Var mans rätt till sommarbostad

Irma Lounatvuori

Den längtan till naturen som vaknade under 1700-talet förefaller ha nått sin ytterlighet, där var och en anses ha rätt till egen sommarstuga. Den s.k. strandlagen, som trädde i kraft 1969, reglerar hur sommarstugor och bastur får byggas vid stranden, samtidigt som den garanterar markägarna en rättvis möjlighet att stycka av strandtomter. Många kommuner äger hundratals kilometer strandlinje och enligt strandgeneralplanen kunde man bygga tusentals stugor längs stränderna. Sedan 1980 har antalet sommarstugor och ‑villor nästan fördubblats; år 1998 fanns det över 400 000 stugor och varje år byggs ytterligare flera tusen nya. När weekendstugor och sommarnöjen görs vinterbonade uppstår problem både tekniskt och landskapsmässigt, då nya vägar ska byggas samt avlopp och sophantering organiseras.

Stugliv i Kisko i början av 2000-talet.
Stugliv i Kisko i början av 2000-talet. © Bild: Petra Hollmérus.

Genom att lördagarna blev lediga 1965 och semestern förlängdes till fyra veckor kunde allt flera samhällsklasser njuta av sommarledigt. Bättre kommunikationer gjorde det möjligt att ha ett sommarnöje på längre avstånd från städerna, i inlandet eller i skärgården. Bönder som lagt ner odlingen sålde tomt efter tomt till hugade byggare av strandstugor; över allt fler åkrar har en ny bilväg dragits till stranden. Stugbyggandet har gått relativt otyglat till och styrts av ohämmad kreativitet. Av ett timrat hus utan brädfodring har med tiden utvecklats den bekanta finländska sommarstugan, vilken fortlever tack vare produktionen av färdiga stugor, som växer i både omfång och alternativ.

Villa Palma.
Villa Palma. © Bild: Pekka Kärki, Museiverket.

Den finländska villakulturen tog sig form under 1800-talet. Seden att tillbringa sommaren på landet hade tidigare funnits endast bland de högre stånden, som ägde lantgods och herrgårdar. Förmögna stadsborgare hade fr.o.m. slutet av 1700-talet mindre lantgårdar där de tillbringade sommaren, eller familjen hyrde en trädgårdslott utanför stadens tullar. Ett av de äldsta exemplen på detta är Anders Roos villa Terra Nova utanför Karleby. Den tidiga villaarkitekturen representeras åter av den på 1830-talet byggda Villa Palma i Mallot i Karleby.

Städernas villasamhällen

För att försköna utkanterna av och infartsvägen till Helsingfors, som 1812 blivit huvudstad, började man på 1820-talet stycka parceller för trädgårdsodlingar i Tölö. Platserna var obebyggda och delvis ängsmark. På parcellen skulle byggas, enligt definition, en relativt liten, men likväl prydlig byggnad. Villabosättningen i Tölö spred sig till Hummelviken och Mejlans i slutet av 1800-talet. På Helsingfors östra öar – Degerö, Jollas, Villinge och Vårdö – samt på Runsala i Åbo uppstod blomstrande sommarsamhällen. Deras invånare kunde lätt ta sig med ångbåtar, som trafikerade mellan öarna, från huvudstadens dammiga sommar till svalkan i de stora villorna, parkerna och badhusen.

Helsingfors- och Åboborna angav tonen för de villaparceller och villasamhällen som började anläggas i andra städers utkanter. Öarna och holmarna längs kusten erbjöd utmärkta förhållanden för villaliv. Runsala med sina talrika unika villor är utan tvivel det mest framstående villaområdet från 1800-talet, men betydande villasamhällen byggdes fr.o.m. slutet av 1800-talet också utanför andra kuststäder, som t.ex. i Nystad och Jakobstad, samt i Pihlava i Björneborg, i Vasa skärgård, i Sandstrand, Yxpila och kring Kaustarviken i Karleby, samt i Hietasaari i Uleåborg.

Villa på Runsala.
Villa på Runsala. © Bild: P.O. Welin, Museiverket.

