650 gamla väderkvarnar

Kirsti Horn, arkitekt

I Finland finns det ca 650 gamla bevarade allmogeväderkvarnar.  Mot slutet av 1800-talet räknar man att det har funnits t.o.m. 20 000 kvarnar. Ångmaskiner och elektricitet ersatte vindkraften överallt i världen, men i de flesta civiliserade länder har väderkvarnarna lyfts fram med stolthet som monument över jordbrukets, industrins, teknikens och arkitekturens utveckling.

Kartan visar antalet väderkvarnar per landskap.
Kartan visar antalet väderkvarnar per landskap. © Bild: Kirsti Horn.

Läget är annorlunda i Finland trots att det bevarade väderkvarnsbeståndet är delvis alldeles unikt och dessutom relativt stort i antal. Det finns ingen landsomfattande forskning över detta rika arv. På kartor samt i regionplaneförbundens och kommunernas inventeringar över kulturhistoriskt värdefulla objekt möter man väderkvarnar endast sporadiskt. Följaktligen beror deras praktiska skyddande helt på intresset hos privatpersoner och hembygdsföreningar.

Väderkvarnar har naturligtvis byggts oftare dit där det inte finns vattenkraft. De finns dock överallt i landet ända till östgränsen och södra Lappland. De största koncentrationerna finns på Åland (184 väderkvarnar), Egentliga Finland (ca 120 st. av vilka ¾ i skärgården) samt Österbotten. Denna tekniska innovation spreds till Finland från Sverige redan på 1400-talet, men de äldsta av de bevarade kvarnarna härstammar från slutet av 1700-talet och de flesta från senare hälften av 1800-talet.

Stubb, holk och mamsell

De traditionella finska väderkvarnarna representerar tre huvudtyper, vilka avviker markant från varandra både vad gäller utseende och maskineriets funktionsprincip. Det finns inte två likadana väderkvarnar. Alla Finlands gamla väderkvarnar, inklusive maskineriet, är byggda i trä. Järn hittar man vanligen endast i axeln som roterar löparen (övre kvarnstenen) samt i förstärkningar kring delar av maskineriet och konstruktionen av kvarnhuset. Det enda undantaget är den stora industrikvarnen från år 1861 på Samppalinna berg i Åbo vars alla kugghjul och de flesta axlar är av gjutjärn.

I Pargas finns det flera väderkvarnar än i någon annan kommun i Finland. I storlek och form är de mycket lik varandra. Bilden visar en av dem med sin fungerande pärthyvel stickande ut från sidan.
I Pargas finns det flera väderkvarnar än i någon annan kommun i Finland. I storlek och form är de mycket lik varandra. Bilden visar en av dem med sin fungerande pärthyvel stickande ut från sidan. © Bild: Kirsti Horn.

Stubbkvarnen är den äldsta, medeltida typen av väderkvarnar, men dess popularitet som hushållsmaskin för mindre gårdar fortsatte till slutet, dvs. tills elektriciteten ersatte vindkraften för hundra år sedan. Denna är den vanligaste, enklaste och minsta typen av väderkvarn i vårt land – förutom i Harrström, där den fungerande stubbkvarnens vingar sträcker sig till 22 meters höjd. I centrala Europa har inte dylika små kvarnar bevarats i samma utsträckning som hos oss, i Baltikum och Sverige. Det finns två våningar inne i kvarnhuset, och stenarna ligger på den övre nivån. I sydvästra Finland är huset byggt med fasadpanel på en stomme i trä medan i inre och norra delar av landet består kvarnhuset av liggtimmer. De olika konstruktionssätten resulterar i olika formgivning  av kvarnens fundament (fötter).  I vardera fallet vrids stubbkvarnens hela hus med maskineri och stenar när man önskar att vinden ska ta i vingarna.

Holkkvarnarna varierar till utseende från ort till ort. Bilden visar den smäckra, lilla kvarnen från Punkalaidun, numera på Fölisön i Helsingfors.
Holkkvarnarna varierar till utseende från ort till ort. Bilden visar den smäckra, lilla kvarnen från Punkalaidun, numera på Fölisön i Helsingfors. © Bild: Kirsti Horn.

