Sommarboendets kulturhistoria – veckoslutsstugor och andrahem

Miikka Kurri

I början av 1900-talet kunde enbart en liten del av befolkningen njuta av ett flott villaliv, men under den senare hälften av seklet blev de nya typerna av sommarstugor en dröm för hela befolkningen. Det finns många olika samhälleliga orsaker till fritidsbostädernas popularitet, till exempel urbaniseringen, den höjda inkomstnivån, den ökade fritiden, de förbättrade kommunikationerna och den ökade bilismen. Den förändring i fritidsboendets kultur som började på 1930-talet ställde friluftslivet i fokus och gjorde de nya typerna av förmånliga fritidsbostäder tillgängliga för allt fler människor. I dag finns det närmare en halv miljon fritidsbostäder i vårt land, allt från små bastustugor till gamla lantgårdar och lyxiga, välutrustade andrabostäder.

På 1930-talet tillbringade man mycket tid utomhus vid de anspråkslösa sommarstugorna. Södra Karelens museum.
På 1930-talet tillbringade man mycket tid utomhus vid de anspråkslösa sommarstugorna. © Bild: Södra Karelens museum.

Det lyxiga villalivet blev enklare

På sommaren blev trädgårdsskötsel populärt och på många av gårdarna vid stugorna fanns en grönskande nyttoträdgård. Soile Tirilä, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.
På sommaren blev trädgårdsskötsel populärt och på många av gårdarna vid stugorna fanns en grönskande nyttoträdgård. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Redan i början av 1900-talet fanns det vid sidan av villorna också anspråkslösare sommarbebyggelse. På några orter hade industriarbetarna egna jordlotter, där man eventuellt byggde en liten sommarstuga som bas för friluftsliv, odling eller fiske. En egentlig sommarvilla hörde likväl till den förmögna överklassens privilegier.

Under tiden mellan världskrigen återspeglades moderniseringen och demokratiseringen också i villalivet. Villa-arkitekturen förenklades och istället för de yttre ramarna betonades medelklassens familjevärden, sport, friluftsliv och trädgårdsskötsel i sommarlivet. De nya mer anspråkslösa sommarbostäderna representerade förutom en ny arkitektur och livsstil också idealen i ett samhälle som blev mer demokratiserat, medelklassdominerat och urbaniserat.

De tidigaste sommarvillorna beboddes under hela den varma sommarperioden, och stadshemmet stod tomt under denna tid. Sedan decennieskiftet mellan 1920- och 1930-talet blev en ny typ av stugkultur vanligare. Man tillbringade kortare tider i taget på fritidsstugan, till exempel kvällar och veckoslut. Därför kallade man också de nya sommarbostäderna veckosluts-, lördags-, sommar- eller sportstugor.

Förändringen i stugkulturen innebar att man kunde göra en avstickare till de små och anspråkslösa veckosluts- eller sommarstugorna enbart på dagen. Södra Karelens museum.
Förändringen i stugkulturen innebar att man kunde göra en avstickare till de små och anspråkslösa veckosluts- eller sommarstugorna enbart på dagen. © Bild: Södra Karelens museum.

Förändringarna i stuglivet syntes också i byggnadernas yttre. Sommarbostäderna behövde inte längre vara stora, dyra eller utsmyckade, utan man klarade sig med något mer anspråkslöst och billigare. I de mindre stugorna behövdes ingen murad eldstad, och stugorna kunde byggas på betongpelare. Tidsperiodens nya byggnadssätt och -material bidrog med egna nya element till stugans yttre. De små brädstugorna som var fodrade med byggskivor påminde om koloniträdgårdsstugorna som redan tidigare hade etablerats i Finland.

Friluftsliv på veckoslutsstugorna

Nya typer av sommarstugor utvecklades också med stöd av arkitekturtävlingar. Den tidigaste torde vara den planeringstävling som ordnades av tidskriften Aitta och vars resultat publicerades i en bok: ”Halpoja kesäasuntoja: Aitan piirustuskilpailussa v. 1928 palkitut ja lunastetut ehdotukset”.  I tävlingen deltog flera av den nya generationens arkitekter, till exempel Alvar Aalto, Hilding Ekelund och Erik Bryggman. År 1932 publicerades resultaten av den arkitekttävling som ordnades av Enso-Gutzeit Oy, ”20 Lauantaimajaa”, där försöket att utveckla en ny typ av byggnad enligt funktionalismens principer tydligt framhävdes.

Stockmann presenterar olika semesterbyggnader och stugor i sin katalog år 1936. Både traditionella modeller och modernare sommarbostäder har inkluderats.
Stockmann presenterar olika semesterbyggnader och stugor i sin katalog år 1936. Både traditionella modeller och modernare sommarbostäder har inkluderats.

Bland modellritningarna på 1920–1930-talen fanns både moderna små villor med pulpettak och traditionella stugor med sadeltak. Byggnadernas förhållande till terrängen och väderstrecken ansågs vara viktigt. I de mindre villamodellerna fanns det ofta bara ett rum med ett litet vardagsrum, en köksvrå och en sovalkov som var avskild med gardiner. På tjugofem kvadratmeter kunde man utmärkt placera allt som en 4–5 personers familj behövde för några dagar. Man ville inte ha något tjänstefolk till de nya sommarbostäderna, och de skulle heller inte ha fått plats där. Trots att veckoslutsstugorna på 1930-talet inte heller planerades för långvarigt boende, tillbringade man också på många av de små sommarställena långa semestrar, precis som man gjorde i det tidigare villalivet.

