Från nyrenässans till nyklassicism 1880–1920, faserna i bostadshöghusens arkitektur, del 1/5

Tommi Lindh, red. Marja Sahlberg

Byggandet av höghus och höghuslägenheter har omfattat många faser som skiljer sig från varandra. Det är viktigt att känna till de karaktäristiska dragen för de olika faserna vid planeringen av underhållet, servicen, renoveringen och ändringarna av höghusen. I allmänhet krävs inte bygglov eller andra kontakter med myndigheterna för ändringar av lägenheterna. Ansvaret för iakttagande av byggnadsstilen och de övriga egenskaperna faller därför på husbolagen, disponenterna och invånarna. I denna artikelserie presenteras faserna och de karaktäristiska dragen i bostadshöghusens arkitektur i fem olika delar enligt tidsperioderna.

Grönqvistska huset på Norra Esplanaden i Helsingfors stod färdigt år 1882 och var då det största privata huset i staden.
Grönqvistska huset på Norra Esplanaden i Helsingfors stod färdigt år 1882 och var då det största privata huset i staden. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Bostads- och affärsbyggnader i flera våningar uppstod i gatubilden i de största finländska städerna under de sista decennierna av 1800-talet. Denna förändring sågs först i Helsingfors, där överlägset mest bostadshöghus byggdes under de följande decennierna. Genombrottsperioden för de stora bostadshöghusen i huvudstaden inföll på 1870-talet. De första bostadshöghusen reste sig på de områden som i dag omfattar Kronohagen, Gloet, Gardesstaden, Kampen och Rödbergen. Vid sekelskiftet utvidgades byggandet också till stadsdelarna Skatudden och Ulrikasborg. De äldsta bostadshöghusen i Åbo reste sig på 1880-talet i närheten av nuvarande Salutorget. I Tammerfors stod det första bostadshuset i tre våningar färdigt vid det sydöstra hörnet av torget år 1885.

I början av 1900-talet kantades Lotsgatan på Skatudden av höga stenhuskvarter.
I början av 1900-talet kantades Lotsgatan på Skatudden av höga stenhuskvarter. © Bild: Museiverket, Historiska bildarkivet.

Förmögna affärsmän, köpmän och högre tjänstemän var bland de första som lät uppföra stora bostads- och affärshus. Bland dem fanns också byggmästare och arkitekter som samtidigt verkade som byggherrar, planerare och byggare av objektet. I första hand byggdes husen för uthyrning, men ofta bodde också byggherren själv eller bedrev affärsverksamhet i huset. Byggande i bolagsform inleddes egentligen först när den nya aktiebolagslagen hade trätt i kraft år 1895.

Trähusen ersattes av höga stenhus

Helsingforsudden hade planlagts och byggts som trästad fram till början av 1880-talet. Förordningen av år 1856 möjliggjorde också byggandet av stenhus i flera våningar i stadskvarteren, och trähusen ersattes så småningom av höghus. I Helsingfors första byggnadsordning av år 1875 fastställdes det högsta antalet våningar till sex, men omfattningen av byggandet reglerades inte.

I praktiken blev kvarteren nästan fullt utbyggda. Ofta byggdes ett höghus i sten på den bakre delen av tomten där gårdsbyggnaderna hade stått, medan trähuset i en våning vid gatan förblev i fortsatt användning. Ett gammalt trähus ersattes eventuellt av ett höghus först flera decennier senare.

Planen för den grönskande villastadsdelen Eira fastställdes år 1908.
Planen för den grönskande villastadsdelen Eira fastställdes år 1908. © Bild: Saara Vilhunen, Museiverket.

