Från ”förtitalism” till rationalism 1940–1960, faserna i bostadshöghusens arkitektur, del 3/5

Tommi Lindh, red. Marja Sahlberg

Byggandet av höghus och höghuslägenheter har omfattat många faser som skiljer sig från varandra. Det är viktigt att känna till de karaktäristiska dragen för de olika faserna vid planeringen av underhållet, servicen, renoveringen och ändringarna av höghusen. I allmänhet krävs inte bygglov eller andra kontakter med myndigheterna för att ändringar av  på lägenheterna. Ansvaret för iakttagande av byggnadsstilen och de övriga egenskaperna faller därför på husbolagen, disponenterna och invånarna. I denna artikelserie presenteras faserna och de karaktäristiska dragen i bostadshöghusens arkitektur i fem olika delar enligt tidsperioderna.

Månsas i Helsingfors byggdes på 1950-talet. Husen på Aspdungestigen svänger sig enligt terrängen.
Månsas i Helsingfors byggdes på 1950-talet. Husen på Aspdungestigen svänger sig enligt terrängen. © Bild: Timo-Pekka Heima, Museiverket.

På 1940-talet och i början av 1950-talet byggdes höghusen under exceptionella förhållanden som skapades av kriget och återuppbyggnadstiden. Bostadsbristen var svår i vårt land, eftersom vi hade förlorat mer än 125 000 bostäder till följd av kriget och landavträdelserna, de evakuerade måste inhysas i nya bostäder och befolkningen ökade kraftigt. På 1940-talet utvidgades bostadsfrågan till en central samhällelig och politisk fråga. Vid sidan av de privata aktörerna började bostadshöghus uppföras av kommunerna och ideella aktörer, till exempel Sosiaalinen Asuntotuotanto Oy (1940), Helsingfors stads bostadsproduktionsbyrå (1948) och Bostadsstiftelsen (1951). År 1949 grundades Valtion Asuntotuotantotoimikunta (Statens bostadsproduktionskommitté), dvs. Arava, som finansierade bostadsbyggandet med statliga lågräntelån. Med sina anvisningar och bestämmelser påverkade kommittén bostadsbyggandet och bostadsplaneringen i väsentlig grad under de följande decennierna.

De första aravahusen i Helsingfors byggdes vid Mannerheimvägen.
De första aravahusen i Helsingfors byggdes vid Mannerheimvägen. © Bild: Museiverket, Historiska bildarkivet.

Kris- och ransoneringstiden fortsatte fram till år 1952. På byggplatserna rådde det brist på byggnadsmaterial, bland annat på armerad betong, takplåt, spikar, tegel, glas och cement. Besparingar söktes med knapp dimensionering, ersättande material och alternativa konstruktionslösningar. Man strävade efter att genomföra projekten som stora byggnadsgrupper eller hela förorter. Nya metoder för att lösa bostadsbristen infördes, till exempel standardisering av byggnadsdelarna, elementbyggande, mekanisering av byggplatserna och industriell produktion. Principerna för lösningarna i det nya industriella byggsättet blev färdiga på 1950-talet, men tillämpades i större omfattning först under följande decennium.

Förorterna byggdes enligt terrängen

Långa byggnadsmassor och höga punkthus fanns i planarrangemangen under denna tidsperiod.
Långa byggnadsmassor och höga punkthus fanns i planarrangemangen under denna tidsperiod. © Bild: Museiverket, Historiska bildarkivet.

Den finländska skogsförorten introducerades på 1940-talet då det öppna funktionalistiska byggsättet som tog hänsyn till väderstrecken integrerades i förortstänkandet. De nya bostadsområdena decentraliserades som självständiga enheter utanför stadskärnan. Förorterna reste sig ofta i bergig skogsterräng, där byggnaderna och gatorna grupperades i luftiga helheter som följde naturens former. Enligt denna idé byggdes både mindre bostadsområden i människovänlig skala och skulpturala stadsplanearrangemang med överdrivet långa lamellhus som skar genom landskapet och med tornhus på toppen av kullar. Exempel på höghusområden som byggdes på 1950-talet är Dal, Brunakärr, Hertonäs, Månsas, Norra Haga, Munkshöjden och Kasberget i Helsingfors samt Hagalund i Esbo och Kalevankartano i Tammerfors.

