Tjärtillverkningens traditioner fortsätter

Olli Cavén och Esa Heikkinen

Man vet att tjära har tillverkats runtom i världen redan i tusentals år före vår tidsräkning. I Finland blev tjärbränningen vanligare på 1600-talet, och i hundratals år var tjäran Finlands viktigaste exportprodukt. I början av 1700-talet flyttades tyngdpunkten i tjärproduktionen till Österbotten och på 1800-talet vidare till Kajanaland som blev det sista viktiga området för tjärproduktion i Finland. Vid sekelskiftet fördes mer än 50 000 tunnor tjära, dvs. 6,5 miljoner liter, årligen från Kajanaland till tjärhovet i Uleåborg. I Kajanaland var produktionen betydande ända fram till första världskriget, och därefter minskade betydelsen av tjära som exportprodukt till en bråkdel av vad den var under glansperioden. Träbåtarnas era upphörde och å andra sidan gav virket som sågvara ett bättre pris med mindre arbete. Efter kriget, ända fram till de senaste åren, har tjärtillverkningen legat i händerna på aktiva traditionsvärnare samt några små producenter av industriell tjära.

Dalmästaren trampar till torven i tjärdalen och övervakar att elden hålls under kontroll.
Dalmästaren trampar till torven i tjärdalen och övervakar att elden hålls under kontroll. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

Tjärbränningen återupplivas

På 1990-talet, delvis tack vare EU:s nya finansieringsmöjligheter, återupplivades den traditionella tjärbränningen, och produkter som tillverkas av tjära har utvecklats på olika håll i Finland. Bland annat Kainuun tervaprojekti (Kajanalands tjärprojekt) som genomfördes åren 1997–2000 värnade om tjärtraditionen, ordnade turistevenemang och främjade tillverkningen av högklassig daltjära. Det utvecklade också tjärproducenternas anskaffning av råvaror och främjade rätt användning av tjära. Knappt tio företagare i Kajanaland bedriver yrkesmässig produktion av tjära, antingen på deltid eller som huvudsyssla. Som råvara används huvudsakligen stubbar samt träd som angripits av törskaterost. Anskaffningen av tjärved är ändå ett av de största praktiska problemen i tjärbränningen, och exempelvis utnyttjande av gallringsskogar för detta ändamål håller på att utvecklas tillsammans med organisationerna inom skogsbranschen.

Talltjära är vanligast

Kådigt tallvirke duger som råvara för tjära.
Kådigt tallvirke duger som råvara för tjära. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

Tjära kan tillverkas av olika träslag, men i detta sammanhang avses med tjära (pyroleum pini) en oljeliknande vätska som har producerats genom torrdestillering av tallkåda. Bland de fraktionsdestillat som utvinns ur trä och används som impregneringsmedel är tjäran det viktigaste. Nävertjära som är en annan viktig gren inom tjärproduktionen tillverkades i Finland både för husbehov och som industriråvara ända in på 1950-talet.

Talltjära tillverkas genom torrdestillering enligt den direkta metoden och torrdestillering enligt den indirekta metoden. I den direkta metoden, som omfattar traditionell tjärdalsbränning och olika tjärmilor, produceras den värme som krävs för processen genom kolning av råvaran i syrefattiga förhållanden. I den indirekta metoden produceras den nödvändiga värmen helt och hållet med yttre bränsle, och råvaran placeras i en sluten cistern där kolningen sker.

Tjärdalen brinner i flera dygn

Tjärdalen tänds med tände eller spånor från fronten på nedre delen av dalen.
Tjärdalen tänds med tände eller spånor från fronten på nedre delen av dalen. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

I Finland har tjära för det mesta tillverkats genom tjärdalsbränning. Detta innebär att ”spånor” från tjärstubbar, träd som angripits av törskaterost eller som kluvits genom att göra hål i kådiga träd placeras på en tätad konformad botten så att tjäran och de övriga vätskorna under kolningen kan rinna ner i mitten av dalen och därifrån vidare genom dalens ”öga" längs ”pipan” och ”pennan” ner i en tunna i ”gropen”. Veden som staplats i en grytbottenformad hög täcks med torv och tätas ytterligare med lera ovanpå dalen. Vid kanterna lämnas ett tändningsfält, där dalen kan tändas med hjälp av näver och spån. En lugn regnfri sommarkväll är den bästa tidpunkten  att tända en tjärdal.

Hela omkretsen av dalen är tänd. Till vänster en tjärklocka i trä. Man slog i klockan för att meddela sockenborna att tjärbränningen hade börjat.
Hela omkretsen av dalen är tänd. Till vänster en tjärklocka i trä. Man slog i klockan för att meddela sockenborna att tjärbränningen hade börjat. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

Processen regleras genom att lägga till eller ta bort torv så att kolningen sprider sig så jämnt som möjligt mot kärnan. Tappningen av tjära kan börja 2–3 dygn senare. Den vätska som först rinner ut innehåller rikligt med vatten och terpentin. Sedan kommer den bästa så kallade fina tjäran och därefter blir tjäran tjockare i takt med kolningens framskridande, ända tills vätskan slutligen blir mycket trögflytande, mörk och illaluktande. Idag varierar volymen på tjärdalarna mellan 50 och 100 p-m³. En dal med denna volym brinner 5–7 dygn och ger cirka 30 liter tjära/m³ . Andra produkter som fås från tjärdalen är träsyra och kol.

