Bostadsbygge i Finland på 1900-talet

Mikko Härö

På 1900-talet utvecklades Finland från ett jordbrukssamhälle till ett industrialiserat och urbaniserat välfärdssamhälle. Utvecklingen var snabb och häftig i synnerhet efter kriget.

Trähus i Vallgård i Helsingfors.
Trähus i Vallgård i Helsingfors. © Bild: Pekka Kärki, Museiverket.

Bostadspolitiken, markplaneringen, finansieringen av bostadsbyggen och bostadshandeln samt boendestyrningen och -normeringen utgjorde en central del av samhälls- och kolonisationspolitiken. I början fick bostadspolitiken lösa arbetarbefolkningens bostadsfrågor och stödja kolonisationsverksamheten, ena samhället efter medborgarkriget och förbättra situationen för den obesuttna befolkningen. Även den ekonomiska depressionen på 1930-talet krävde åtgärder.

Med stöd av torpar- och kolonisationslagarna skapades småbruk, vilket fördubblade antalet jordbrukare som ägde sin gård. Kolonisationsverksamheten efter andra världskriget fortsatte denna utveckling. Organisationer och privata planerare, vanligtvis kunniga byggmästare, specialiserade sig på att organisera småbrukarnas bostadsförhållanden. Boendenivån på landsbygden höjdes genom normeringar och rationaliseringar, och den närmade sig övrigt bostadsbyggande.

Samhällen för arbetarbefolkningen och borgerskapet

Före landets självständighet hade städerna små resurser att föra en jord- och tomtpolitik. Utanför städerna och invid järnvägen uppstod samhällen främst på privat initiativ. Arbetarbefolkningens bostadsområden, som t.ex. Pispala i Tammerfors, fick ofta växa fritt, medan borgerskapets Grankulla samt Brändö i Helsingfors planerades av arkitekter.

På 1920-talet blev det vanligare att grunda köpingar och sammanslå förstäder. Sammanslagningarna var väsentliga för städernas markpolitik ända fram till 1950-talet, eftersom mark behövdes för bostäder.

Bostadsområden i städerna

Också små städer och köpingar lät utarbeta storslagna tillväxtplaner, som utarbetades av bl.a. O.-I. Meurman, Bertel Jung och Birger Brunila. Slutna stenhuskvarter planerades i centrumen, gatunätet var hierarkiskt med huvud- och bostadsgator, villaområden omgav centrumen. Planerna genomfördes endast delvis, men bostadsområdena i planerna kan alltjämt skönjas i våra städer.

Stadsbyggandet blev livligare i slutet av 1920-talet. Bostadsaktiebolag ersatte privata byggare som ofta hade byggmästarbakgrund. Det blev småningom vanligare att äga sin bostad än att bo på hyra. De största nya bostadsområdena i Helsingfors på 1910–30-talet var medelklassamhället i Främre och Bortre Tölö och arbetarbefolkningens bosättning i Vallgård med sina stenhuskvarter och stora innergårdar. Kottby i Helsingfors byggdes till en trädgårdsstad för arbetarbefolkningen. Matti Välikangas planerade bostadshus för två och fyra familjer. Målet var att kunna erbjuda en bostad med åtminstone kök och ett rum.

Ule älvs mynning, Toivonniemi höghusområde och området Tuira på stranden mitt emot.
Ule älvs mynning, Toivonniemi höghusområde och området Tuira på stranden mitt emot. © Bild: Hannu Vallas, Museiverket.

Motsvarande områden planerades också i andra städer, till exempel i Tuira i Uleåborg, som på 1910-talet planerades som ett villaområde för borgerskapet och mindre bostäder för arbetarbefolkningen. Största delen av Tuira byggdes på 1920- och 30-talet.  Men i motsats till Kottby skyddades Tuira inte och därför fick den gamla bebyggelsen senare ge vika för flervåningshus.

Folk bodde även i industrisamhällen

Industrisamhällenas bostadsområden var ofta belägna utanför städerna. Genom att erbjuda bostäder tryggade bolagen tillgången till arbetskraft. Välkända industriarkitekter svarade för markplaneringen och planeringen av byggnaderna, till exempel Bertel Liljeqvist, W. G. Palmqvist, Alvar Aalto, Aarne Ervi och Heimo Kautonen.

