Från energihus till recessionsförorter 1975–2000, faserna i bostadshöghusens arkitektur, del 5/5

Tommi Lindh, red. Marja Sahlberg

Byggandet av höghus och höghuslägenheter har omfattat många faser som skiljer sig från varandra. Det är viktigt att känna till de karaktäristiska dragen för de olika faserna vid planeringen av underhållet, servicen, renoveringen och ändringarna av höghusen. I allmänhet krävs inte bygglov eller andra kontakter med myndigheterna för ändringar av lägenheterna. Ansvaret för iakttagande av byggnadsstilen och de övriga egenskaperna faller därför på husbolagen, disponenterna och invånarna. I denna artikelserie presenteras faserna och de karaktäristiska dragen i bostadshöghusens arkitektur i fem olika delar enligt tidsperioderna.

Husen på det marina bostadsområdet Stensvik i Esbo byggdes i närheten av stranden.
Husen på det marina bostadsområdet Stensvik i Esbo byggdes i närheten av stranden. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Under de sista decennierna av 1900-talet präglades byggandet av höghus först av energikrisen, därefter av postmodernismen och nyfunktionalismen. Byggandet nyanserades till följd av börsruset och den ekologiska medvetenheten samt uppskattningen av traditionsbyggande och byggnadsvård på 1980-talet. Höghus i trä byggdes också. Situationen blev dystrare på grund av recessionen på 1990-talet. Urbaniseringen har ändå fortsatt.

En trivsam närmiljö blev viktigare

Stadslika gatuvyer i Lillhoplax.
Stadslika gatuvyer i Lillhoplax. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Efter medlet av 1970-talet strävade man i planeringen av bostadsområden efter tydligt utformade kvartershelheter och trafikarrangemang enligt den traditionella stadsstrukturen. Som exempel kan nämnas de nya bostadsområdena i Östra centrum och på Skatudden i Helsingfors. I Malmgård experimenterade man i slutet av 1970-talet med en exceptionellt stimulerande närmiljö och bland annat placering av arbetsplatser i boendemiljön.

På 1970-talet skulle bostadsområdet Stensvik i Esbo med sina amfier dra nytta av havsläget och med olika typer av hus skapa en social mix. Också bostadsområdena i Nordsjö, Gräsviken, Lillhoplax, Hertonäs och Arabiastranden har dragit nytta av närheten till stranden. Stränderna i närheten av centrum har också byggts ut i Åbo, Lahtis och Uleåborg.

Tecken på storgårdarnas och de halvöppna kvarterens comeback syntes i Hertonäs strand i Helsingfors och i de södra delarna av Alberga i Esbo. I flera av planlösningarna på 1990-talet har man sökt en organisk stadsstruktur, där kvarteren grupperas på vardera sidan av en samlande rak eller svängd huvudgata. Också någon form av barockplaner med svängda, symmetriska gatunät och axlar tillämpades.

Dörrar i stål och glas blev vanliga i trapphusen.
Dörrar i stål och glas blev vanliga i trapphusen. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Efter att planlösningarna för bostäderna hade etablerats var trapphuset det enda inre utrymmet som kunde varieras i arkitekturens namn. Spektrumet av hustyper ökade och allt mellan lösningar med loftgångar och luftiga vardagsrumslika trapphus testades. Trapphusen planerades så att de blev ljusa och rymliga. I husen med loftgångar var trapphusen ofta på utsidan och ganska otrivsamma.

Material- och färgglädje i fasaderna

Dekorativa färger och detaljer togs åter upp i fasaderna.
Dekorativa färger och detaljer togs åter upp i fasaderna. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Också fasadarkitekturen var mer varierande än under de föregående 25-årsperioderna. Tekniskt sett var elementbyggandet karaktäristiskt ännu för denna tidsperiod. I slutet av 1970-talet användes tegel och tegelplattor som beläggning på elementen. Under den postmoderna perioden i början av 1980-talet tog arkitekturen upp dekormotiven i höghusen igen för första gången sedan 1920-talet. Klinkerbeläggningen möjliggjorde mångfärgade och bland annat randade fasader. På 1990-talet testade man också nya typer av putsbeläggning. På grund av elementbyggandets dåliga anseende försökte man dölja fogarna så gott det gick. Först anpassade man färgen på den elastiska fogen till fasadfärgerna och slutligen användes ytputs utan fogar.

