Från betongbrutalism till rutelement 1960–1975, faserna i bostadshöghusens arkitektur, del 4/5

Tommi Lindh, red. Marja Sahlberg

Byggandet av höghus och höghuslägenheter har omfattat många faser som skiljer sig från varandra. Det är viktigt att känna till de karaktäristiska dragen för de olika faserna vid planeringen av underhållet, servicen, renoveringen och ändringarna av höghusen. I allmänhet krävs inte bygglov eller  andra kontakter med myndigheterna för ändringar   av lägenheterna. Ansvaret för iakttagande av byggnadsstilen och de övriga egenskaperna faller därför på husbolagen, disponenterna och invånarna. I denna artikelserie presenteras faserna och de karaktäristiska dragen i bostadshöghusens arkitektur i fem olika delar enligt tidsperioderna.

Naturnära lekplatser i de skogiga förorterna.
Naturnära lekplatser i de skogiga förorterna. © Bild: Volker von Bonin, Museiverket, Historiska bildarkivet.

1960- och 1970-talets höghusförorter uppstod som en del av den stora strukturförändringen i det finländska samhället. Alltfler människor flyttade från landsbygden till tätorterna, vilket krävde ett intensivt byggande på tätorterna. Problemet löstes under ledning av bankerna och byggnadsrörelserna genom att genomföra stora, höghusdominerade helheter av områdesbyggande utanför stadskärnorna. Byggandet av höghus var speciellt livligt i början av 1970-talet och under rekordåret 1974 byggdes allt som allt  46 200 höghuslägenheter  vårt land. I produktionen av höghus fokuserade man på att uppnå de kvantitativa målen. Enligt bostadsstyrelsens anvisningar skulle man i byggandet ”eftersträva en så långt driven industriell serieproduktion som möjligt”.

Många barnfamiljer flyttade till de nya förorterna.
Många barnfamiljer flyttade till de nya förorterna. © Bild: Teuvo Kanerva, Museiverket, Historiska bildarkivet.

Mängden förtillverkade delar och olika lägenheter skulle begränsas för att uppnå de ”besparingar och fördelar som serieproduktionen ger”. Byggnaderna skulle inte heller ha ”onödiga utsprång eller vinklar". Nyckelorden i bostadsproduktionen var effektivitet, industriell serieproduktion, förtillverkade konstruktionsdelar, moduldimensionering och standardisering. Ibland behövdes överhuvudtaget ingen objektsspecifik bygg- eller bostadsplanering, utan byggfirmorna använde färdiga modellameller, och genom att kombinera dessa kunde man åstadkomma den nödvändiga våningsarealen. För ”planeraren” återstod det att sända de färdigt ifyllda blanketterna vidare.

I planläggningen återgick man igen till rutnätsplanen

I början av 1960-talet fick husen en öppen placering som följde terrängformerna och beaktade de fördelaktiga väderstrecken, såsom på Kasberget och i Hertonäs. Ofta bildade områdena stora enhetliga helheter. Till exempel Källstrand och Solhöjden i Esbo representerar ett övergripande planeringssätt.

I Kortepohja, Jyväskylä, användes den traditionella rutnätsplanen.
I Kortepohja, Jyväskylä, användes den traditionella rutnätsplanen. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Rönnbacka i Helsingfors och Viitaniemi i Jyväskylä i sin tur utgör exempel på ett formfulländat stadsplanearrangemang och representerar toppen av modern finländsk bostadsområdesarkitektur. Aldrig före eller efter detta har något motsvarande byggts i Finland.

De stereotypa förorter som uppkom vid decennieskiftet mellan 1960- och 1970-talet skiljer sig i väsentlig grad från de tidigare monumentala arrangemangen. Byggnaderna placerades systematiskt i rektangulära grupper i stil med en rutnätsplan. Exempel på detta är Kortepohja i Jyväskylä, Björkhagen i Karleby och Vårberga i Borgå. På 1970-talet var byggnadseffektiviteten större än i skogsförorterna och storarrangemangen under de föregående decennierna. Som värst uppstod de ensidiga rutnätsplanerna enligt tornkranarnas rörelsebanor. Den övergripande planeringen av sociala kontakter, tjänster och trafiknät resulterade i bland annat Östra Böle i Helsingfors, Olars i Esbo, Björkby i Vanda och Hervanta i Tammerfors.

