På resa med Kirsti – Förskoleundervisningens förenhetligande helhet för lärande i musémiljö

Juli-Anna Aerila, Marja-Leena Rönkkö och Satu Grönman

Förskoleundervisningen har som mål att berika barnets upplevelsevärld och erbjuda möjligheter att bli inspirerad, experimentera och att lära sig nytt. Barnens utveckling inom de olika kunskaps- och färdighetsområdena breddas genom att de agerar och leker i mångsidiga lärmiljöer. Genom att bekanta sig med olika former av kultur och uttryck stärks barnens färdigheter i att delta och påverka och de erbjuds möjligheter att utveckla sin kreativitet. (Grunderna för förskoleundervisningens läroplan, 2014.) Konstbetonade helheter för lärande stöder barnets självförverkligande som kommer från upplevelser och fantasi. Dessutom länkas sådant som barnet lär sig genom dessa aktivitetsbaserade och konstbetonade metoder ihop med barnets upplevelser på ett konkret sätt och gör lärandet effektivare.

Sjömannens hem ligger vid Raumo älv, och dess gård och byggnader berättar hur det såg ut i Gamla Raumo på 1700- och 1800-talen.
Sjömannens hem ligger vid Raumo älv, och dess gård och byggnader berättar hur det såg ut i Gamla Raumo på 1700- och 1800-talen. © Bild: Ewelina Dobosz, Raumo museum.

 

En sjömans hem Kirsti som lärmiljö

I Raumo bekantar sig varje elev i förskoleundervisningen med museet Kirsti – en sjömans hem. Inomhus presenterar museet livet under olika perioder, och museet har boningsrum från 1800–1900-talsskiftet, från 1940-talet och från 1970-talet. I huvudsak visar museet upp ägarfamiljers och hyresgästers boende på 1900-talet.

Förutom själva bostadshuset hör även en gårdsplan och flera mindre byggnader till museet. Tomten kantas av uthusbyggnader; en bod, ett stall, en ladugård och en förrådsbyggnad. Där det inte finns några byggnader har tomten omgetts med ett staket. En del av den slutna gårdsplanen har spärrats av med ett staket där man på vintern kunde släppa ut djuren för att sträcka på benen. Huset byggdes av skeppare, men senare har det ägts av sjömän, arbetare och hantverkare.

Bakgrunden för planeringen av den förenhetligande lärandeprocessen.
Bakgrunden för planeringen av den förenhetligande lärandeprocessen (på finska). © Bild: Aerila, Rönkkö & Grönman 2018.

En förenhetligande lärandeprocess som mål

Enligt grunderna för förskoleundervisningens läroplan (2014) ska man erbjuda barn möjligheten att leva sig in i närmiljöns historia genom att diskutera och använda olika metoder som hjälper barnen att leva sig in i historian. KEKÄ kommer från de finska orden för berättelser och hantverk (kertomukset ja käsityö), och i KEKÄ-forskning utvecklas pedagogik som förenhetligar förskole- och elementarundervisningen. På besöket till sjömannens hem lär sig barnen innehåll i läsning och skrivning, handarbete och kulturfostran med hjälp av musémiljön, och bekantar sig med sin egen närmiljös historia genom att leva sig in i de människors liv som levde under en annan period.

Kreativa uppgifter aktiverar lärandet

I KEKÄ-forskningen stöder man barnens lärande genom uppgifter som innehåller obligatoriska, valbara och kreativa element. Uppgifternas obligatoriska element är undervisningsinnehåll som alla ska öva på. De valbara elementen är sådana som barnen kan välja bland, medan de kreativa elementen är sådana som barnet gör självständigt utan handledning av läraren genom att utnyttja sin egen kreativitet. Målet är att barnet förutom de gemensamma målen kan använda sin egen kreativitet i uppgiften och fritt beskriva sin egen erfarenhet.

Berättelser speglar upplevelser av lärande

Berättarkonst och berättelser är viktiga för oss alla. Med hjälp av berättelser minns och strukturerar vi våra erfarenheter, våra tankar och det vi lärt oss. Man kan säga att hela livet är en berättelse. I KEKÄ-helheterna används barnlitteratur, berättelser som berättas av vuxna och barnens egna berättelser. Barnlitteraturen hjälper barnen att förstå och leva sig in i olika situationer och tider som är främmande för dem. Genom sina egna berättelser beskriver de sin värld och gör sin röst hörd.

En berättelseform som upplevts fungera bra i KEKÄ-helheterna är förutsägande berättelser. Med en förutsägande berättelse avses att man gissar hur en berättelse ska fortsätta genom att skriva, berätta, uppföra eller rita. När ett barn berättar en förutsägande berättelse får hen både innehållsmässigt och strukturellt material för sin berättelse från originaltexten: hen kan använda samma huvudperson och andra karaktärer samt samma plats, och hen kan få idéer för hur handlingen ska fortsätta ur motiv som är viktiga med tanke på berättelsens struktur. Då kan barnet lära sig berättelsens struktur, och hur mycket av originaltexten barnet utnyttjar samt hur hen gör det berättar om barnets läskunnighet och tidigare erfarenhet av berättelser. En analys av KEKÄ-materialen visar att detaljerna i barns förutsägande berättelser som skapats under besöken beskriver barnens iakttagelser och förståelse för sin omgivning.

Ett barns förutsägande berättelse och dess illustrationer.
Ett barns förutsägande berättelse och dess illustrationer.

