Museet i Pielinen är ett exempel på nordkarelsk tradition

Pinja Metsäranta

Friluftsmuseet vid Pielinens museum i Lieksa presenterar nordkarelsk byggnadstradition på ett mångsidigt sätt. Museet överraskar besökarna med sin omfattning. Det finns något intressant för museibesökare i alla åldrar: museet omfattar bl.a. tre gårdsområden från olika tidsperioder, byggnader som berättar om skogsarbete och jordbruk samt en brandavdelning med brandbekämpningsutrustning från olika år från Pankakoski industriområde. På sommaren betar får på museiområdet, vilket gläder de minsta besökarna.

Museet i Pielinen i Lieksa är Finlands näst största friluftsmuseum. Bild Pinja Metsäranta.
Museet i Pielinen i Lieksa är Finlands näst största friluftsmuseum. © Bild: Pinja Metsäranta.

Gårdar från olika tidsperioder

Ett landsbygdshem i Pielisjärvi omfattade på sin tid ett helt gårdsområde med bodar, bastu och ladugårdar. Gårdarnas och byggnadernas storlek varierade beroende på invånarnas förmögenhet och samhällsställning. Förmögna hus kunde också inhysa hemlösa och egendomslösa människor.

Byggnaderna byggdes helst av hållbara tallstockar och restes på hörnstenar. Takmaterialen varierade; taken kunde bestå av brädor, pärtor, takved, näver eller till och med torv.

Den äldsta gården på museiområdet är ett exempel på en ortodoxkarelsk bosättning från 1600-talet. Den anspråkslösa byggnaden Lukas rökpörte, som tillhör gården, är den äldsta byggnaden på området. Rökpörtet byggdes år 1765. Dessutom finns det en kåta, en bod och ett viltflak på gården.

Pielispiha visar hur en förmögen familj bodde på 1700- och 1800-talet. På gården finns en parstuga som har byggts ihop genom att kombinera storstugan i Virsuvaara, Ikolas farstu i Hallavaara och rökstugan i Kelovaara. Museets parstuga har sammanfogats av delar från olika platser, men traditionellt uppstod parstugorna med tiden, då man samlade på sig en förmögenhet eller behövde mer utrymme.

Virsuvaara storstuga var den första byggnaden som flyttades till museiområdet. Bild Pinja Metsäranta.
Virsuvaara storstuga var den första byggnaden som flyttades till museiområdet. © Bild: Pinja Metsäranta.

Storstugan byggd av tjocka stockar från Virsuvaara är ett över 100 m2 stort sammanhängande utrymme. Inomhus syns rumsfördelningen för olika ändamål, trots att mellanväggar saknas: bredvid dörren finns köket, d.v.s. en stor ugn med spisplattor och kärlhyllor. Bredvid ugnen finns ett eget utrymme för kvinnor och barn, med bl.a. en spinnrock, en vävstol och en vagga. På männens sida finns verktyg som behövs för träarbete. Via farstun kommer man till husets äldsta del, rökstugan. Dess spis har ingen skorsten, endast en liten röklucka i väggen uppe under taket. Rökstugan från år 1821 är en typisk stuga från 1800-talets början. I Pielisjärvi började man bygga spisar med externa skorstenar först på 1830–1840-talet.

Vid Pielispiha finns tio bodar och många andra uthus. På sommaren sov man i bodarna, men på vintern kunde upp till tio personer sova under stugans tak.

Den yngsta gården härstammar från 1910–1920-talet. Den omfattar stugan Lieksavoisen mökki, en övertäckt brunn, en ribastu, en bod och ett fähus. Sådana gårdar var enkla hem för familjer som brukade hyrd mark.

I böndernas levnadssätt ingår också museets väderkvarn och två vattenkvarnar samt byggnader förknippade med jordbruk och fiske såsom kommunens spannmålsmagasin, torkerier samt en nät- och notkåta.

Lieksa älv fungerade som flottningsled

På storstugans kärlhylla förvarades bl.a. lerskålar, dekorationsmålade träkoppar och keramiktallrikar. Bild Pinja Metsäranta.
På storstugans kärlhylla förvarades bl.a. lerskålar, dekorationsmålade träkoppar och keramiktallrikar. © Bild: Pinja Metsäranta.

Skogsarbetet utfördes enligt årstiderna. På vintern fällde man träd på hyggena. Tidigt på våren transporterades träden med stocksläde längs vattenlederna, och under våren och sommaren flottades stockarna till sin slutliga destination.

