det först och främst krävdes tysthet och återhållsamhet för att lösa problemen i den krävande omgivningen.

Publicerad 10.12.2008 kl. 14.10, uppdaterad 1.3.2016 kl. 13.53