Stadsbyggandet förändrades radikalt omkring år 1900. År 1899 var stadsdelen Tölö i Helsingfors objekt för Finlands första stadsplanetävling. Betydelsen av en stadsplan för utformningen av en stadsstruktur framhävdes, och kvarter, gator, öppna platser och parker integrerades i arkitektoniska helheter. Under de första åren av seklet präglades stadsbyggnadskonsten av österrikaren Camillo Sittes inflytande som i Helsingfors syntes i stadsplanerna för Tölö, Brändö och Eira. Under 1910-talet spred sig idéerna om en trädgårdsstad i vårt land. Munksnäs-Haga-planen (1915) som utarbetades av Eliel Saarinens arkitektgrupp var det första försöket att sammanställa en plan för en hel storstad. Munksnäs-Haga och den därpå följande Pro Helsingfors-planen har fram till idag utgjort grunden för planlösningarna i Helsingfors. Också i byggandet av höghus syntes den nya typen av planläggning. Gårdsbyggnaderna slopades. Med planläggningen säkerställdes att bostäderna på gårdssidan också nåddes av ljus, och trivsamma gårdar skapades.

Rikt utsmyckade fasader

Nyrenässanshusen hade enluftsfönster, men fasaderna var pampigt utsmyckade.
Nyrenässanshusen hade enluftsfönster, men fasaderna var pampigt utsmyckade. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Vid sekelskiftet präglades höghusens fasadarkitektur av nystilarna. I utsmyckningen användes klassicistiska och gotiska element; en vanligare benämning för arkitekturen under denna tidsperiod är nyrenässans. I fråga om proportionerna och utsmyckningarna påminde höghusen om italienska renässanspalats från 1400-talet. Den tredelade fasaden med de tre kolonnordningarna på varandra var typisk för renässanspalatsen. Intrycket av tre våningar förverkligades, fastän det vanligtvis fanns sex våningar.

Stenfoten gjordes ofta av natursten, och rappningen i de nedersta våningarna imiterade stora stenblock. Längre uppåt blev utsmyckningen lättare och mångsidigare. Tredelningen syntes också i det vågräta listverket, och utsprången var breda och rikligt utsmyckade. I slutet av 1880-talet gjordes de mest utsmyckade fasaddelarna av gips, till exempel konsolerna, dekorationslisterna och kapitälen. Också natursten användes i väggdetaljerna, och fasaderna på de finaste bostadshusen kunde vara utsmyckade med polerade kolonner och pilastrar av natursten.

Fasadernas dekorativa detaljer gjordes av gips.
Fasadernas dekorativa detaljer gjordes av gips. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Färgsättningen på nyrenässanshusens fasader varierade mellan allt från enfärgad till lösningar med ett flertal olika färger. Listverket målades ofta i mörkare bruna eller gråa nyanser än resten av fasaden. Väggytorna var ljusa eller ibland även målade med mycket starka färger. Man gjorde också fasader av renmurat tegel, antingen med ljust listverk eller helt i tegel. Putsade fasader målades med kalkfärg, och för ytbehandlingen av gipsdekorationerna användes oljefärg.

I jugendhus användes natursten

Jugendhusen från början av 1900-talet skiljer sig väsentligt från nyrenässanshusen. En viktig förändring var övergången från symmetri till asymmetri. Placeringen av fönstren, burspråken och hörntornen påverkades förutom av fasadarkitekturen också av lägenheternas planlösningar.

I jugendhus användes rikligt med natursten.
I jugendhus användes rikligt med natursten. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Under jugendperioden blev användningen av natursten i fasaderna vanligare. Natursten var ett dyrt material och användes därför i allmänhet inte för hela fasaden på ett bostadshus, men det var vanligt att bottenvåningen bekläddes med natursten. Den vanligaste stenarten var granit, men dessutom användes också täljsten som är lättare att bearbeta. Gipsornamenten som ansågs oäkta fick lämna utrymme för puts och natursten. För fasaderna användes grov puts i naturnära jordfärger.

Parallellt med jugend uppstod på 1910-talet en stil som blandade ihop klassicism och jugend och som har kallats jugend-klassicism. Listverket som var främmande för jugendhusen togs igen upp i arkitekturen, och fasadindelningarna kunde ha inslag av till och med barock. I motsats till nyrenässanshusen hade husen i början av 1910-talet ljust listverk och mörkare väggytor.