Varierande former på husen

Bland de höga husen i Kalevankartano, Tammerfors, finns grönskande parkområden.
Bland de höga husen i Kalevankartano, Tammerfors, finns grönskande parkområden. © Bild: Jari Heiskanen, Museiverket.

Den vanligaste hustypen var ett rektangulärt lamellhus med 3–4 våningar utan hiss och tre eller fyra lägenheter på varje plan. Det öppna byggsättet möjliggjorde en friare bottenform på husen. Man kunde bygga olika typer av svängda och terrasserade hus eller byggnadsmassor förbundna med varandra. Det mest kända exemplet på detta är Ormhuset på Backasgatan i Helsingfors som blev färdigt år 1951. Förutom lamellhus byggdes punkthus med ett trapphus och vanligtvis 3–8 våningar. På varje våningsplan i punkthusen byggdes så många lägenheter som möjligt, upp till åtta lägenheter. Det förekom stora variationer i bottenformerna på husen; som en kuriositet kan nämnas de punkthus i Brunakärr, Helsingfors, som har formen av en treuddig stjärna  I punkthusen planerades också lösningar med skilda plan. I samma trapphus fanns ingångar till lägenheter på två eller till och med fyra olika plan.

Olika typer av sadel- eller valmtak var de vanligaste takformerna. På 1950-talet modifierades det traditionella sadeltaket mer än tidigare genom olika ändringar i takvinkeln, brytningar och pulpeter. Mot slutet av 1950-talet byggdes en bruksvind i största delen av husen. Vinden användes som kallt lager- och torkutrymme. I de hus där man inte byggde någon bruksvind placerades lagerutrymmena i källarvåningen.

Efter andra världskriget byggdes en gemensam bastu i allt flera hus. Bastun var avsedd enbart för invånarna i huset. Dessa byggdes fram till 1980-talet, då lägenheterna började utrustas med egen bastu.

Små detaljer kompletterade det yttre

Små detaljer dekorerade de rappade fasaderna.
Små detaljer dekorerade de rappade fasaderna. © Bild: Selja Flink, Museiverket.

Vid decennieskiftet mellan 1940- och 1950-talet hade höghusen små fönster på grund av energi- och glasbristen, och ytterväggarna var oftast putsade eller ibland renmurade. Förutom slätputs användes också grovputs eller borstad och kammad puts. Den enkla fasaden kröntes av ett brett takskägg i betong eller trä. Husen hade ofta spår av dekorativa detaljer och lek med färger, till exempel dekorativa balkongräcken av rundjärn, skifferbeklädnad i sockeln och runt ingångarna samt murade vädringsöppningar från täckdikesrör.

I höghusarkitekturen gjorde 1940-talet, "förtitalismen", en liten sväng tillbaka till det dekorativa och de mjuka formerna efter den rätlinjiga funktionalismen. Längtan efter romantik syntes i synnerhet i valet av material och färger. Det fanns också drag av den svenska arkitekturen, bland annat storkornig grovputs och tunna spjälräcken i metall på balkongerna. Putsytorna målades i jordfärger som eventuellt framhävdes med vita detaljer och metalldelar.

Nya ytmaterial i fasaderna

Sortimentet av fasadmaterial utökades och olika typer av skivor togs i bruk.
Sortimentet av fasadmaterial utökades och olika typer av skivor togs i bruk. © Bild: Museiverket.

På 1950-talet ersattes romantiken i höghusarkitekturen av den mer rationella modernismen. I slutet av decenniet framhävdes en vågrät linje i fasaderna. Detta berodde på att den lagstadgade minimirumshöjden sänktes, och samtidigt blev det vanligare att man för mellanbottenkonstruktionen använde en massiv platta som var lägre än det tidigare bjälklaget med en undre platta. Det vågräta i fasaden nådde sin kulmen i de strömlinjeformade bandfasaderna med fönsterband som sträckte sig från vägg till vägg. Materialsortimentet för fasaderna utvidgades; förutom puts och tegel användes fasadskivor som tillverkades av asbestcement, stål-, koppar- eller aluminiumplåt.

På 1950-talet tillämpades ännu en teknik som grundade sig på byggande på platsen och som möjliggjorde speciallösningar och personliga detaljer. Också vid tillämpningen av den traditionella tekniken kunde det se ut som om man saknade elementbyggandet, då ett rutverk som påminde om elementindelningen gjordes i putsen. Med putsen kunde man också imitera bandfönstret så att putsen mellan fönstren gjordes enligt en annan teknik än resten av väggen.