Kristidsstugor byggdes på talko

Efter krigen ökade villabyggandet kraftigt, och allt oftare kallades semesterbostaden stuga istället för villa. Mellan åren 1940 och 1960 ökade antalet sommarbostäder från 21 000 till 88 000. Nya sommarstugor byggdes på alltfler stränder, vilket på sina ställen ledde till stora förändringar i landskapet. En sommarstuga fick uppföras precis vid strandlinjen, eftersom byggandet inte var reglerat på samma sätt som idag. På 1940–1950-talen blev de små bastustugorna och veckoslutsstugorna den dominerande typen av villa.

På 1950-talet användes en vedspis för matlagningen i sommarstugans kök. Soile Tirilä, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen
På 1950-talet användes en vedspis för matlagningen i sommarstugans kök. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Materialbristen efter krigen ledde till traditionellt träbyggande. Allemansfärdigheterna omfattade ännu husbyggande, och en stuga byggdes ofta på talko. Byggmaterialet fanns i allmänhet på den egna tomten eller i en närliggande skog. Ritningar som hade krafsats ner på en cigarettask gav i tillägg till modellritningarna och de första färdigstugorna direktiv för byggandet. Stugbyggandet var som livligast genast efter krigen, då ett sommarhem kunde sättas ihop av busskarosser eller bestå av gamla kiosker som flyttades till stugtomten.

Ett romantiserande förhållande till den agrara historien i Finland anknöt också till sommarboendet. Stock- och panelytor, bänkar vid väggen, allmogemöbler och gamla föremål blev moderna i stuginredningen. De drag som romantiserade det folkliga byggsättet syntes i till exempel bastustugorna i stock och i den typ av sommarstugor som påminde om en loftbod. Gamla gårdsbyggnader i stock kunde flyttas till sommarhemmets gård.

En sommarstuga byggs i Raumo på 1950-talet. Raumo museum.
En sommarstuga byggs i Raumo på 1950-talet. © Bild: Raumo museum.

Inom de anspråkslösa ramarna återspeglades det moderna naturnära sommarstuglivet i sin mest primitiva form. Stuglivet som romantiserade det förflutna skulle erbjuda rekreation i motvikt till det stressiga och moderna stadslivet. Tidsperioden präglades av ett enkelt stugliv inom anspråkslösa ramar i skenet av en oljelampa, mitt i naturen. Också en småskalig trädgårdsodling som dikterades av praktiska behov betonades i sommarstuglivet genast efter krigen. Många barn i de stora åldersklasserna har en bild av sommarstugorna som ”arbetskolonier” under denna tid.

På sommarstugan värnar man om förhållandena till naturen

Nostalgisk stämning i en stugreklam på 1960-talet.
Nostalgisk stämning i en stugreklam på 1960-talet.

På 1960–1970-talen ökade antalet sommarstugor kraftigt, och enligt statistiken fanns det 250 000 stugor i Finland år 1980. Levnadsstandarden höjdes och landet urbaniserades, antalet personbilar ökade snabbt i början av 1960-talet och samtidigt övergick man stegvis till en femdagars arbetsvecka. Fritidens boendekultur passade bra med upprätthållandet av natur- och landsbygdsförhållandet i ett Finland som blev mer och mer urbaniserat. Urbaniseringen medförde fler potentiella stugköpare, och många fick en möjlighet att skaffa ett sommarställe på den tidigare hembygden. Ofta började man använda släktens gamla lantgård eller en gammal bostadsbyggnad i skärgården som sommarstuga. Stugorna på hembygden blev nostalgiska ställen där varje föremål och plats hade en egen historia.

För många stugägare är närheten till vattnet viktig. Soile Tirilä, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.
För många stugägare är närheten till vattnet viktig. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

På 1960–1970-talen var stugbyggandet brokigt, och husfabrikerna och timmerbyggarna lanserade ett flertal stug- och bastumodeller på marknaden. Vid sidan av det romantiserande stockbyggandet förekom allt fler modeller av låga enplansvillor som återspeglade det moderna bostadsbyggandet. Parallellt med det anspråkslösa stuglivet började man också kräva mer utrymme och bekvämlighet i semesterhemmen för att kunna utnyttja dem året runt. Ny teknik, till exempel elspisar och fjärrstyrda uppvärmningssystem, erbjöds som utrustning också i semesterstugorna. Byggnadsexperiment som genomfördes med nya typer av material hörde till kuriositeterna under denna tidsperiod. Det mest kända torde vara ”Futuro” som planerades av arkitekt Matti Suuronen.

Från stugor till vinterbonade andrabostäder

Dekorativa detaljer är populära igen. Marja Sahlberg, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.
Dekorativa detaljer är populära igen. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.

Under de senaste decennierna har antalet sommarstugor fördubblats, och år 2000 uppgick antalet sommarbostäder redan till 450 000. I och med högkonjunkturen på 1980-talet blev de stora stockvillorna med bekvämligheter moderna igen. Största delen av de nya sommarstugorna väljs bland husfabrikernas modeller av stockvillor och bastustugor. Den tekniska utrustningsnivån i sommarstugorna har blivit högre sedan slutet av 1980-talet, och största delen av de nya fritidsbostäderna utrustas till andrahem som kan användas året runt. Betoningen ligger inte längre på den anspråkslöshet och enkelhet som var karaktäristisk för det tidigare stuglivet. De nygamla stockvillorna kan till exempel ha fritt lånade stildrag av villabyggnaderna från början av 1900-talet. Byggandet av stora semesterhem är också på sätt och vis en återgång till villalivet som det var för hundra år sedan då skillnaden mellan stadshemmet och sommarbostaden inte var så stor i fråga om hushållets underhåll och utrustningsnivå.

Publicerad 3.7.2009 kl. 15.35, uppdaterad 11.2.2016 kl. 14.00