Kulturlandskapet förändras

Johanna Forsius

Mitt på åkern på en kulle står ett hus, en ägoväg leder över åkrarna till skogsbrynet. Där står ett annat hus, en nästan fallfärdig gammal stuga. Längs åsfoten slingrar sig en väg, i dalsänkan skymtar en sjö eller en älv, och de kuperade åkermarkerna omges av skogsklädda kullar.

Vardagslandskapet på landsbygden karaktäriseras av ändamålsenlighet och spår av arbete – åkrarna som odlats i århundraden och som öppnar sig kring gårdarna och deras ekonomibyggnader.
Vardagslandskapet på landsbygden karaktäriseras av ändamålsenlighet och spår av arbete – åkrarna som odlats i århundraden och som öppnar sig kring gårdarna och deras ekonomibyggnader. © Bild: Johanna Forsius, Museiverket.

Om man kan läsa den historia som ingår i detta vanliga finländska lantliga landskap, kan den berätta mycket. Vägen som går från gården till skogsbrynet är en gammal boskapsstig längs med vilken kreaturen vallades ut till bete. Huset vid skogsbrynet har flyttats dit från bytomten efter storskiftet. Den övergivna stugan är ett gammalt soldattorp från 1700-talet. Enarna på heden döljer ett gravfält från järnåldern. Vägen som löper längs åsen följer samma sträckning som ridvägen vilken användes för kyrkfärder på 1700-talet. Den smala vägen som leder över åkern till följande tidigare bytomt har i tiden uppstått längs gärdsgården mellan åkern och ängen. Kraftledningarna som skär genom skogen går längs med den medeltida bygränsen. De äldsta åkrarna i byn är belägna runt en tidigare bytomt och har odlats i flera hundra år. Åkerfältet är exakt det samma som på 1700-talet, eftersom all odlingsbar mark hade då redan tagits i bruk. Gränsen mellan skogen och åkern följer den forntida strandlinjen och visar var vattenytan låg för tusentals år sedan.

De äldsta lagren i landsbygdens kulturlandskap utgörs av spåren efter naturhistoriska fenomen, som t.ex. istiden och det forna Östersjöns utveckling från flera tusen år tillbaka i tiden. Landskapets former bestäms av berggrunden, och stenslagen bestämmer i sin tur landskapets karaktär, rytm, riktning och proportioner. Jordarterna avgör vilken växtlighet som klarar sig i olika trakter och på olika höjd.

Markformationerna, klimatet, vattendragen, bördigheten och möjligheterna att röra sig har skapat både ramarna och gränserna för människans verksamhet. Omgivningen har utmanat människan att hitta på lösningar och handlingssätt, vilka i sin tur har satt sina spår i landskapet. Människan har i sitt förhållande till naturen antingen anpassat sig, funnit en balans eller förändrat naturen.

Från fångstkultur till permanent bosättning

Fångstkulturen anpassade sig till naturen, och spåren efter den är vanligen dolda i det naturliga landskapet.

När man började röja marker för odling, förändrades också naturen. I vissa trakter i Finland har det funnits bosättning sedan järnåldern, medan tidigare obebodda trakter fick ny bosättning. På medeltiden spred bosättningen ut sig i hög grad tack vare kronans målmedvetna bosättningsåtgärder; i regel bildades byar. En by var länge en självständig och ekonomiskt oberoende enhet, med endast få kontakter med andra byar. Inom byns gränser röjde man odlingsmarker och byggde ut bosättningen, på olika sätt på olika håll i Finland. Först med byteshushållningen började man knyta kontakter och röra på sig: växelverkan med utomstående ökade och byarna kunde t.o.m. specialisera sig.

Bondgårdar, sätesgårdar, rusthåll och torp

I början av nya tiden var Finlands befolkning mestadels bönder. Antalet säterigårdar, som ägdes av frälsemän (adeln) och var befriade från skatt, ökade på 1600-talet. De var välbelägna på ställen med ett gynnsamt klimat, invid rika ängar och vidsträckta skogar. På 1800-talet hade rusthållarna blivit storgodsägare av samma mått som adeln, och skillnaden i förmögenhet mellan de adliga godsägarna och rusthållarna hade plånats ut. Många rusthåll, dvs. hemman som underhöll en ryttare med häst för krigstjänstgöring, var enskilda hemman vars ägor omfattade en hel jordregisterby.

