Industristäderna

Johanna Nurminen

En orts industriella förgångna avslöjas på långt håll av industrins symboler – de höga skorstenarna. Många av dem har likväl redan försvunnit. De ingärdade industriområdena, massiva fabriksbyggnaderna samt andra funktioner som anknyter till industrin, som t.ex. hamnarna och järnvägarna, har försvunnit från städerna.

Varvsindustri vid Aura å i Åbo.
Varvsindustri vid Aura å i Åbo. © Bild: P.O. Welin, Museiverket.

Industrialiseringen främjade urbaniseringen

Finland industrialiserades relativt sent, men i gengäld mycket snabbt jämfört med många länder i Europa. Uppsvinget för träförädlingsindustrin, som började på 1860-talet, har ansetts vara upptakten till Finlands industrialisering. Det fanns dock industri i landet redan tidigare, bl.a. järnbruk grundade på 1500-talet. I början av industrialiseringen var Finland ett agrart land, där huvudparten av befolkningen bodde på landsbygden. Industrialiseringen efterföljdes småningom av urbanisering.

Finlands första industrialiseringsfas avbröts av första världskriget, men fortsatte sedan när läget stabiliserats i det självständiga Finland. I takt med industrin växte också städerna snabbt i början av 1900-talet. I Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Viborg, Björneborg och Uleåborg hade industrin utvecklats kraftigt redan i slutet av 1800-talet. Speciellt Tammerfors har ansetts vara en verklig industristad. Å andra sidan var Helsingfors redan i slutet av 1890-talet störst bland industristäderna i landet, mätt i antalet industrianställda.

Vykort från slutet av 1800-talet föreställer Tammerfors industriella stadsbild med höga skorstenar. Finlayson till vänster, linnefabriken Tampereen Pellava till höger.
Vykort från slutet av 1800-talet föreställer Tammerfors industriella stadsbild med höga skorstenar. Finlayson till vänster, linnefabriken Tampereen Pellava till höger. © Bild: Museiverket.

Under tiden mellan världskrigen växte Finlands industri och ekonomi snabbast i Europa. Betydande industrimiljöer uppkom och stadsbilden förändrades radikalt.

Städerna växer och blir tätare

När det på 1860-talet blev fritt att idka näring, ökade även antalet industriföretag. Städerna lockade till sig företag, eftersom där fanns både en marknad för produkterna och arbetskraft. Arbetare flyttade från landsbygden till städerna, vars befolkning ökade. Städerna växte och bredde ut sig till omgivande landsbygden. Stadsmiljön ändrades genom nya industrianläggningar och bostäder samt hela bostadsområden för arbetarna. Bland annat stadsdelen Berghäll i Helsingfors var ursprungligen en arbetarstadsdel. Där byggdes i rask takt flervåningshus med små bostäder; invånarantalet fördubblades under 1900-talets första årtionde. Industrialiseringen inverkade också på byggandet av nya offentliga byggnader, såsom banker och försäkringsbolag. Industrins huvudkontor och andra affärs- och kontorslokaler byggdes i städerna. Där uppfördes också andra nya affärshus. Affärslokalerna i centrum låg i allmänhet i gatuplanet. Dimensionerna blev större: kvarteren byggdes mera kompakt och husen blev högre. Även trafikmängden i städerna ökade.

Industrin som en del av stadsstrukturen

I städerna anknöt industrin oftast stratifierat i den äldre strukturen. I början av 1900-talet anpassades industrianläggningarna i Helsingfors till strukturen i stadens centrum. Sedermera tilldelades industrin nya områden, som t.ex. Sundholmen där Nokia byggde sin nya kabelfabrik och Alko sina anläggningar. I Tammerfors uppkom industrin i centrum av staden, där själva forsen gav industrin drivkraft. Därför fanns de stora fabrikerna, såsom Finlayson, Tampella och yllefabriken, mitt i staden. Varvsindustrin, som kännetecknar Åbo, fanns invid Aura å.

Industrin i städerna tillverkade andra produkter än den på landsbygden. I städerna fanns tryckerier, bryggerier, tobaksfabriker, livsmedelsindustri, skofabriker och verkstäder. På landsbygden var industrin främst råvaruindustri, såsom gruv-, såg-, pappers- eller tegelindustri. En industristad behövde goda kommunikationer: landsvägar, hamnar eller järnvägar. I och med att järnvägar drogs i inlandet uppkom även industristäder invid dem.

Från industrisamhälle till stad

Industrin gav upphov till samhällen, som sedan utvecklades till köpingar och städer. Forssa, Kuusankoski, Mänttä, Nokia och Valkeakoski är fabrikssamhällen från slutet av 1800-talet, som numera är städer. Industribolagen byggde ofta utöver imponerande fabriksanläggningar och huvudkontor även bostäder, skolor, kyrkor och sjukhus för de anställda. Fabrikspatronerna ledde förutom fabriken ibland hela samhället. De anställde arkitekter som sedan under flera år ritade åt bolaget. De här betrodda arkitekterna satte sin signatur på utformningen av fabrikssamhällena. Arbetsfördelningen vid planeringen av en industrianläggning var vanligen tydlig: ingenjörerna tog hand om interiörerna och konstruktionerna medan arkitekten ritade exteriören.

Den industriella arkitekturen är innovativ

Finlaysons port i Tammerfors på 1930-talet.
Finlaysons port i Tammerfors på 1930-talet. © Bild: Museiverket.

Träförädlingsindustrins massiva produktionsanläggningar i rödtegel är fortfarande kännetecknande för många orter. Bolagens arkitektur var ett uttryck för företagsbilden. I synnerhet fasader som ritats av arkitekter har även haft ett PR-värde. I den industriella arkitekturen utnyttjades tekniska innovationer samt nya byggmaterial och –metoder. Influenserna kom ofta från utlandet. Med utländska ingenjörer samt maskiner och konstruktioner, studieresor, studier utomlands och litteratur nådde informationen snabbt även Finland.

Industrin försvinner från städerna?

Spåren av industrin utplånades från många städer på 1960–70-talen. Industriföretagen flyttade bort från stadskärnan p.g.a. olika hinder för utbyggande, brist på tomtmark och de dyra markpriserna. Fabrikerna flyttade sin produktion även utomlands. En av idéerna bakom den modernistiska stadsplaneringen var att differentiera funktionerna. I förslaget till generalplan för Helsingfors från 1960 framfördes tanken,att industrin skulle bort från stadskärnan. Marken i centrum skulle användas för bostäder och kontor. Man ville också minska på miljöstörningen. Gamla fabriksbyggnader och hela industrimiljöer har rivits i och runt städerna. Områden har också tagits i ny användning, bl.a. för bostadsändamål. Att ta fabriksbyggnader i ny användning är också vanligt i städerna och många industribyggnader har på ett fint sätt fått nytt liv, som t.ex. lokaler för kultur- och undervisning. Industribyggnader är också ofta lätta att bygga om för olika ändamål.

Publicerad 22.3.2006 kl. 13.40, uppdaterad 14.9.2018 kl. 11.35