Tvåluftsfönster vann insteg

Ytterdörrarna var ofta ädelträfanerade. Glastegel har använts i bottenvåningens fasader i Hagalund, Esbo.
Ytterdörrarna var ofta ädelträfanerade. Glastegel har använts i bottenvåningens fasader i Hagalund, Esbo. © Bild: Museiverket.

Bostadsvåningarna hade tvåglas med ramar i furu och öppnades inåt-inåt. Fönsterramarna målades med oljefärg och glasen monterades med antingen lister eller kitt på byggplatsen. Fönsterbänkarna gjordes i allmänhet enligt mått på ett cementgjuteri och fick en beläggning av mosaikbetong. I allmänhet användes asymmetriska tvåluftsfönster där den mindre luften fungerade som vädringsfönster. Oftast målades fönstren i en bruten vit färg. Bågen och karmen kunde målas i olika färger och fönstrens ramputs gav ofta den tredje nyansen i öppningarna.

Färggranna tyger piggade upp balkongerna

Sirliga spjälräcken var vanliga på 1940-talet.
Sirliga spjälräcken var vanliga på 1940-talet. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

På 1940-talet blev det allt vanligare att lägenheterna hade egna balkonger, i synnerhet de större lägenheterna. Ännu på 1950-talet byggdes ofta enbart franska balkonger i de mindre lägenheterna. Den vanligaste balkongkonstruktionen var en platta i armerad betong som bars upp av järnvägsräls, och på denna lades ett separat vattenisoleringsskikt och en ytplatta. Räckena var av betong eller av rund- eller plattstål, ibland bekläddes stålstommen i räcket med fasadskivor eller bräden. Spjälräckena täcktes med markistyger i glada färger. Spjälorna i balkongräckena kunde luta en aning åt olika håll, och ofta blev räcket bredare uppåt så att balkongen gav ett korgliknande intryck. I slutet av denna period började de mer skyddade indragna balkongerna bli allt vanligare.

Takfönstren gav naturligt ljus

Takfönstret ger en vacker belysning i trapphuset.
Takfönstret ger en vacker belysning i trapphuset. © Bild: Museiverket.

Trapphusen placerades oftast vid byggnadens ytterväggar, eftersom bestämmelserna fram till år 1959 krävde att trapphusen nåddes av naturligt ljus. Om trapphuset byggdes i mitten av huset, krävde detta att man byggde ett ljusschakt som sträckte sig till ingångsplanet. Den vanligaste typen av trappa var en rak dubbelarmad trappa, men dessutom byggdes en- och trearmade trappor. De enarmade lösningarna föredrogs i synnerhet i punkthus. Utgångspunkten var en minimidimensionering som innebar att trapporna hade en minimibredd på 120 centimeter. Den bärande plattan i trapploppet blev vanligtvis platsgjuten. Också trappstegen var platsgjutna eller också användes fabriksgjorda stegplankor eller -block. Serietillverkningen av fabrikstillverkade trapploppselement började år 1954 och togs i allmänt bruk i slutet av decenniet. De bärande plattorna för vånings- och vilplanen var ändå alltid platsgjutna.

Dämpad färgskala i trapphusen

Väggmålningar med stiliserade granmönster i ett trapphus i Norra Haga.
Väggmålningar med stiliserade granmönster i ett trapphus i Norra Haga. © Bild: Selja Flink, Museiverket.

Det vanligaste ytmaterialet i trappstegen och golven var mosaikbetong som gjöts och slipades på platsen eller sammanställdes av plattor. Stora ytor indelades i mindre fält med mässingslister för att undvika sprickbildningar. På 1940-talet smyckades ofta golven med på platsen utformade dekorationer eller med fyllnadsmaterial i olika färger. Från och med mitten av 1950-talet vann golvplattor i plast terräng.

Väggarna i trapphusen var putsade och målade. För ljusets skull föredrogs ljusa nyanser, men för att öka utrymmeskänslan målades ofta en vägg i en mörkare färg än de andra. Dörrkonstruktionen reglerades av brandsäkerhetsföreskrifterna. Oftast var lägenheternas ytterdörrar släta dörrar av faner, antingen lackerade, målade eller ädelträfanerade. Källar- och vindsdörrarna var plåtbeklädda trädörrar.