Runt landsortsstäderna vid de natursköna insjöarna uppkom också liknande villasamhällen, som t.ex. Suopelto i Sysmä, Asikkala i Vääksy eller villabebyggelsen i Mäntyharju. Ett kapitel för sig är badgästernas villor i anslutning till badinrättningarna. Av villorna vid baden i Nyslott, Villmanstrand, Heinola och Lovisa finns endast ett fåtal kvar, men i Hangö bildar villorna en hel stadsdel, och i Helsingfors utgör villorna från badens tidevarv en del av Brunnsparken, som i dag är en diplomatstadsdel.

På jakt efter en nationell stil

Som motvikt till den romantiska villatypen sökte de nordiska arkitekterna inspiration i den fornskandinaviska byggtraditionen. De första exemplen är Sebastian Gripenbergs Sorsaniemi och den s.k. Arkitektvillan i Runsala. En klass för sig i detta letande efter en nationell stil utgör konstnärs- och ödemarksvillorna, av vilka de första var Axel Galléns Kalela och Emil Vikströms Visavuori i Sääksmäki från 1890-talet. Båda ritades av konstnärerna själva och i exteriörerna blandas inslag av inhemskt folkligt byggande med östkarelska motiv. Det finns också beröringspunkter med såväl den schweiziska som den fornnorska träbyggnadstraditionen.

Kännetecknande för konstnärsvillorna blev de ofodrade och omålade timmerväggarna, samt de breda taksprången, svalgångarna och ateljéerna som var höga som kyrkorum. Utöver de villor som nämnts ovan kan allmänheten i dag beundra museerna och stormanshemmen Sibelius Ainola, Pekka Halonens Halosenniemi, Gallén-Kallelas Tarvaspää samt arkitekttrion Gesellius–Lindgren–Saarinens ”ödemarksateljé” Hvitträsk.

Medelklassen tar över villalivet

Gumtäkts koloniträdgård i Helsingfors.
Gumtäkts koloniträdgård i Helsingfors. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Som en följd av den ekonomiska utvecklingen och de sociala förändringarna i samhället i början av 1900-talet, fick även medelklassen njuta av villalivet. Vid samma tidpunkt fick även arbetarna, som flyttat från landsbygden till städerna, en möjlighet till rekreation och odling av billiga livsmedel i koloniträdgårdarna. De anlades enligt tyska förebilde och första fanns i Tammerfors, Uleåborg och i Brunakärr i Helsingfors.

 Verksamheten, som ursprungligen tog fasta på nytta och nöje, har i de äldre koloniträdgårdarna gett upphov till helgjutna miljöer av trädgårdskonst och skönhet. De enhetliga stugområdena för olika yrkesgrupper, t.ex. poliser och konduktörer på Stenudden och Drumsö, kan jämföras med kolonistugorna.

De stora villorna blir trivsamma bostäder

År 1913 inbjöd månadsskriften Otava arkitekter att tävla om planeringen av villor som skulle ge uttryck för den nya arkitekturen. De villaritningar, som publicerades anses ha spelat en stor roll för hur den finländska fritidsbostaden utformades. Femton år senare arrangerades en ny villatävling, eftersom uppfattningen om en sommarbostad och dess funktioner ansågs ha förändrats under åren. Sättet att njuta av sommaren i lugn och ro, utan att jagas upp av att bara låta tiden gå, vilket avspeglas i ritningarna i den första tävlingen, hade tyvärr försvunnit. Den nya tiden utnyttjade människorna noggrannare än den gamla, goda tiden och tillät bara korta semestrar, i synnerhet för den yngre generationen som inte hade tillgång till billigt, bekvämt och rymligt byggda villor från tiden före krigen. Sommarvillan var inte längre ett perfekt hem; dess viktigaste funktion var att tjäna som en trivsam bostad, dit man tog sig för att komma bort ett tag från det egentliga hemmet.

Genom tävlingen, där bl.a. Alvar Aalto och Erik Bryggman med flera förslag fanns bland de prisbelönta, ville man hitta förebilder för såväl lättkonstruerade semesterstugor och fiskekojor som för större villor med flera rum.

Publicerad 26.3.2006 kl. 15.10, uppdaterad 11.9.2018 kl. 8.50