Indelningsverket omfattade även knekt- och soldattorp. Rusthållaren skulle inte själv ställa upp för armétjänst, utan han åtog sig att skaffa en ryttare, eller knekt, som skulle ges ett torp att bo i. Soldattorpen underhölls av gemensamma krafter av en rote. Knekt- och soldattorpen stod på 1700-talet på bytomterna eller intill dem längs landsvägen.

Storskiftet ändrar landskapet

Under tegskiftet mättes med hjälp av måttstock för varje hus enligt dess mantal en smal teg av byns åkrar, så att varje hus fick i relation till sitt mantalsvärde lika mycket både bättre och sämre jord. På de tegindelade åkrarna måste alla följa en gemensam odlingsrytm och sköta om åkerbruket samtidigt. En förordning om storskifte utfärdades 1757, och den ansågs vara lösningen för att främja jordbruket och bosättningen. Storskiftet genomfördes i huvudsak mellan 1760 och 1800, i vissa byar först i början av 1900-talet – på Karlö så sent som på 1990-talet.

I och med storskiftet ändrades bosättningens läge, eftersom en del av stamgårdarna flyttade bort från den medeltida bytomten. För det andra avstyckades från de gamla byarna s.k. överloppsjord för anläggning av kronans nyhemman.

När storskiftet inleddes stod husen i byn på en bytomt, i en tät klunga på bybacken. Normalt bestod en by i södra och västra Finland av två till fem hemman. De tavastländska byarna var större. Genom storskiftet ville man slå ihop en hemmans åkrar till större enheter, och då flyttades huset ofta från den gamla bytomten till ägorna. Många stamgårdar stod emellertid kvar på bytomten, i synnerhet om byn var liten, t.ex. endast två gårdar. De stamgårdar som ännu i dag står på en bytomt representerar således den längsta kontinuiteten i bosättningen. På vissa bytomter stod det kanske två hus i medlet av 1500-talet, och två hus står där fortfarande. Bara byggnaderna har bytts.

Att anlägga torp var ursprungligen ett adligt privilegium, men efter medlet av 1700-talet blev det möjligt även för arve- och kronogodsen. Torparbosättning uppkom mest på herrgårdarnas marker. I kulturlandskapet var den vanligen belägen antingen på en backe i närheten av bytomten eller i utmarken i närheten av bördiga ängar. Antalet spannmålstorpare, eller statare, som fick sin lön delvis i spannmål, ökade fr.o.m. början av 1800-talet. Genom att potatisodling blev vanligare på 1820-talet kunde man odla mat för husbehov t.o.m. på små åkerplättar.

Jordbrukets utveckling på 1800-talet

I den traditionella spannmålsodlingen var avkastningen per areal i stort sett konstant och det ända sättet att öka produktionen var att öka åkerarealen. Svedje- och kyttlandsodlingar spelade en stor roll för spannmålsproduktionen. Den viktigaste grödan var råg, men havrens andel ökade kraftigt under 1800-talet. I södra Finland skördades på 1830-talet fortfarande 10 procent av rågen och 30 procent av havren från sveder.

Boskapsskötseln var långt in på 1800-talet sekundär vid sidan av spannmålsodlingen. Djur hölls som dragdjur och för gödselns skull. På 1870-talet började åkerarealen öka och ängarna gå tillbaka. De öppna landskapen ökade däremot knappt alls, eftersom de gamla ängarna togs i odlingsbruk. Ökningen i antalet nötboskap ledde till att man började odla hö.

På 1870-talet hade ett typiskt hemman i kulturbygderna vanligen 10–25 hektar åkermark mot torpens 2,5 hektar. Motsvarande siffror var 25–50 hektar för hemmanet år 1910 och 5–10 hektar för torpet år 1912.

1870-talet innebar på många sätt en brytningstid för jordbruket. Tvåskiftesbruket, där en del av åkrarna ligger i träda, hade varit det dominerande odlingssättet. Vid sidan av det introducerades treskiftesbruk efter engelskt mönster, där träda används mera sällan och som baserar sig på alternering av odlingsväxter. Boskapsskötsel blev den viktigaste näringen. På 1870-talet infördes även många tekniska innovationer, som t.ex. vändplogen, järnharven och såmaskinen. Man började gräva regelbundna tegdiken. I stället för säd började man odla foder och boskapen flyttades från skogsbeten till hagar. Lantbruket kom att domineras av mjölkboskapshållning, och antalet kor ökade fr.o.m. 1880-talet. Städerna utvecklades och kommunikationerna förbättrades, i synnerhet med järnvägen, vilket ökade efterfrågan på jordbruksprodukter. Därför började man anlägga mejerier, till en början vid de största herrgårdarna, senare som andelsmejerier.