Det fanns inga bestämmelser om att installera hissar, och av sparskäl installerades hissar enbart i hus med mer än fem våningar. Också i en del av husen med hiss fanns en lösning som innebar att hissen inte hade en port på alla våningsplan. Under denna tidsperiod hörde ett sopschakt och en vädringsbalkong också till trapphusen.

Bättre utrustningsnivå i köken

Bostadsproduktionen dominerades av små lägenheter och enligt dagens måttstock var också lägenheterna verkligen små. De minsta ettorna var enbart en aning över 20 kvadratmeter stora. Enligt Helsingfors byggnadsordning av år 1945 måste dessa också inrymma en kokvrå, en tambur, en egen toalett, ett klädskåp och ett skafferi som kunde vädras. Den vanligaste lägenhetstypen var två rum och kök. På 1950-talet var storleken på en normalstor tvåa 51,5 m², en trea 66,3 m² och en fyrarummare 80,9 m². Utrymmena i lägenheten dimensionerades noggrant, och i bästa fall skapades geniala utrymmessparande lösningar. Den lagstadgade minimiytan på bostadsrum var 7 m² och den genomsnittliga minimibredden 180 centimeter.

I anslutning till köket försökte man också placera en liten matvrå.
I anslutning till köket försökte man också placera en liten matvrå. © Bild: Harry Nordman, Esbo stadsmuseum.

Kokvrår var vanliga och fanns också i större lägenheter. Å andra sidan ökade mängden köksutrustning och -maskiner och samtidigt behovet av större yta kontinuerligt. I anslutning till köket försökte man också placera en liten matvrå. I mitten av 1950-talet byggdes de första barköken av ”amerikansk typ” i Hagalund. I köksinredningen infördes standardiserade fabrikstillverkade skåp av stabilt, massivt trä. År 1948 började fabrikstillverkningen av den nationella kuriositeten, disktorkskåpet, i det finländska köket. Kylskåp var ganska sällsynta. För kallförvaringen användes hushållskällare eller kallskåp som byggdes i anslutning till ytterväggarna.

Sittbadkaret sparade utrymme

Under denna tidsperiod var också badrummen knappt dimensionerade. I början av 1950-talet förkortades badkarens längd till 150 centimeter och ett sittbadkar som var 105 centimeter långt utvecklades för att spara utrymme. Toalettstolen, handfatet och badkaret placerades ofta vid samma vägg för att underlätta installationen. Badrummet mätte då antingen 150 cm x 190 cm eller 105 cm x 190 cm. Om toalettstolen och handfatet placerades mittemot varandra blev badrummets minimistorlek 150 cm x 155 cm. Problemet för de senare invånarna var att få en tvättmaskin placerad i det minimala badrummet. En gång i tiden grundade sig denna lösning på att tvätten hanterades i husets gemensamma tvättstuga.

Trots att lägenheterna var små, var många barnfamiljer bosatta i dessa.
Trots att lägenheterna var små, var många barnfamiljer bosatta i dessa. © Bild: Museiverket, Historiska bildarkivet.

Dörrarna till lägenheterna var släta dörrar, vars konstruktion bestod av en trästomme kring kanterna och en lätt fyllnadsdel inom denna. Fyllnadsdelens täckskiva var beklädd med björk- eller furufaner eller ädelträfaner. Ytan var målad eller lackerad. Målade spegeldörrar i massivt trä användes som källardörrar, eftersom de var fukttåligare än släta dörrar.

Lisää aiheesta:

Kerrostalot 1880-1940,  Petri Neuvonen, Erkki Mäkiö ja Maarit Malinen, Rakennustietosäätiö, 2002.

Kerrostalot 1940-1960, Erkki Mäkiö… (et al.), Rakennustietosäätiö, 1990.

Kerrostalot 1960-1975, Erkki Mäkiö ... (et al.), Rakennustietosäätiö, 1994.

Kerrostalot 1880-2000 –arkkitehtuuri, rakennustekniikka, korjaaminen, Petri Neuvonen (toim.), Rakennustietosäätiö, 2006.

Kerrostalojen julkisivukorjaus, Petri Neuvonen, Suomen ympäristö 37/2009, Ympäristöministeriö, 2009.
Publicerad 16.12.2009 kl. 13.25, uppdaterad 10.9.2018 kl. 11.30