Bostadsområdena var vanligtvis parklika och arkitekturen av hög klass. Områdena var hierarkiska – ledningen, ingenjörerna och de anställda bodde på sina egna områden och i egna hustyper, och dimensionerna och utrustningsnivån varierade enligt invånarens ställning i bolaget.

Den högklassiga traditionen fortsatte efter kriget, till exempel på de bostadsområden som hörde till Ule älvs kraftverk eller Pansio skeppsindustris bostadsområden från 1940-talet, vilka planerades av Ervi. Erik Bryggman planerade ett innovativt frontmannaområde med trähus i Pansio. Trähusbygget utnyttjade Ahlströms huselement.

Bostadsområden byggdes också i närheten av sanatorier, mentalsjukhus och centralsjukhus i skogstrakter, städer och i utkanten av städerna. Typiska för den tiden var de flervånings- och radhusområden som byggdes enligt den utmärkta basarkitekturen för efterkrigstida skogsgarnisorer.

Styrning, normer och ideologier

Tammerfors.
Tammerfors. © Bild: Pekka Kärki.

Bostädernas nivå och sätt – hela boendekulturen – styrdes och normerades. Det innebar en kontinuerlig men svag utveckling av bostadsnivån, och kanske även en viss brist på alternativ i vår boendekultur.  Modell- och typritningar, statens stöd- och låneformer, industrialiseringen av byggbranschen och områdesbyggandet samt de privata penninginstitutens verksamhet stod för styrningen.

Bostadsarkitekturen har också kopplats till samhällsidealen. I synnerhet funktionalismen associerades med tron på att man fostrar bättre människor och samhällen med trivsamt och sunt bostadsbyggande, en estetiskt högklassig och naturnära bostadsmiljö. Grundtyperna för en modern bostad och boendemiljö – öppen kvartersstruktur, lamellhus, genomgående lägenheter – byggdes första gången hos oss i Sunila, Rautpohja och på landets första områdesbyggkomplex, dvs. Olympiabyn. 1930-talets stora bostadsområde i Bortre Tölö var en kombination av mer traditionella slutna kvarter och urbana hus som växlade mellan klassicism och funktionalism.

Efter kriget behövde landet en bostadspolitik

Reparationerna efter krigsförstörelsen, kolonisationen av den evakuerade befolkningen och inflyttningen till städerna på 1960- och 70-talet blev en i decennier utsträckt utmaning för bostadspolitiken. Även energikrisen på 1970-talet och den ekonomiska regressionen på 1990-talet krävde handling. Under inkomstpolitikens årtionden blev bostadspolitiken ett sätt att fördela inkomsterna och bygga upp ett välfärdssamhälle.

Utöver de tekniska, materiella och markplaneringsrelaterade reformerna inom bostadsbyggandet blev dagens standardbostad allt vanligare i de efterkrigstida bostadsområdena. Principerna var standardisering och rationalisering, betoning på familjen, rumsindelning enligt funktionsamt tillämpning av minimi- eller optimidimensioneringar. Standardmodellen bestod av en bostad med ett kök och två till fyra rum. Det har varit svårt att frångå denna norm.

Hos oss byggde man och bygger alltjämt små bostäder: finländarna bor trångt. När frågan om arbetarbefolkningens bostäder blev aktuell i början av förra seklet utgick man ofta från en bostad bestående av ett rum med egen spis där man därtill inhyste eventuella underhyresgäster. I slutet av seklet förfogade varje invånare i snitt över ca 30 m2 i lägenheter på tre till fyra rum.

I början av seklet ingick sex personer i ett genomsnittshushåll, i början av 1990-talet 2,5 personer. Antalet bostäder steg samtidigt från mindre än en halv miljon till ca två miljoner. Under de senaste decennierna har bostädernas utrustningsnivå stigit kontinuerligt; det senaste tillägget är telekommunikationsförbindelserna. Också marknaden för sällanköpsvaror har vuxit; resultatet ser man i mängden hushållsapparater.