Holkkvarnen anses vara följande i utvecklingen. Den är den absolut mest sällsynta av alla kvarnar i världen. Maskineriet finns i ett skilt kvarnhus ovanpå huset där själva malningen sker. Axeln som roterar löparen finns inne i den urholkade stubben för övre delen. Endast övre delen vrids mot vinden. Nedre delen är alltid av liggtimmer medan övre delen är antingen av liggtimmer- eller stomkonstruktion. I en sådan kvarn har mjölnaren mera utrymme för sitt arbete och det kan tänkas löpa lättare då säckarna kan flyttas på marknivå. Holkkvarnarnas utformning varierar mycket. Stjärten som man vrider övre delen med sitter högt uppe i luften och är kanske ursprunget till det finska namnet harakkamylly, dvs. skatkvarn. Av de 74 holkkvarnar som finns i Finland ligger de flesta i Syd-Österbotten och Tavastland och enstaka exemplar finns i alla västliga landskap. (Ett tiotal av de registrerade holkkvarnarna har dock mist sin övre del.) Holkkvarnar finns i Sverige i Västra Götaland samt här och där i Centrala Europa. Kvarnens detaljer kan studeras på ett fint sätt på Lantbruksmuséet Sarka i Loimaa där man byggt en kopia av en sådan kvarn i naturlig storlek.

Även mamsellkvarnarnas utformning varierar från ort till ort enligt mästarna som verkat där. Bilden visar kvarnen på muséet i Humppila.
Även mamsellkvarnarnas utformning varierar från ort till ort enligt mästarna som verkat där. Bilden visar kvarnen på muséet i Humppila. © Bild: Kirsti Horn.

Mamsellkvarnen som kallas hättkvarn i Sverige, representerar det sista skedet i utvecklingen: den är störst, mest komplicerad och effektivast. Det finaste och största exemplaret står på Samppalinna i Åbo. Men även de övriga mamsellkvarnarna, som oftast byggdes på herrgårdar och större gods, är ståtliga byggnader. De största har flera våningar och många apparater som underlättar mjölnarens arbete. Från det stora kugghjulet på toppen av kvarnen flyttas vingarnas roterande kraft via en växel till en hög vertikal axel, till ett annat liggande kugghjul i nedre ändan av denna och vidare till hjul som roterar 2-3 par stenar – också denna maskin är byggd helt av trä. Kvarnens koniska form liknar en fröken i lång klänning, därav namnet. Dess topp, eller hätta vrids på en träring eller metallskena som sitter överst på väggarna. Kvarnhuset är byggt som korsvirke, vanligen beklätt med stående panel och ibland med pärtor. Mamsell- eller hättkvarnen, även känd som holländare, är den vanligaste kvarntypen som bevarats i världen. I Finland finns det 73 stycken kvar av dem.

Sigillet

Saga Hägerstrand har sparat sigillet med vilken hennes fars kvarn stängdes under kriget.
Saga Hägerstrand har sparat sigillet med vilken hennes fars kvarn stängdes under kriget. © Bild: Kirsti Horn.

Ca ¾ av Finlands gamla väderkvarnar är i privat ägo. Ännu under åren mellan världskrigen användes de flitigt på avskilda orter till att mala mjöl till både bröd och för kreatur och till att hyvla pärtor. Efter de senaste krigsåren donerades och flyttades många kvarnar till lokala hembygdsmuseers samlingar. Enligt våra uppgifter finns det ca 150 kvarnar på museer. Kvarnarna reparerades och sattes ofta i brukbart skick i detta sammanhang.

Men varför slutade man att använda de traditionella kvarnarna? Det finns minst två förklaringar. Det var först ångkraften och sedan elektriciteten som möjliggjorde produktion av mjöl i industriell skala, vilket sedan ledde till att de små, mindre effektiva privata kvarnarna inte längre behövdes. Fungerande väderkvarnar användes dock till att mala foder och hyvla pärtor ända tills andra världskriget.

Det slutliga slaget gav kriget och livsmedelsbristen som följd av detta. Staten förbjöd användningen av de privata kvarnarna för att man säkert skulle kunna kontrollera produktionen av mjöl. (Enligt historier från den tiden lyckades man inte alltid lägga band på bönderna.) Officiellt maldes säden i större kvarnar under statlig kontroll och för säkerhetens skull lade man sigill på de små privata kvarnarna! Förbudet att använda gårdarnas egna kvarnar gällde i nio år (1939–1948). Det är klart att en kvarn, byggd helt i trä, som står oanvänd i åratal far illa – ofta till den grad att ägaren lämnade de till sitt öde för gott eller högg den till brasved. För många var det dock en hederssak att bevara sina förfäders gamla väderkvarn på gården. De reparerades med varierande teknik, väl för det mesta, eller donerades – som konstaterades ovan – till den lokala hembygdsföreningen.

Vind

En väderkvarn i skydd för vinden...
En väderkvarn i skydd för vinden... © Bild: Kirsti Horn.