Betongelement gjorde fasaderna strama

I början av 1960-talet var elementhusen av varierande modeller, och element i olika storlekar användes. I fasaderna gynnades bandfönster och indragna balkonger.

Bandförnstren framhävde det vågräta intrycket av fasaderna.
Bandförnstren framhävde det vågräta intrycket av fasaderna. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Från och med slutet av decenniet utarmades det arkitektoniska inslaget i höghusen av det industriella elementbyggandet. Lösningen med hålelement i ytterväggarna upprepades monotont och byggnaderna hade alltid samma rektangulära kantigaform. Fönstren gjordes som hål mitt i elementen och balkongerna var separata torn av element. Enligt aravaanvisningarna skulle man sträva efter att begränsa mängden basmaterial i en byggnad.

De vanligaste materialen i fasaderna var målad, tunnputsad eller obelagd betong. Från och med början av 1960-talet användes också frilagd ballast. Man försökte ge liv åt fasaderna genom färgsättning och val av ytstenar i den frilagda ballasten. Man försökte också ändra utseendet på de oändliga rutelementen av samma form genom att bilda vågräta eller lodräta band i fasadbeläggningen med hjälp av färg eller ytbehandling. Oftast dominerades ändå husens yttre av balkongerna som var placerade utanför stommen på bärande sidoväggar.

Enbart de stora lägenheterna hade egen balkong

Idag är många balkonger inglasade.
Idag är många balkonger inglasade. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Enligt aravaanvisningarna försökte man begränsa antalet olika fönstertyper för att uppnå fördelarna med serieproduktionen. Varje bostadsrum skulle utrustas med ett vädringsfönster eller en vädringslucka som kunde öppnas. De utrymmen som hade en dörr ut till balkongen utgjorde ett undantag. Den vanligaste fönstertypen var ett kvadratiskt eller vågrätt rektangulärt fönster med ett 20–30 centimeter brett vädringsgaller. Fram till mitten av 1970-talet hade husen tvåglasfönster med träramar som öppnades inåt-inåt. Som målningsbehandling gynnades träskyddsmedel och bets i mörka nyanser.

De ädelträfanerade trädörrarna från början av 1960-talet ersattes i slutet av 1960-talet av standardiserade dörrar i stål och glas.

En- och tvårummarna hade ofta ingen balkong för att aravaanvisningarna förbjöd balkonger i enrummare fram till år 1968. I början av 1960-talet var utskjutande balkonger som vilade på banskenor populära. Balkongerna hade ett betongräcke eller ett metallräcke som var täckt med en skiva i asbestcement, en plåtskiva eller ett järntrådsglas. I slutet av decenniet blev det vanligare med balkonger av betongelement som vilade på bärande sidoväggar.

Plana tak blev snabbt vanligare

De plana taken var i allmänhet belagda med filt som skyddades med singel.
De plana taken var i allmänhet belagda med filt som skyddades med singel. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

I början av 1960-talet hade taken ännu mycket varierande former. Svagt sluttande sadeltak samt olika typer av terrasserade sadel- och pulpettak var vanliga. Under yttertaket bildades en ventilerad hålighet i vindsbjälklaget, men bruksvindarna slopades småningom. Den vanligaste värmeisoleringen var träullsskivor, och den mest använda takbeläggningen plåt . I slutet av 1960-talet blev de plana taken vanligare och redan i början av 1970-talet var det den vanligaste typen av tak. De plana taken byggdes direkt på värmeisoleringen, till exempel lättklinker, mineralull eller skumplast. I vissa fall stödde takkonstruktionerna på underbyggnader i trä. Takbeläggningen var en filt som skyddats med singel.

Också trapporna gjordes av element

Den vanligaste typen av trappor var en tvåarmad trappa, men också spiraltrappor och raka trappor användes. I bestämmelserna fanns det inte längre något krav på naturligt ljus i trapphusen, och därför placerades mörka trapphus i mitten av stommen där det på sin höjd fanns ett takfönster som gav ljus uppifrån.