Fönstren gjordes som hantverk på byggplatsen

Under de olika stilperioderna förekom stora variationer i fönsterindelningen. Den vanligaste typen av fönster i nyrenässanshus var ett fönster med tre rutor och T-karm utan mellanramar. Ofta var utsmyckningen kring fönstren i de översta våningarna speciellt ståtlig och ramarna var vita. Under jugendperioden var nedre delen av fönstren tvådelade, och den spröjsade övre delen kunde vara indelad i åtta eller nio rutor. Ramarna målades med jordfärger eller lackerades.

Under jugendperioden förekom stora variationer i formen på fönstren och i rutindelningen.
Under jugendperioden förekom stora variationer i formen på fönstren och i rutindelningen. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Fönstren i bostadsvåningarna var oftast dubbla. Det yttre fönstret öppnades utåt och det inre inåt. Fönsterramarna i bostadsvåningarna gjordes av furu, och i affärslokalerna på bottenvåningen användes ofta ek. I Helsingfors gjordes fönstren vanligtvis som hantverk på byggplatsen fram till sekelskiftet, men senare flyttades arbetet till mekaniserade snickarverkstäder.

I början gjordes fönsterbänkarna av trä och blev fast monterade i den nedre delen av fönsterkarmen. På 1900-talet introducerades också andra material. Fönsterbänkarna kunde till exempel gjutas i betong på platsen eller tillverkas enligt mått och beläggas med mosaikbetong på ett cementgjuteri.

Taklandskapen dominerades av svarta plåttak

Vanligtvis bars yttertaket upp av takstolar i trä som stödde på husets bärande stomme. Enligt byggnadsordningarna skulle vinden förses med fönster och brandluckor. Likaså skulle byggnader som låg intill varandra på olika tomter skiljas åt med plåtbelagda brandmurar som sträckte sig över yttertaket.

Svartmålad plåt var det vanligaste materialet för yttertak.
Svartmålad plåt var det vanligaste materialet för yttertak. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Järnplåt var det vanligaste materialet för yttertaken i bostadshöghus. Helsingfors byggnadsordning av år 1875 tillät också användning av bly-, zink- och kopparplåt, men användningen av bly och zink förbjöds år 1895 på grund av att dessa material lätt smälter och kan förorsaka brandfara. Kopparplåten var dyr och användningen begränsades främst av denna orsak. I början täcktes taken med lätt rostande ogalvaniserad plåt som målades med stenkolstjära eller oljefärg för att skydda det mot klimatpåverkningar. I Helsingfors användes galvaniserad plåt i större utsträckning först på 1910-talet.

Tegeltak var ovanliga i slutet av 1800-talet, men många arkitekter var förtjusta i dessa och ville återuppta användningen av tegel. I och med jugendarkitekturen blev tegeltak vanligare. I ett tegeltak var det svårare att bygga de varierande takkonstruktionerna, till exempel genomdragningarna för rökgångarna, hörntornen och vindsfönstren så att de blev vattentäta, och därför användes ofta järn- eller kopparplåt kring dessa konstruktioner.

Tidsenlig utsmyckning av trapphusen

Huvudingången var inbjudande.
Huvudingången var inbjudande. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Vid sekelskiftet låg huvudingången till de största lägenheterna i de förmögna borgarhusen vid gatan. Huvudtrappan var rymlig och representativ, väggarna och golven utsmyckades med konstfärdiga målningar. I byggnadsordningen av år 1875 fastställdes minimibredden på huvudtrappan till 5 fot, dvs. cirka 150 centimeter, i stenhusen i Helsingfors.

Den vanligaste konstruktionslösningen var en självbärande trappa. Ena ändan av en förtillverkad avsats murades in i trapphusets väg och den andra blev ett utsprång. Konstruktionen lämpade sig för både raka och svängda trapplopp.