Renoveringar vanligare under de senaste decennierna

Renoveringen av bostadsbyggnader och stöd för renoveringar blev vanligare på 1970-talet, när bl.a. försöken med grundliga renoveringar inleddes. En bidragande faktor till renoveringsivern var också energikrisen, som följdes av stöd för överdriven tilläggsisolering, mineralull och plast. I dag vet vi vilka negativa följder de hade. Först på 1980–90-talet vann renoveringskulturen, i synnerhet när det gäller att bevara kulturhistoriska särdrag, insteg i bostäderna.

Frontmannahuset är en finländsk företeelse

I kriget förstördes eller förlorades en tiondel av landets bostäder. Efter krigsåren skaffades bostäder till 400 000 evakuerade och frontmän, och landet återuppbyggdes. I Lappland bodde folk i källare under husruiner, i torvstugor och i gårds- och bastubyggnader som av hävd alltid byggdes först. I huvudstaden motsvarades dessa av nödbostäder i skyddsrum.

Bostadsområdet Britas utgör ett välbevarat exempel på ett villaområde som har planerats för trädgårdsstadsliknande boende och karaktäriseras av att alla hus har byggts enligt typritningar.
Bostadsområdet Britas utgör ett välbevarat exempel på ett villaområde som har planerats för trädgårdsstadsliknande boende och karaktäriseras av att alla hus har byggts enligt typritningar. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Finland återuppbyggdes, nu i kolonisationsområdena och på bostadsområden med frontmannahus och tätorter.  Finland var en av de få europeiska stater där man ännu så här sent åstadkom en stor mängd småbruk och småbrukare; 100 000 nya småbruk och 75 000 bostadshus, till största delen 1,5-våningsträhus för en familj.  Även frontmannaområdena i städerna och andra tätorter fick en något agrar prägel, eftersom det hörde trädgårdsland till tomterna för att invånarna skulle ha möjlighet till självförsörjning.

Frontmannahuset har sagts vara det mest säregna uttrycket för den finländska modernismen (Saarikangas). Det representerar standardiserad rationalitet. Byggandet byggde på RT-kort (företaget Rakennustietos anvisningar om byggande enligt god byggnadssed) och typritningar som utarbetats under krigsåren. Materialet var det lättaste och billigaste man kom över, trä i form av bräder.  Planlösningarna var ofta enkla och välfungerande, fyra rum med vindsrum grupperade runt en hjärtmur. Byggarna gjorde detaljer och inredningar mer enligt eget tycke och smak. Husen byggdes till största delen själv och med gemensamma krafter.

Städerna förändras och växer

Byggtekniken och byggmaterialen i städernas flervåningshus förändrades efter kriget. Samtidigt började man på allvar genomdriva en funktionell stadsstruktur, även om bostadsbyggnadernas yttre mjukades upp på grund av kristiden och materialromantiken.  Bostadshusen försågs med burspråk, grovputs och färger, och för detaljer och effekter användes tegel, trä och skiffer.

Statens roll var avgörande. Staten belånade tidvis mer än 2/3 av bostadsproduktionen. Aravasystemet från år 1949 hänförde sig till stadsbyggandet och även till det faktum att det blev vanligare att folk ägde sina bostäder.  Systemet ersattes senare av bankfinansiering.

Planläggningen av bostadsområden var länge meurmanskt (Asemakaavaoppi, 1947) (Stadsplaneringslära) och stödde sig på idéer om trädgårdsstäder och internationella förstadsteorier. Städerna ansågs vara hierarkiska och decentraliserade. Ett separat affärscentrum, vanligtvis det gamla stadscentret, omgavs av bostadsområden inom räckhåll för kollektivtrafiken. Dessa bostadsområden skiljdes åt av grönområden. Bostadsområdena bestod av förorter som var försedda med några offentliga och kommersiella bastjänster. I funktionalistisk anda byggdes områden med flervåningshus, radhuslängor och enfamiljshus i förorterna.

Idén genomfördes konsekvent i alla stora städer i vårt land. Till exempel i Uleåborg utvecklades stadens bostadsområden enligt Meurmans och Aarne Ervis generalplan från år 1952, och samma skedde i Åbo med Olavi Laisaaris generalplan och stadsutvecklingsplan från år 1952. Hagalund, som byggdes fritt i naturen med sina omväxlande hus- och lägenhetstyper, förblev i stort sett det enda i sitt slag, men ingalunda det enda högklassiga nya bostadsområdet.

