Allaktivitetsbyggnader för kultur och högkonjunkturen på 1980-talet - Konserthuset i S:t Michel

Aura Kivilaakso

Högkonjunkturen avspeglade sig i byggandet

Finländarnas levnadsstandard ökade så småningom efter andra världskriget Utbudet av byggnadsmaterial och arbetskraft ökade, vilket påskyndade byggandet ännu mer än förut. Den förbättrade ekonomiska situationen flyttade också snart tyngdpunkterna inom byggandet. 1960- och 1970-talen var en tid då det byggdes mycket bostadshus. 1980-talet präglades av behov med anknytning till medborgarnas ökade fritid och ändrade levnadsvanor.

Konsert- och kongresscentret Mikaeli i S:t Michel.
Konsert- och kongresscentret Mikaeli i S:t Michel. © Bild: Paavo Lötjönen.

Som ett utmärkande fenomen för byggnadskulturen under årtiondet kan man betrakta mångaktivitetsbyggnaderna för kultur, som byggdes i tilltagande antal under 1980-talet. Byggnadstypen erbjöd en möjlighet till olika former av kulturverksamhet, såsom musik- och teaterföreställningar, men uppfyllde även behoven inom det livliga affärslivet. Under 1980-talet reserverade man i konserthus ofta även utrymmen för att ordna sammankomster av olika storlek.

Särskilt arkitekten, professor Arto Sipinen (f. 1936), planerade flitigt kulturbyggnader. Konserthuset i S:t Michel, det vill säga Konsert- och kongresscentret Mikaeli, är en byggnad som han har planerat. Den återspeglar högkonjunkturen under 1980-talet. Som en allaktivitetsbyggnad för kultur representerar den de ändrade behoven som den ekonomiska högkonjunkturen förde med sig.

Mikkelin konserttikeskus
© Bild: Aura Kivilaakso.

Under 1980- och 1990-talen vann Arto Sipinen flera arkitekturtävlingar om kulturbyggnader. Utöver arkitekturtävlingarna som ordnades av kulturcentrerna i Esbo, Imatra och Kuusamo hade han även framgång i en designtävling som ordnades av kulturcentret i Lahtis och som omfattade ett teaterhus och ett vuxenutbildningscentrum. Konserthuset i S:t Michel var däremot ett beställningsarbete från staden. Planen för ett nytt konsert- och kongresshus beställdes till S:t Michels stads 150-årsjubileum.

Konsert- och kongresscentret som en del av landskapet

Byggnaden placerades i skogsmiljö på gångavstånd från S:t Michels stadskärna – i staden men ändå mitt i naturen. Den närmaste omgivningen förblev orörd, frånsett de grundarbeten som behövdes för den försumpade byggplatsen. En av utgångspunkterna för planeringen var förhållandet mellan vattnet och byggnaden: konserthuset placerades jämlikt i förhållande till den intilliggande Pankalammis vattenyta, så att endast en vall av sten skiljer byggnaden från vattnet.

Mikkelin konserttikeskus3
© Bild: Arkitekter Sipinen Oy.

Mätt med en bredare måttstock är byggnaden också en del av S:t Michels historiska stadsstruktur. Den är en del av S:t Michels centrums gamla rutplan. Tillsammans med domkyrkan och järnvägsstationen bildar konserthuset en viktig axel i stadsplanen. Domkyrkotornet, som fungerar som en avslutning på axeln i väster, syns från foajén i konserthuset som ligger en kilometer från centrum, särskilt då tornet är upplyst om kvällarna.

Dialogen mellan naturen och byggnaden blev viktig även i konserthusets exteriör. Både med formerna och i materialvalet betonade man det enkla sambandet mellan det yttre och det inre. De breda glasytorna fungerar som en länk på samma sida som vattnet mellan tjärnen samt kafé- och foajéutrymmet. De mäktiga ytorna av vit finsk marmor fungerade som motvikt till glasytorna.

Fasadernas fördelning av massan följer placeringen inomhus. Byggnaden struktureras av kubformer, varav den största innefattar huvudkonsertsalen. Utöver konsert- och mötessalar finns det öppna publikfoajéer i byggnaden och den veckade formen på kaféutrymmet, som finns på samma sida som tjärnen, mjukar upp fasadens i övrigt raka linjer. Tanken bakom byggnaden, som möjliggör många slags verksamheter, var att fasadens veckning erbjuder en möjlighet till att uppleva utrymmet samtidigt både inifrån och utifrån.

Monument för välfärden

Mikkelin konserttikeskus sisältä
© Bild: Arkitekter Sipinen Oy.

Både konserthuset i S:t Michel och allaktivitetsbyggnaderna för kultur som byggnadstyp fungerar som symboler för högkonjunkturen på 1980-talet. Det fanns ett stort behov av kulturbyggnader och särskilt konsertsalar under årtiondet, eftersom konsumtionen av konst, med musik i spetsen, ökade under den senare hälften av 1990-talet. Därför behövdes det mer utrymme runtom i landet för att ordna musikevenemang. Byggnadstypen har således en stark anknytning till begreppet välfärds-Finland. Då man efter kriget hade löst folkets bostadsproblem genom många nya bostadsområden, tog man nu ett steg framåt i byggandets behovshierarki i riktning mot fritidsbyggnader.

Kulturcentret Poleeni i Pieksämäki blev färdigt 1989 (Arkitekterna Gullichsen Kairamo Vormala).
Kulturcentret Poleeni i Pieksämäki blev färdigt 1989 (Arkitekterna Gullichsen Kairamo Vormala). © Bild: Aura Kivilaakso.

I allaktivitetsbyggnaderna för kultur förenas 1980-talets anda i två former. Å ena sidan återspeglar byggnadstypen den ekonomiska tillväxten som möjliggjorde byggandet av byggnader avsedda för kulturbehovet, å andra sidan skvallrar den om utrymmesbehoven för det blomstrande affärslivet och för att tillbringa fritid. Genom att bygga mötes- och konsertutrymmen under samma tak löste man behoven både inom arbetslivet och under fritiden då levnadsstandarden steg.

Mikkelin konserttikeskus pohjapiirros
© Bild: Arkitekter Sipinen Oy.

Guldåldern för allaktivitetsbyggnaderna för kultur upphörde under lågkonjunkturen på 1990-talet. Senare ändrades byggandet av kulturhus då man till exempel började bygga om gamla fabriksbyggnader för kulturbruk. Man kan betrakta konserthuset i S:t Michel som ett byggnadsarv som har bevarat sitt användningsvärde som ett byggnadshistoriskt och landskapligt monument av sin tid.

I Museiverkets projekt om byggd välfärd studeras och värderas det unga byggnadsarvet.

Litteratur

Niskanen, Riitta 2008. Missä soitto soi. Musiikkitilat Suomessa. Jyväskylä: Multikustannus.

Sipinen, Arto. Mikkelin konserttitalo. ­–Arkkitehti 2/1989, 52–57.

Tapani Aartomaa (toim.) 2001. Arto Sipinen – arkkitehti. Lahti: Studio Aartomaa.

Publicerad 15.11.2011 kl. 15.05, uppdaterad 2.2.2016 kl. 10.43