För att en väderkvarn skall fungera, valdes dess plats givetvis enligt vindförhållandena. Dess naturliga plats är synlig på en öppen åker, ett kalt berg eller en klippa vid havet. Ofta är den byggd på berg, vilket ger ett stadigt underlag för den dunkande maskinen och samtidigt leder regnvattnet bort från fundamentet. Det är även viktigt att man smidigt kommer till väderkvarnen längs en väg. Om man flyttar en kvarn, skall denna aspekt bestämma valet av plats. Som mått för tillgänglighet bör man ha en häst med kärra för säckar och material för underhåll och reparation.

I många fall då en kvarn har tagits ur bruk har den omgivits av tät skog. Varje träd och buske påverkar förutom vindförhållandena även mikroklimatet kring en byggnad. Närliggande växtlighet bromsar torkningen av byggnadsdelar efter ett regn, höstlöven blir humus, fukten för med sig mossa och rötsvamp, slutligen trägnagare och myror. Även om träden skyddar kvarnen för stormvindar, är de vanligen mera till skada än nytta.

Vision: Mjöl

Varje väderkvarn är en minnesvärd syn, vars bevarande bör absolut försäkras. Men först och främst är en kvarn en maskin. Vad kunde man alltså göra med en gammal maskin? Kanske mala! Eller till exempel hyvla pärtor. Slow food är nu in, likaså bondgårdsturism, cykelturer, upplevelser... Kunde man stanna en passerande turist med en kopp kaffe vid kvarnen där man malt mjölet till brödet som bjuds därtill? Kunde man bilda nätverk av fungerande kvarnar, marknadsföra dem med kartor och skyltade rutter? Borde man ta exempel av Holland där hela landets gemensamma brand kretsar kring väderkvarnar, eller från Ösel där man ordnar kurser ledda av restaureringsexperter om reparation av kvarnar? Där heter ju t.o.m. ölet Saaremaa tuulik!

Vingbruten. Även en oanvänd kvarns vingar är hårt utsatta för stormvindar. Vingaxeln och vingarmarna borde alltid byggas av speciellt gott virke.
Vingbruten. Även en oanvänd kvarns vingar är hårt utsatta för stormvindar. Vingaxeln och vingarmarna borde alltid byggas av speciellt gott virke. © Bild: Kirsti Horn.

I många länder ordnas årligen en väderkvarnsdag, då alla brukbara kvarnar sätts i gång och dörrarna öppnas för allmänheten. Besökaren kan sedan ta hem en påse mjöl vars tillverkning han själv fått följa med. Målet med en ändamålsenlig reparation av en väderkvarn borde vara förutom ett helt kvarnhus, även ett fungerande maskineri och sedan användning av kvarnen nu och då. Att förverkliga detta kräver tid och kunskap, som endast få nu mera behärskar. Det är alltså dags att samla kunskapen från gamla mjölnare och flytta den över till yngre generationer.

Rädda Finlands gamla väderkvarnar

Ett projekt har startats under ovanstående rubrik. Oron över det minskande antalet av väderkvarnar i det finländska kulturlandskapet är befogad. På vissa orter är var femte väderkvarn i omedelbart behov av reparation, för att inte nämna deras brukbarhet. På programmet står inventering, fotografering, intervjuer med ägare, skapande av reparations- och användningsmanual och slutligen skrivande av en faktabok. Att sprida information om väderkvarnar och skapa nätverk är viktiga delar i projektet.

Var finns din närmaste kvarn?

The International Molinological Society samlar kunskap om alla världens kvarnar i en databas som baserar sig på GPS geografisk data. Alla intresserade kan bekanta sig med informationen på adressen dgm.milldatabase.org

Screenshot från databasen som kontinuerligt byggs upp av The International Molinological Society.
Screenshot från databasen som kontinuerligt byggs upp av The International Molinological Society.

Så gott som alla kända finska kvarnars platser och en del grunduppgifter finns redan i denna databas. Skriv namnet på platsen, landskapet eller landet som du vill studera i balken ”Volltextsuche” och tryck på enter. Genom att förstora kartan kan man skilja varje kvarn. Klicka på symbolen och fortsätt. (det finns ett foto bakom varje gul symbol medan de vita saknar foto, eller i vissa fall finns det inte tillstånd att publicera det.) Om du känner till en finsk kvarn eller en kvarnruin som inte finns med i databasen, var vänlig, tag kontakt

kirsti.horn@gmail.com

Publicerad 30.8.2017 kl. 10.01, uppdaterad 29.11.2017 kl. 10.36