Avsatserna var gjorda i armerad betong och belagda med till exempel kalksten, mosaikbetong eller olika typer av plattor som var gjutna i betong. I den cementgråa betongmassan blandades färgämnen, till exempel, krita, ockra, ultramarinblått eller grafit. De finaste golvplattorna var mönstrade. Keramiska plattor blev vanligare först under första världskriget. Av brandsäkerhetsskäl måste konstruktionerna i trapphuset vara gjorda eldfast material.

Vardagsunderhållet sköttes från gårdssidan

Många vardagssysslor sköttes via kökstrapporna.
Många vardagssysslor sköttes via kökstrapporna. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Kökstrapporna som ledde från gårdssidan till köken och de små lägenheterna hade betydligt anspråkslösare dimensioner och utformning. Via baktrapporna sköttes transporten av livsmedel, ved och soptunnor. I Åbo byggnadsordning av år 1907 fastställdes minimibredden på kökstrapporna till en meter. Trappstegen i kökstrapporna var av obehandlad betong, trä eller rödtegel.

Ännu i början av seklet var hissar mycket sällsynta i Finland och till och med femvåningshus blev utan hiss. Från och med 1910-talet blev det vanligare med hiss i hus i fyra eller fler våningar. En kuriositet som senare försvann var varuhissen mellan källaren och köket. I denna transporterades förutom tvätt också ved för uppvärmningen och matlagningen från vedkällaren till lägenheten.

Vid sekelskiftet var det sällsynt att lägenheterna hade en egen balkong. Däremot hade höghusen redan på 1880-talet ofta gemensamma vädringsbalkonger som vätte mot gården. I allmänhet fanns piskbalkongerna vid kökstrappan, och från och med början av 1900-talet byggdes de oftast mellan alla våningar.

Herrskapslägenheter och arbetarkaserner

Överklasslägenheterna i stadshöghusen hade ungefär likadan rumsdisposition som herrgårdarna på landsbygden. Den vanligaste bottenplanen var den karolinska, där en stor sal i mitten av lägenheten omringades av de övriga utrymmena. Tjänstefolket hade ett eget trapphus och en egen ingång i närheten av köket.

Julmiddagen förbereds i ett herrskaps stadskök år 1909.
Julmiddagen förbereds i ett herrskaps stadskök år 1909. © Bild: Museiverket, Historiska bildarkivet.

Från och med slutet av 1800-talet försökte man aktivt finna en lösning på arbetarnas bostadssituation. Redan i slutet av 1800-talet byggdes de första bostadskasernerna i närheten av produktionsanläggningar. De tidigaste egentliga bostadsområdena för arbetarbefolkningen fanns i Vallgård och Kottby i Helsingfors.

Innerdörrarna var spegeldörrar i trä. Stommen bildades av stabilt ramträ, och i ”speglarna" mellan ramarna monterades tunna träskivor. Kanten på dörrspeglarna och ramträet fick en dekorativ profilering som varierade enligt stilriktningarna. I lägenheternas ytterdörrar kunde träspeglarna ersättas av glas. På 1800-talet var det dessutom vanligt att en dörr i furu eller gran målades så att den såg ut som en dörr i ett ädlare träslag.

Lisää aiheesta:

Kerrostalot 1880-1940,  Petri Neuvonen, Erkki Mäkiö ja Maarit Malinen, Rakennustietosäätiö, 2002.

Kerrostalot 1940-1960, Erkki Mäkiö… (et al.), Rakennustietosäätiö, 1990.

Kerrostalot 1960-1975, Erkki Mäkiö ... (et al.), Rakennustietosäätiö, 1994.

Kerrostalot 1880-2000 –arkkitehtuuri, rakennustekniikka, korjaaminen, Petri Neuvonen (toim.), Rakennustietosäätiö, 2006.

Kerrostalojen julkisivukorjaus, Petri Neuvonen, Suomen ympäristö 37/2009, Ympäristöministeriö, 2009.

Publicerad 23.11.2009 kl. 9.50, uppdaterad 10.9.2018 kl. 11.32