På 1960- och 70-talet flyttade man till förorterna

Flervåningshusen präglade det enorma och snabba bostadsbyggandet under omstruktureringen på 1960- och 70-talet. Typiskt för förorterna från denna massproduktionstid – förutom konstruktionerna som bestämdes av lyftkranens räckvidd – är principen om externmatning, en samlingsgata som omger området, från vilken gator och rutter för fotgängare och cyklister ledde till bostäderna. Förorter som byggts i skogsområden under friare former och som utnyttjade områdets topografi efterföljdes av en återgång till strängare rektangulära koordinater. De nya variationerna och tolkningarna i stenhusstädernas traditionella slutna kvarter återvände till städerna i slutet av 1900-talet.

Olympiabyn.
Olympiabyn. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Bostadsbyggnaderna i förorterna byggdes inte för att hålla länge. Husens spekulativa väntetid vid förortsbyggandet rörde sig kring några tiotal år. Renoverbarhet behövdes inte; man utgick ifrån en bestående förändring, en oundviklig återkommande sanering av bostadsområdena.

På 1970-talet byggdes bostäder i en takt som aldrig senare överskridits. Bostadsbeståndet ökade med en fjärdedel. Efter detta har förortsboendet förändrats i snabb takt. När barnen blir vuxna och åldersklasserna minskar sjunker invånarantalet, genomsnittsåldern stiger och grunden för all service försvagas. Många områdens status sjönk. Förortsreformerna på 1980- och 90-talet fyllde ett stort behov.

Trähusstäder revs

Ännu efter kriget var städernas bostadsområden stora, glest byggda, låga och gröna, trähus på rutplansområden. De äldsta städernas rutplanscentrum och de större städernas rymligare rutplansområden från slutet av 1800-talet blev illa åtgångna på 1950–70-talet. De sanerades.

Förändringarna medförde extra stora splittringar i städerna i inre och östra Finland. I Finska vikens och Bottenvikens kuststäder bevarades de gamla boendemiljöerna något bättre. Också ett bra saneringssyfte kunde urvattnas genom en dålig kvalitet på byggandet eller på grund av att bilparkeringarna upptog mer gårdsyta och bitar av grönområden än det var tänkt. Liknande förändringar har skett i alla våra städer; som exempel kan nämnas den fina trästaden i stadsdel 5 och 6 i Ekenäs från början av 1900-talet som utplånades eller förstörelsen av miljön i Heinäpää och Tuira i Uleåborg, som präglades av grönska och enplansträhus.

Småhus är ett bostadsideal

På 1960-talet frångick man det typiska efterkrigstida enfamiljshuset. I stället kom enplanshus och radhuslängor med snedtak och slutligen plant tak. Samtidigt övergick man till att bygga nyckelfärdiga småhus och småhus av element. Den lyckliga familjen bodde i tegelhus senast på 1960-talet.

Sedan 1970 har bostadsmässan varit skyltfönstret för småhusboendet. På den första bostadsmässan i Finby i Tusby sökte man ännu ett nytt småhus. De industriella tillverkarnas typhus och olika konstruktionssystem fokuserades. Under bostadsmässans hela historia har man sökt det rätta småhuset, och sökandet fortsätter alltjämt. Byggmetoderna och hustyperna har förändrats och blivit mångsidigare under åren.

Mäss- och småhusområdena visar väldigt tydligt hur finländarnas ideal ser ut: ett enfamiljs- och småhus, helst med åstak, praktiskt inrett och naturnära. Arkitekturens estetiska kvalitet har vanligtvis gått i andra hand. Huvudlinjen för byggandet har varit något annat än de högklassiga enskilda byggnader som mässorna och arkitektpublikationerna presenterar. Boendet och byggandet har emellertid även reagerat på samhällsförändringarna, ekologiska frågor, energieffektivitet och handikappboendet.

Publicerad 10.7.2006 kl. 13.15, uppdaterad 10.9.2018 kl. 11.34