 

Förutsägande berättelser som skapats under besöket till Kirsti – en sjömans hem innehåller gott om material både från barnens egen upplevelsevärld och från musémiljön. I berättelserna blandas föreställningar och historia som hör ihop med barnens förflutna. Barnens förutsägande berättelser lär fungera väl som en utgångspunkt för diskussioner om livet förr i tiden, och på basis av dem kan man förstå barnens tankar om det förflutna. De förutsägande berättelserna berättar också om barnens inlevelse i det förflutna och i Kirstis liv, eftersom alla barn gav Kirsti ett lyckligt slut. Det var viktigt för dem att Kirstis familj skulle återförenas och vara lyckliga.

I den här KEKÄ-processen skrev barnen sina förutsägande berättelser på basis av Annastiina Mäkitalos bok ”Vanhan Rauman Kirsti” (Kirsti från Gamla Raumo, 2012). Boken beskriver hur familjen som bodde i Kirsti - en sjömans hem levde i början av 1900-talet, och den innehåller gott om detaljer om Kirstis hus både inomhus och utomhus och om människorna som bodde där. Bokens författare och illustratör har satt sig in i både den tidens sjömannafamiljs liv och i Kirstis musémiljö. Man behöver ändå inte hitta en bok som uttryckligen beskriver undersökningsobjektet, utan berättelsen kan ha skrivits av vem som helst som är insatt i ämnet, eller så kan den vara en verklig historisk berättelse om platsen eller ett föremål som finns där.

Hantverket bär på ett minne

Planering och genomförande på basis av en förutsägande berättelse.
Planering och genomförande på basis av en förutsägande berättelse.

 

Inom KEKÄ-processen för lärande fungerar berättelserna också som inspiration för hantverk som skapas som en fullständig hantverksprocess. En fullständig hantverksprocess är en tillämpning av en kreativ problemlösningsprocess där en person skapar en idé samt planerar och tillverkar produkten och sedan utvärderar både processen och verket som uppkom under den. Med barn i förskoleåldern kan man stöda den fullständiga hantverksprocessen genom att stöda dem i idéskapandet, planeringen och tillverkandet genom att begränsa verkets utgångspunkter, material och teknik. Målet är ändå att var och en skapar sitt eget hantverk där barnen själva bestämmer föremålets färg, form och detaljer.

Tovning av bottnen till ett kramdjur.
Tovning av bottnen till ett kramdjur. © Bild: Marja-Leena Rönkkö.

En berättelse om porslinshundarna som fanns i sjömanshemmet fungerade som utgångspunkt för hantverket som skapades under besöket till Kirsti – en sjömans hem. Enligt berättelsen symboliserar porslinshundarna familjens längtan efter sjömannen som befann sig långt bort, och de berättade för förbipasserande om familjens pappa var hemma eller till sjöss. Under besöket fick barnen i uppgift att designa ett eget kramdjur som skulle ha samma uppgift i deras liv. Kramdjuret skapades genom tovning, och barnen designade sina figurer med hjälp av ett färdigt mönster. Alla kramdjuren var olika, och de avbildade sådant som var viktigt för barnen, till exempel katten som bor hos pappa eller deras favoritleksak. KEKÄ-processerna har visat att ett föremål som barnet skapat själv, som kombinerar både upplevelserna under besöket och barnets eget liv, hjälper barnet att minnas besökets berättelser och detaljer. Dessutom berättar föremålet om besökets personliga betydelse både för dess skapare och för andra.

Mot en förenhetligande lärandeprocess med KEKÄ

I den här KEKÄ-processen förvandlas en aktiv upplevelse på museet alltså först till en berättelse, som sedan bearbetas vidare, och som resultat föds ett konkret föremål. Sådana här läroämnesspecifika uppgifter för lärande stöder barnen i att bekanta sig med sin lärmiljö, eftersom de hjälper dem att rikta sin uppmärksamhet och ger dem möjligheten att styra sin verksamhet i en mer målorienterad riktning. En intressant och rik lärmiljö skapar idéer för barnen i att genomföra uppgifterna för lärande, gör verksamheten mer barninriktad, och hjälper barnen at minnas och förstå saker genom en upplevelse som uppkommit i omgivningen.

Att uppnå processens mål.
Att uppnå processens mål (på finska). © Bild: Aerila, Rönkkö & Grönman 2018.

Källor:

Aerila, J.-A., Rönkkö, M.-L. & Grönman, S. (2018, manuskript under utvärdering). Matkalla kotikaupungin menneisyyteen– Esiopetuksen eheyttävä oppimisprosessi museoympäristössä. I verket M. Hiltunen, T. Jokela & P. Granö (red.) Suhteessa maailmaan. Publikationer från Lapplands universitet.

Aerila, J.-A., Rönkkö, M.-L. & Grönman, S. (2016a) Almost like us – getting familiar with another historical period in a pre-school group. International Journal of Learning and Teaching, 8(3), 204–213

Aerila, J.-A., Rönkkö, M.-L. & Grönman, S. (2016b) Field trip to a historic house museum with preschoolers: Stories and crafts as tools for cultural heritage education. Visitor Studies, 19(2), 144–155. DOI: 10.1080/10645578.2016.1220187

Rönkkö, M.-L., Aerila, J.-A. & Grönman, S. (2016) Creative Inspiration for Preschoolers from Museums. International Journal of Early Childhood, 48(1), 17-32. DOI 10.1007/s13158-016-0159-z

Aerila, J.-A., Rönkkö, M.-L. & Grönman, S. (2015) Kirjallisuuskasvatus osana eheyttävää oppimista. Kielikukko 1–2/2015, 4–11.

Publicerad 15.3.2018 kl. 18.35, uppdaterad 15.3.2018 kl. 18.33