Högklassig tjära doftar gott

Tjäran kan användas först efter att den har stått några veckor och vätskor som vatten och träsyra har separerats ur den. För vissa användningsändamål, till exempel ytbehandling av spåntak, är det bra att låta tjäran stå till och med över vintern. Högklassig daltjära doftar gott och har en jämn flytande form, den får inte innehålla några orenheter såsom jordmaterial, sot eller kornigheter. Omsorgsfullt tillverkad daltjära anses allmänt vara den bästa tjärkvaliteten för ytbehandling av trä. Det kan ändå finnas till och med betydande variationer i kvaliteten, beroende på brännarens färdigheter och den råvara som har använts. Det säkraste är att använda kända, sakkunniga tillverkares produkter.

Bränning i tunna för husbehov

Dalmästaren tänder en liten tjärdal på en kubikmeter för att bränna tjära för husbehov.
Dalmästaren tänder en liten tjärdal på en kubikmeter för att bränna tjära för husbehov. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

Tjära kan också tillverkas enligt den så kallade tunnmetoden som lämpar sig närmast för bränning i liten skala för husbehov eller för demonstrering av torrdestillering av virke. Metoden går ut på att en tunna fylls till hälften med tjärvirke så tätt som möjligt, och ett stålnät spänns över tunnans öppning för att förhindra att delar av råvaran faller ut. En konformad plåttratt med ett rör i bottnen grävs ned i marken och på denna placeras den fyllda tunnan upp och ner. Runt tunnan byggs ett eldskydd av till exempel två tunnhalvor. Mellan skyddet och den fyllda tunnan tänds en eld som får brinna jämnt i 6-8 timmar medan tjära mellan varven tappas genom röret. Det som är viktigt för att tillverkningen ska lyckas är förutom god råvara också att tunnans omfång är väl tätat och att värmen kan hållas så jämn som möjligt. Kvaliteten på tunntjäran motsvarar i allmänhet ändå inte daltjärans kvalitet, utan den blir lätt kornig eller också beckig på grund av för hög temperatur. Med erfarenhet kan man också med tunnmetoden lyckas få relativt högklassig tjära samt också goda kol åtminstone för husbehov. Detaljerade anvisningar om tillverkning av tunntjära ges av bland annat Finlands Skogsförening r.f.

Tjärindustrin är småskalig

Fördelarna med tjärdalsbränningen är de låga investeringskostnaderna, och å andra sidan har den yrkeskunskap som överförts som traditionskunskap inte krävt så omfattande kännedom om kemiska processer som industriell tillverkning av tjära. Tjärdalen kunde också alltid byggas i närheten av det ställe där råvaran fanns, vilket innebar att transportsträckorna inte blev överdrivet långa.

En tjärtunna i gropen. Ovanom syns ändan av pipan genom vilken tjäran tappas i tunnan.
En tjärtunna i gropen. Ovanom syns ändan av pipan genom vilken tjäran tappas i tunnan. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

Under den senare hälften av 1800-talet tillverkades alltfler tjärugnar i Finland, men först på 1890-talet utvecklades tillverkningen av apparaterna så att de nödvändiga investeringarna kunde göras också av förmögnare bönder. Staten beviljade lån för projekt med att grunda tjärugnar, och i synnerhet i Norra Finland var det avgörande för att göra denna metod vanligare. Tjärfabrikernas lönsamhet försämrades ändå småningom ända tills det skedde en liten uppgång under andra världskriget. Priset på terpentinet från tjärtillverkningen sjönk på grund av att terpentin bildades som en biprodukt inom träförädlingsindustrin och detta i sin tur bidrog till en snabbare nedgång inom tjär- och terpentinindustrin. I Finland finns det idag några industriella tjärtillverkare som också förädlar olika biprodukter av tjäran, till exempel myggoljor, doftämnen, bastutjära o.d.

Texten grundar sig på en artikel i Den Finska Ekens publikation "Rakennettu kestämään - tutki ja opi" år 2003.

Litteratur:

Entonen Katariina red. [et al.]: Suomalainen hautaterva, Åbo, Rakennusperinteen ystävät ry 2003.

Nykänen Panu, red.: Hallan tervaa, Hallan Ukon terva- ja tärpättitehdas, Hyrynsalmi, Löytöjoki : restaureringsrapport 1997-2001, Helsingfors 2002.

Paajala Juhani och Jokivartio Tuula: Tervan valmistus ja käyttö, Uleåborg 1998.

Kontaktuppgifter för producenter av daltjära finns på Kainuun Tervaprojektis webbplats www.kainuunterva.com.

Publicerad 4.11.2008 kl. 14.15, uppdaterad 11.9.2018 kl. 9.13