Ibland planerades trapphusen så att naturligt ljus strömmade in i dem.
Ibland planerades trapphusen så att naturligt ljus strömmade in i dem. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Trapporna var i allmänhet konstruerade av element. Vånings- och vilplanen var ofta massiva betongelement också när platsgjutna mellanbjälklag användes. Det våningsplan av element som lämpade sig för minimidimensionerade tvåarmade trappor var 150 cm x 255 cm och vilplanet 120 cm x 255 cm.

Det vanligaste ytmaterialet i trappstegen var mosaikbetong. I vil- och våningsplanen samt i vestibulgolvet användes dessutom plastplattor. Golvlister i plast blev vanligare. Trappräckena var oftast standardiserade spjälräcken i stål som hölls ihop av plattjärn. I den övre delen var plattjärnet täckt med en handledare i plast.

Den vanligaste typen av trappa var en rak tvåarmad trappa, men också spiraltrappor och raka trappor användes.

I slutet av 1960-talet byggdes inga sopschakt och vädringsbalkonger längre i anslutning till trapphuset  Aravaanvisningarna tillät installation av hissar enbart i hus med fem eller flera våningar.

Planlösningarna var fungerande

Som motvikt till massproduktionen var lägenheterna under denna tidsperiod ofta noggrant planerade. De lösningar som man hade goda erfarenheter av kopierades inom gränserna för elementtekniken från objekt till objekt. Denna metod skapade en uppfattning om att ingen arkitekt ens behövdes för planeringen av bostadshöghus. Men utan Lauri Silvennoinens, Esko Korhonens och andra arkitekters modeller skulle det inte ha funnits något att kopiera.

Gott om plats för måltider i ett 1960-tals kök.
Gott om plats för måltider i ett 1960-tals kök. © Bild: Jorma Blomqvist, Museiverket, Historiska bildarkivet.

I de inre utrymmena var en slät dörr den vanligaste typen av dörrar. På 1960–70-talen fick dörrarna en ännu lättare konstruktion. Stommen bestod av enbart tunna lister i kanterna av dörren och utrymmet mellan dessa fylldes med pappceller och täcktes med en hårdplatta.

Höghusområden från 1960–70-talen

Esbo: Källstrand, Karabacka, Grönbacka, Hagalid, Ivisnäs, Olars, Mattby, Sökö, Stensvik, Södrik och Bergans.

Helsingfors: Botbygård, Rönnbacka, Botbyhöjden, Övitsböle, Kvarnbäcken, Gårdsbacka, Nordsjö (den gamla delen), Jakobacka, Brobacka, Mellungsbacka, Rönninge, Storskog, Havshagen och Östra Böle.

Tavastehus: Nummi, Jukola och Katuma.

Träskända: Jamppa.

Mattby i Esbo byggdes i kuperad skogsterräng.
Mattby i Esbo byggdes i kuperad skogsterräng. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Kouvola: Eskolanmäki.

Kuopio: Puijonlaakso.

Uleåborg: Rajakylä.

Björneborg: Pormestarinluoto.

Borgå: Gammelbacka.

Rovaniemi: Korkalovaara.

Tampere: Tesomajärvi, Ruotula, Ristimäki, Peltolammi och Hervanta.

Åbo: Ilpois, Runosbacken.

Vasa: Korsnäståget och Sunnanvik.

Vanda: Gruvsta, Klippsta, Simonsböle (Simonsskog, Simonsberg, Simonsbro, Malmängen), Mikkola, Håkansböle, Mårtensdal, Myrbacka, Västerkulla och Hasselbacken.

Lisää aiheesta:

Kerrostalot 1880-1940,  Petri Neuvonen, Erkki Mäkiö ja Maarit Malinen, Rakennustietosäätiö, 2002.

Kerrostalot 1940-1960, Erkki Mäkiö… (et al.), Rakennustietosäätiö, 1990.

Kerrostalot 1960-1975, Erkki Mäkiö ... (et al.), Rakennustietosäätiö, 1994.

Kerrostalot 1880-2000 –arkkitehtuuri, rakennustekniikka, korjaaminen, Petri Neuvonen (toim.), Rakennustietosäätiö, 2006.

Kerrostalojen julkisivukorjaus, Petri Neuvonen, Suomen ympäristö 37/2009, Ympäristöministeriö, 2009.

Publicerad 23.12.2009 kl. 10.15, uppdaterad 10.9.2018 kl. 11.30