Storgods vid övergången från 1800-talet till 1900-talet

Kantele by i Buckila (fi. Pukkila), som finns på fotot i artikelns början, på senatskartan från år 1874. Klicka om du vill förstora bilden.
Kantele by i Buckila (fi. Pukkila), som finns på fotot i artikelns början, på senatskartan från år 1874. Klicka om du vill förstora bilden.

En utvecklingstrend som var utmärkande för 1800-talet var nedgången i antalet hemman, vilket berodde på att gårdar slogs samman till större enheter. Grundandet av nya gårdar hämmades av en förordning om hemmansklyvning från 1852, enligt vilken ett hemman måste kunna försörja åtminstone fem myndiga personer. År 1864 sänktes antalet genom en förordning till tre vuxna, men det hade ingen praktisk betydelse för antalet hemman. En betydande vändning kom 1895, då man genom förordning gjorde det tillåtet att stycka av allt mindre arealer till självständiga enheter. De nya fastigheterna var parceller, för vilka inte fastställdes mantalsvärde, utan de betalade särskild skatt till stamgårdens ägare.

Det byggs järnvägar och vägar

I och med byggandet av kommunikationsförbindelser, såväl vägar som järnvägar, försköts bosättningens tyngdpunkt. På 1910-talet började man förnya det gamla vägsystemet. En lag om anläggning och underhåll av landsbygdsvägarna gavs 1918, och en del av vägarna klassificerades som allmänna landsvägar. Vintertid genomkorsades landskapet av vintervägar över sjöar, vattendrag, myrar och ängar.

Hantverkare, småindustri och handel attraherades till platser med goda förbindelser. De bättre kommunikationerna bidrog även till anläggandet av villabosättning och pensionat.

Mönstergårdar och blomstrande lantbruk

På 1920-talet skulle en idealisk lantgård ha mångsidig produktion samt vara självförsörjande och tekniskt avancerad. Mönstergårdarna fungerade som övningsgårdar för lantbruket och djurhållningen. I landskapet syns än i dag gårdsbyggnader och ombyggda gamla byggnader ritade av flera kända arkitekter, jämte tegelladugårdar och andra byggnader som var mycket moderna för sin tid.

Växande befolkning och statens bosättningsinsatser

Den totala befolkningen ökade, vilket betydde att bosättningen måste spridas ut. Antalet obesuttna på landsbygden ökade kraftigt vid ingången av 1900-talet. I början av 1917 trädde nya bestämmelser om nyskifte i kraft. De avsåg att bl.a. slå ihop gårdarnas ägor, vilka efter tidigare skiftesförrättningar låg utspridda eller på annat sätt olämpligt. År 1918 stiftades dessutom lagen om inlösen av legoområden. Inlösningen skulle ske i samband med nyskiftet utan särskild bestämmelse. Lex Kallio, dvs. lagen om anskaffandet av mark för kolonisationsändamål, stadfästes 1922. De som ägde över 200 hektar, blev tvungna att avträda mark.

Kulturlandskapets uppbyggnad vittrar sönder

Bosättningen av evakuerade karelare främst i södra Finland efter andra världskriget gav också upphov till nya miljöer. Bostadsområden som byggdes under den s.k. återuppbyggnadstiden är rätt så likartade i hela landet. Sedan 1960-talet kännetecknas utvidgningen av bosättningen av växande tätorter och s.k. glesbygdsbyggande. Först nu börjar den nya bosättningen till läge och byggnadsstil avvika mer från de hävdvunna traditionerna. Även på den glest bebyggda landsbygden började man bygga typhus som ritats för en stadsmiljö.

I många trakter i Finland koncentrerades bostadsbyggandet i det traditionella kulturlandskapet till en zon som ligger något ovanför åkrarna men sträcker sig inte till de högsta punkterna i terrängen. Under 1960-talet började man bygga mera på ställen som tidigare ansågs vara alltför låglänta och frostutsatta, leriga och sumpiga. Tack vare byggtekniker, kommunikationer och avstyckning av fastigheter har tätorternas randområden förskjutits till åkrar och myrar, sommarbosättningen till vattenbrynet, egnahemshusen till tidigare utmarker och skogsklädda höjder.

Publicerad 10.3.2006 kl. 15.25, uppdaterad 24.2.2016 kl. 13.41