Savotaranta vid friluftsmuseet visar i vilka kärva förhållanden skogsarbetarna levde. Från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet bodde timmermännen i en skogsbastu, som hade rafsats ihop på en dag. I skogsbastun fanns bara en brits och en ugn. Man kunde också övernatta på lavarna. Flottarnas rastplats kallades ”hartsuva”: där fanns en husfru som sålde kaffe, soppa och kringlor till männen.

Från och med år 1928 förpliktade lagen om skogs- och flottningsarbetares sambostäder stockbolagen att bygga bostäder åt flottarna. Dessa bostäder var synnerligen anspråkslösa, men ändå en avsevärd förbättring av arbetarnas förhållanden. På Savotaranta-området finns fyra stugor: de tre äldsta har byggts av stockar som är timrade med yxa och den yngsta av bjälkar. Den äldsta av stugorna är Pusurinjoki-stugan, som byggdes på 1930-talet i Pusurinjoki och har ett stort rum och ett litet matrum. Mitt i det stora rummet finns en kamin. I stugorna fanns ofta också en husfru, som skötte matlagningen. Hon hade en separat sovalkov och en kokvrå i huset.

Den yngsta av stugorna, Pirttikangas-stugan byggd på 1950-talet i Suolajoki, har stadiga våningssängar med en egen bädd till alla arbetare. Också husfrun har ett eget sovrum och ett kök. På 1950-talet byggdes ännu många stugor, men från och med 1960-talet minskade byggandet. Skogsarbetet mekaniserades och arbetarna kunde åka ut till hyggena med motorfordon.

Byggnader repareras med traditionella metoder

Parstugan byggdes ut med tiden i takt med att förmögenheten ackumulerades eller familjen växte. Bild Pinja Metsäranta.
Parstugan byggdes ut med tiden i takt med att förmögenheten ackumulerades eller familjen växte. © Bild: Pinja Metsäranta.

Byggnaderna vid friluftsmuseet renoveras 2009–2011. Vissa av byggnaderna var i dåligt skick och reparationen är brådskande. Renoveringen genomförs med traditionella metoder och material.

– Av renoveringsobjekten år 2010 är det viktigaste Kelovaara stuga och farstu, vars renovering planerades till höstsäsongen, så att reparationerna inte skulle störa museibesökarna, berättar ställföreträdande museiamanuens Marketta Haavila.

– Museet äger också kvarnar utanför museiområdet. Av dessa renoverades Savijoki vattenkvarn och Hatunkylä väderkvarn under sommaren. Renoveringen av museets övriga kvarnar fortsatte sommaren 2011.

– Byggnaderna på museiområdet började renoveras redan på 1990-talet med stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden. Savotaranta har renoverats med stöd från Metsämiesten Säätiö. När det pågående reparationsprojektet slutförs år 2011 har de viktigaste och mest brådskande reparationerna utförts.

Friluftsmuseet är det näst största i Finland

Savotaranta visar de enkla förhållanden som flottarna levde i. Bild Pinja Metsäranta.
Savotaranta visar de enkla förhållanden som flottarna levde i. © Bild: Pinja Metsäranta.

Pielinens museum fick sin början från bondeföremål som folkskoleläraren Onni E. Koponen samlade in. Lieksa köping löste in samlingen på 1940-talet och den kommunala museiverksamheten inleddes.

Planeringen av friluftsmuseet påbörjades på 1950-talet. Museet började byggas i Pappilanniemi i Lieksa år 1963 och öppnades för besökare år 1965. Den första byggnaden som flyttades till området var Virsuvaara storstuga från början av 1800-talet. Därefter har byggnader från olika ställen i Lieksa och Pielisjärvi flyttats till området. Idag är antalet byggnader över 70. Friluftsmuseet i Pielinen är efter Fölisön i Helsingfors det näst största friluftsmuseet i Finland.

Pielinens museum renoverades med stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden år 2009–2011. Bild Pinja Metsäranta.
Pielinens museum renoverades med stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden år 2009–2011. © Bild: Pinja Metsäranta.

– Varje år besöks museet av knappt 10 000 personer. I juni ordnas arbetsdemonstrationer med frivilliga krafter. Då får besökarna till exempel se spinning, vävning eller näverarbeten.

– Under vintersäsongen är friluftsmuseet stängt, men det är möjligt att besöka vissa stugor och bostäder enligt förhandsreservation, berättar Haavila.

Pielinens museum samt området vid Isopappila och Lieksa kyrka bildar ett kulturlandskap vid Lieksa älvs mynning som ingår i Museiverkets förteckning av byggda kulturmiljöer av riksintresse.

Publicerad 4.5.2011 kl. 15.55, uppdaterad 11.9.2018 kl. 8.45