Det plana taket var fortfarande vanligt i höghusen, men dess dåliga anseende och de arkitektoniska målsättningarna ledde till att pulpettaket blev vanligare än det plana taket vid ingången av 1990-talet. För det mesta användes plåt som takbeläggning.

Balkongerna inreddes som grönskande vistelserum

Terrasshusen i Malmgård har soliga och skyddade vistelsebalkonger.
Terrasshusen i Malmgård har soliga och skyddade vistelsebalkonger. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Efter energikrisen introducerades treglasfönstren, antingen med tre separata glasrutor eller en kombination av ett isolerglaselement och ett enkelt glas. Ytterdörrarna var standardiserade dörrar med stålprofil eller aluminiumdörrar.

Från och med slutet av 1970-talet fästes särskild uppmärksamhet vid planeringen av balkongerna. Man konstaterade att balkongen var en utmärkt förlängning av lägenheten. Upplevelsen av årstidsvariationerna blev en konkret del av bostadens karakteristik. Inglasning av balkongerna blev vanligare på 1990-talet och innebar att också en gammal balkong kunde förvandlas till en förträfflig halvvarm veranda eller miniträdgård. På 1980-talet blev balkongerna större, och med balkonger av olika storlekar kunde man få ett höghus att se ut som ett terrasshus. En gårdsplätt bildade en egen terrass för lägenheterna på marknivå. Ett tidigt exempel på detta är Malmgård i Helsingfors.

Öppna allrum var populära

Lägenheternas planlösningar förnyades inte i någon större utsträckning. Den viktigaste nyheten var en egen bastu i lägenheten. Bastun blev så vanlig att inga gemensamma bastur längre byggdes i huset. Bastur i anslutning till balkongerna förverkligade en viss typ av finländskt ideal i minimiformat i varje lägenhet.

De rymliga terrasserna blev en utomhusförlängning av bostädernas vistelseutrymmen.
De rymliga terrasserna blev en utomhusförlängning av bostädernas vistelseutrymmen. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Köken blev större. På 1980-talet talade man om allrum och på 1990-talet inreddes köken allt oftare med köksöar av amerikansk typ, dvs. spisen inklusive spiskåpan och en del av arbetsbänkarna placerades i mitten av köket. Denna lösning upptog en stor yta i köket, men istället kunde man umgås i samband med matlagningen.

Golvmaterialet var oftast parkett eller laminat, men också plastmattor och linoleum användes fortfarande. Innertaket, dvs. hålbjälklaget, sprutbehandlades oftast så att det fick en grov undre yta. Plåtstomme och gipsskiva blev vanligare som mellanväggskonstruktion. Mellanväggen var i allmänhet cirka 70 millimeter tjock, och ljudisoleringen förbättrades med bergull eller fördubbling av gipsskivorna. Innerdörrarna var vita släta dörrar, men man använde också spegeldörrar eller imitationer av spegeldörrar. Beslagsortimentet utvidgades och individuella lösningar gynnades för både dörrar och beslagningar.

Höghusområden 1975–2000

I fasaderna användes igen olika typer av tegel i större utsträckning.
I fasaderna användes igen olika typer av tegel i större utsträckning. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Esbo: Stensvik och Alberga

Helsingfors: Östra centrum, Malmgård, Skatudden, Västra Böle, Näckens park, Kampens triangel, Storängsgatan, Sofielundsgatan 10, Gräsviken, Lillhoplax, Kottby (Kottbyvägen 1, Gjuterivägen 3), Nedre Nordsjö, det ekologiska bostadsområdet i Vik och Arabiastranden.

Jyväskylä: Lutakko.

Kuopio: Pyörö

Uleåborg: Myllytulli

Borgå: Borgå ås västra strand.

Lisää aiheesta:

Kerrostalot 1880-1940,  Petri Neuvonen, Erkki Mäkiö ja Maarit Malinen, Rakennustietosäätiö, 2002.

Kerrostalot 1940-1960, Erkki Mäkiö… (et al.), Rakennustietosäätiö, 1990.

Kerrostalot 1960-1975, Erkki Mäkiö ... (et al.), Rakennustietosäätiö, 1994.

Kerrostalot 1880-2000 –arkkitehtuuri, rakennustekniikka, korjaaminen, Petri Neuvonen (toim.), Rakennustietosäätiö, 2006.

Kerrostalojen julkisivukorjaus, Petri Neuvonen, Suomen ympäristö 37/2009, Ympäristöministeriö, 2009.

Publicerad 30.12.2009 kl. 14.15, uppdaterad 1.3.2016 kl. 13.18